fredag 25 maj 2012

Stenkastare på båda sidor

Idag kom den första reaktionen på http://www.metro.se/nyheter/nu-far-larare-anvanda-vald-mot-elever/EVHlew!kqsbAZagw7c5I/. En av mina elever berättade att han hade blivit uppmanad av sin far att slå tillbaka om en lärare slog honom. Elever och föräldrar runtom i landet börjar ladda. För hur och vad de ska göra när elever lagligen får stryk av sina lärare. Och lärare laddar. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ratten-fortydligar-larare-ska-tala-hot-men-inte-vald "Herregud nu är vår arbetsplats likställd med väktarnas och polisernas gällande våld, kränkningar och hot vi kan förvänta oss."

Rättsskiparna har alltid varit känsliga för de politiska vindar som blåser. Men här har man varit något överambitiösa. Jag tror inte man menar att vara pojken som kastar sten på jättarna, men ändå har man, under samma vecka, lyckats förmedla att skolorna nu är frizoner för våld och hot.

Det är redan upplopp i förorterna på grund av den ojämlikhet som råder. http://www.metro.se/skane/det-ar-ett-uttryck-for-desperation/EVHlex!dH1v6jDx94h0Y/ Jag undrar hur dessa domar kommer att spä på de motsättningar som redan finns.

tisdag 22 maj 2012

Fri sexualitet under kapitalismen?

Härom kvällen kom jag och några kompisar i samspråk om sexualitet. Jag skämtade lite om att någon RFSU-sexualitet är jag då rakt inte någon anhängare av. Då menade jag typen "Allt är okej bara man använder rätt glidmedel." Självklart utgick jag ifrån att de höll med mig. Men icke. Varför blev jag egentligen så förvånad? Vi befinner oss trots allt i Sverige och här har man intagit en "fri" syn på sexualitet. Jag kan förstå att man var tvungen att ta spjärn mot en förtryckande sexualsyn på detta sätt under till exempel 68-rörelsen. Detta ställningstagande har fyllt en funktion, tjejer ska få bejaka sin sexualitet, ligga med vem de vill och ingen ska ha rätt att förtrycka någon annan på grund av sexuell läggning eller sexuella preferenser. Dock saknar jag ett tänkande vidare från denna punkt. Vi har liksom stelnat i denna frihetlighet, denna antipod till hur det var innan den sexuella revolutionen.

En av mina vänner hävdade att det är helt okej för honom om folk bajsar på varandra så länge det handlar om två samtyckande vuxna. Jag kan inte låta bli att undra, hur mår man efteråt om man blir bajsad på? Menar man att det som inte skulle duga för en själv eller de flesta av dem man känner är helt okej för en annan människa. Som om den människan är en annan typ av människa. Ja, då kanske man utgår ifrån att det finns två typer av människor. En typ som är hitom strecket och som skulle uppleva det som fruktansvärt förnedrande att bli skiten på en onsdag kväll och en annan typ som utan att bli påverkad negativt av det bajsas på den. Är det möjligt att undanta att det betraktas som förnedrande i samhället i stort att bli inkletad med avföring? Kan man stänga den vetskapen ute när man stänger dörren till sovrummet, eller vilken plats man nu väljer att praktisera detta? Eller, skulle förstågsigpåaren kanske mena, att leker man med bajs så leker man just med den typen av föreställningar, och ställer dem på ända. Man tar något förnedrande och gör det till något annat. Till sex.

Min kvinnliga, heterosexuella, vän menade (och förlåt mig nu för eventuella felciteringar) att hon i princip har haft schysst sex hela livet. Inga övergrepp, ingen manlig dominans, aldrig blivit tvingad till sex (verbalt eller på annat sätt), aldrig haft tjatsex eller sex för att vara snäll, sex för att man är rädd för att inte bli omtyckt. Ja, lite sån typ av sex som en undersökning visade senast förra veckan att en tjej per gymnasieklass har haft. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=427&artikel=5116670 Och som jag tror att det med ett tiominuters samtal går att vaska fram att alla kvinnor har haft. Någon gång. Eller mest hela tiden. Lite sån typ av sex, helt enkelt, som blir resultatet när människor som fått lära sig att underordna sig och åsidosätta sig och människor som lärt sig överordning och okänslighet inför andra möts och ska ha sex. För hur kan man undanta sexualiteten från resten av samhället? Är det inte lite naivt att tänka sig att vårt nuvarande system påverkar alla aspekter av livet. Förutom sexualiteten. Och självklart konsten, som av någon anledning också hamnar i detta kvasi-ingemansland. Men hur mycket vi med inbillningskraft försöker slå oss till den andra sidan av sexismen, där den inte längre finns, så är det inte möjligt att nå dit innan vi erkänner att den finns. Och påverkar oss i alla aspekter av vårt varande. Tyvärr. Förnekelse är inget ställningstagande utan tvärtom bara ett undangömmande av problemen. Så länge vi inte hanterar sexismen eller till och med menar att vi är förbi den, så kommer den att fortsätta växa som den olycksaliga varböld den är.

Jag förstår att man önskar att det ska vara bra och att sex handlar om njutning. Men tyvärr tror jag att det är svårt att veta vad njutning är ibland. Om man som tjej inte har en grundläggande trygghet i relationen och därmed kan slappna av är det omöjligt att veta om det är skönt eller om njutningen bara sitter i att vara åtrådd och att tillfredsställa andra. Så en slutsats man skulle kunna dra är ju mer tillfällig karaktär den sexuella förbindelsen har, desto mer riskerar den att vara på mannens villkor.

Jag menar absolut inte att vi ska fortsätta förtrycka människor på grund av deras preferenser. Det jag menar är att vi inte ska lämna några ensamma i självförakt. Vi missar också viktiga saker om vi säger att  all sex är bra sex, som är det gängse sättet att se på sex i Sverige. Maktanalysen försvinner och vi tystar viktiga diskussioner som behövs för att motverka sexism och manlig dominans när det bara får verka i det tysta.

lördag 21 april 2012

112 är ett skämt

Jag kommer ihåg när jag på 90-talet satt i vår vinröda skinnsoffa i lägenheten vid Åkermyntan och kollade på MTV, som då fortfarande var en kanal som, liksom namnet anspelar på, visade musik. En av de videos som visades ganska frekvent.(de tjatade verkligen sönder låtarna genom att ha ett alldeles för litet urval som de visade om och om igen, kommer ni ihåg det?) var 911 is a joke med Public Enemy. Det är faktiskt en av de låtar som jag inte tröttnade på. Medan jag satt där och slökollade, för allt annat än Headbangers ball, var på den tiden inte aktuellt att gilla, (öppet i alla fall...) fylldes jag med vemod och vämjelse över landet som inte ens kunde skicka ambulanser till svårt sjuka och döende människor. Att man inte kunde lita att ambulansen skulle komma på 2 minuter max, var för mig så främmande att jag i början inte kunde låta bli att undra om Flavor Flav överdrev en smula. Kunde det verkligen stå så hjärtlöst till? Jag är glad att jag blev informerad. Jag är också glad att den låten slog de blå dunsterna ur ögonen på mig om hur gettoliv är på riktigt, långt ifrån romantisering och spekulationer om hur många skott 50 Cent sköts med men ändå överlevde. Att det var bättre bevänt med allt förut vill jag inte påstå, men på den tiden kom ambulansen utan att man var tvungen att oroa sig för när och vi diggade inte till hiphop-artister som gjort sig namn för att de varit cracklangare.

fredag 2 december 2011

Vi kan vara hundra på detta

Vare sig vi är heroinister som hatar vår socialarbetare, socialarbetare som är irriterade på tjatande heroinister, gubbar på varvet, sjuksyrror på Sahlgrenska, överläkare på Karolinska, arbetslösa, deprimerade flyktingar, inlåsta på sluten psykiatrisk vård eller kriminella som precis ska göra vårt livs bryt så är vi arbetarklass. Vilket anseende vi än har, från bibliotekarier till svartarbetande städerskor; Vilka positioner vi än har hankat oss fram till, från basar och mellanchefer till timanställda vårdarbetare. Alla vi som måste gå ut och jobba för brödfödan, vi som måste sälja vår arbetskraft för att vi inte har något annat som inbringar pengar. Vi är arbetarklassen. Oavsett vilka konflikterna oss emellan än är. Oavsett om vi själva väljer den identiteten eller inte.

Det ligger i vårt intresse att hålla ihop. Trots att vi stör oss på varandra. Vi kan inte låta våra känslor komma i vägen för det som analysen fastställer: Är vi lönearbetare är vi arbetarklass. Vi måste ta till ideologi när känslorna riskerar att föra oss på villovägar.

Visst är det så att en del av arbetarklassen har fått privilegier som chefspositioner, bättre anseende och yrken som förtrycker resten av arbetarklassen. Och det ligger även i medelklassens intresse att sluta med sitt uppåtsträvande. Men vare sig de förstår det eller inte är resten av arbetarklassen fler och tar vi makten över våra liv och gör det tillsammans så finns det inget som kan stoppa oss. Det har historien gång på gång bevisat.

Stater i Europa rämnar, USA har redan gått i konkurs (men lånat sig ut ur den - vi får se hur länge det håller). I Italien har teknokrater, alltså icke-folkvalda byråkrater och tjänstemän, tagit över styret av landet. Teaparty-rörelsen i USA, med flera ultranyliberala grupperingar, står beredda att ta över när det här ekonomiska systemet en gång för alla rasar ihop. I Sverige sker skrämmande saker; människor som inte tjänar på det röstar på moderaterna, sossarna (vad man än tycker om dem - men likväl är det skrämmande att det borgerliga blocket inte verkar ha någon som helst motvikt) håller på att implodera och den fackliga anslutningen är på väg att sjunka. Drastiskt. Snart brister bostadsbubblan. Igen. Vi har inte råd att inte bjuda in alla.

"Social change comes when we least expect it. All we can do is be ready." sa Naomi Klein i ett av sina tal. Så säg mig: Är det genom exkludering eller ett varmt, medvetet välkomnande som vi gör oss redo?




lördag 17 september 2011

Ica + Konsum = sant (från 1998)

Jag är uppväxt i Rinkeby. Rinkeby. bara klangen inger respekt nuförtiden. (När jag flyttade till Hässelby i sjuan vågade jag inte ens tala om att det var därifrån jag flyttat. Automatiskt antas det att jag är en överlevare, att jag vet något förborgat. vet mer om någon än några andra. Några vanliga. Svenskar som inte är uppväxta i Rinkeby. Eller Fittja eller Rågsved. Jag erkänner, jag vet mer. Vi svartskallar har ett övertag, vi känner till både vår kultur och er, medan ni inte vet någonting om oss. Kanske är det för att ni inte inser värdet av att veta något om svartskallar. men mest belyser det väl segregationens pinsamma faktum; Om vi inte umgås kommer vi inte vara annat än främlingar för varandra.

jag kom hit när jag var fyra år. Min far bar mig och min syster på sina axlar över gränsen. Han sa åt oss att vara tysta annars skulle vi hamna i fängelse. Min mamma väntade i en bil på andra sidan. Hon var den enda av oss som fått ett blått åka-till-väst-pass. timmarna som förflöt medan hon väntade i en vinröd Lincoln Continental förde oss antingen närmare henne eller mycket mycket längre bort.

Mannen som hjälpte oss snodde sen alla våra pengar. Pengar som vi sålt huset vi byggt för. Till underpris, i hemlighet och snabbt. Så när vi kom till Sverige hade vi precis ingenting. Mötet med Sverige: mormors glädje när hon och morfar mötte oss på Stockholm Central, poliser som skrek på min pappa (flyktingar innebär mycket pappersarbete).

När jag ser invandrarungdomarna gå upp och ner i tunnelbanevagnarna, på min gröna linje och väsnas på kvällarna tänker jag att Nej! vi kommer inte följsamt och tacksamt låta oss inlemmas i den här tysta kulturen. Jag blir stolt över dem. Vi skriker, alltså finns vi! Hör oss och lär er något. Jag vet inte hur många svenskar, hur många vuxna, som uppfattar genialiteten i deras uppvisning, deras softuppror. Subtila saker som uttrycks softbrutalt.

Ni tycker att det är ett pinsamt faktum att vi vägrar att ta till oss svenskheten. Att vi vill bevara vår blattementalitet och förstärka den ibland. "De skapar sig ett utanförskap" kan det heta. Så är det. Vi försöker möblera det utanförskap vi fått oss tilldelat med för oss lite mer hemtama detaljer, så att det blir en smula mer beboeligt. Om ni inte vill ha oss, vill vi inte ha er. För rasismen är verkligen sårande. Den säger: Dansa runt på en femöring. Ramlar du av bevisar du bara hur alla ni invandrare är. Ni väsnas, ni vägrar ta seden dit ni kommer, ni är kriminella, ni vill ha svenska flicka. När vi sen skriker ut vår smärta för att vi inte står ut med rasismen kan ni inte se våra tårar genom våra förvridna ansikten. Det blir bara ännu ett bevis. Ser ni inte hur rasismen ödelägger era liv, förkrymper era hjärtan? Oss hindrar ni från att ta finare jobb, men ni, ni känner ingen som inte är som ni själva. Det är fattigt på riktigt. Hur jag kom till Sverige är märkvärdigt. Jag känner mig märkvärdig.

Vi satt i det höga fuktiga nattgräset och väntade på mamma. Niki, pappa och jag. Niki, apu és én. Vi visste att vi hade klarat det men det var inte läge att jubla än. de kunde fortfarande höra. så vi kände rädslan blandas med forsen av ord som vill ut när man är lycklig. Men vi var ovanligt tysta. Niki snart tre och jag skulle ännu snarare fylla fyra där på Stockholms Central. Timmarna innan bråkade jag med jag med mamma för att jag ville ha min röda kjol. Mamma förklarade tålmodigt att det inte gick. Rött syns för mycket i mörkret.

Jag vet att min bitterhet kan vara genant ibland. Men jag undrar ändå, hur många fick inte den respekt de förtjänade idag? Människor som lämnat allt, som har förlorat, människor som måste förklara för sin fyraåring att hon inte kan ha den röda kjolen om de någonsin ska ses igen.

Hur många av oss sitter inte förvånade, chockade, bortgjorda, dragna vid näsan i en förort sedan. Vi trodde att det svåraste skulle vara att ta oss till friheten. att fly. Sedan visar det sig att det var småpotatis mot det som skulle komma efteråt. Frihetens ansikte skymtar till, sedan deporteras vi till ställen där bara invandrare bor, till en meritlista med skitjobb efter skitjobb, till att inte bli tagen för människa för att man har en brytning.

Så växte jag upp i Rinkeby. Med en mamma som tappade håret och dolde sin hemlängtan djupt inuti för att inte komma i vägen för vår lycka eller grusa vår framtidstro. Och en pappa som aldrig gav upp tanken att bakom nästa krök finns det Sverige som hela världen känner, som hela världen drömmer. När mormor tappade pressade blommor från vår by ur en bok hemma i Bagarmossen fattade jag ingenting. Eller det kanske var då jag fattade det. De hade aldrig raderat Ungern ur sina hjärtan. Det var bara det att de aldrig sa det till oss.

Det kanske inte är så dramatiskt alls. Många byter land, många byter liv. Det finns ingen dramatik som kan mäta sig med historien om ett liv, om vemsomhelsts liv. Vi flyttade hit. Det hade sitt pris. Inte så konstigt. det som är konstigt är att vi aldrig får berätta. det får oss att skrika på tunnelbanan. För skrik är trots och triumf och ibland glädje. Skrik utmanar och säger "Om jag inte finns - vad är det då som ekar mellan dina öron?" Skrik i Sverige säger att jag har sett något som ni behöver. De här extra decibelen är min gåva till er. Se om ni kan förstå vad det handlar om till slut. Om det där snörpet på munnen kan bytas ut till ett Heureka! livet är en musikal och Expressen duger inte ens till toapapper! Skriket är också (såklart, vad trodde du?!) hjälp jag drunknar om jag tvingas leva i en bubbla osom ni, långt ifrån alla andra men nära till närmaste metroläsare. Leva så och sen dö i konformitetens, Ica + Konsum = sant, tecken.

Tror du jag menar att det är synd om oss? Vi ser bara lite tydligare på den här diasporan, på de här överlevnadsvillkoren under kolonialismens svallvågor. Din ömkan, liksom ditt förakt är båda konsekvenser av din rasism. För oss kvittar det tämligen lika. Dansa på en femöring eller en spottloska. Kan vi inte få leva ett liv bara? Få vara människor? Det här är mitt liv, låt mig berätta det. Visst, många svartskallars liv är dramatiska, men sen när var det något nytt? Försök inte hantera oss. Sätt inte upp några känslomässiga murar som berättigar avståndet. Erkänn bara att vi är samma. Erkänn att du tagit skada av att rasbiologin uppfanns i Sverige. Av att den ariska urtypen anses finnas här i höga nord. Erkänn det och försök komma mig nära.



fredag 8 april 2011

Slutet

Mobilen ringde. Hon blev irriterad eftersom hon precis hade krånglat på sig vantarna och tanken på att ta av dem igen och börja frysa om fingrarna inte var tilltalande.
- Du måste komma hit.

Dörren till lägenheten var öppen. Hon klev rätt in i någons dröm och fortsatte drömma den själv, för det som mötte henne, Gildas pappa framstupa på vardagsrumsgolvet, mängden tjockt, vinrött blod där taklampan speglades, kändes allt annat än verkligt. Chocken kramade åt bröstet. Tonvis med tjockt saliv samlades i munnen. Blicken började flacka. Krukväxter. Gardin. Virkade dukar. Gatlyktan utanför. Hon gick som i ultrarapid mot telefonen.
- Nej, hörde hon Gildas röst långt bortifrån. Jag lät honom inte slå mig en gång till.
Det är över nu. Nu ska allt bli bra.

Gilda såg åt ett annat håll när hon pratade. Som om det förflutna spelades upp på väggen med mässingsklockan.

- Pappa, det var inte meningen! Jag spillde inte med flit. Örfilens ljud knäppte av alla ljud i tillvaron. Det ljusgula sommarljuset blandades med dagens pastellnyanser när tårarna kom. Solens värme på benen påminde om att allt gjorde ont. Till och med det som var skönt.

Anaïs stod fortfarande med ytterkläderna på. Klockan tickade vidare och ljusstaken sände sitt värmande, hemtrevliga ljus. Uppkastningen överraskade dem båda. Gilda såg med vädjande ögon på Anaïs när hennes maginnehåll stänkte ner på golvet.

Anaïs försökte samla tankarna. Hennes hjärta värkte när hon tänkte på Gildas liv. Tusen år av lidande.

Gilda torkade sig långsamt om munnen med ärmen. Tårar hade trängt upp i ögonen av kräkningen. Ur hennes kropp steg ett högljutt jämmer. Tårarna blandades med hennes rinnande snor. Hjärtskärande smärta ekade mellan väggarna i det som aldrig mer skulle kallas hem. HOn kastade sig ner på golvet och försökte rubba den blytunga kroppen. Ljuden som kom ur henne blev högre och högre och ansträngningen snarare förvred Augostos kropp än att förflyttade den. Trots hennes beslutsamhet blev det hela en mardrömsscen. Blod överallt. Golvlampan omkullvält. Glassplitter som skar in i parketten. Kroppen låg nu i en vinkel som skrek död i hela rummet.

- Mamma gå inte! skrek hon. Smärtan i att hålla orden inom sig istället för att skrika ut dem, som hon helst hade velat, kändes som en hästspark i bröstet. Hon visste att det inte skulle tjäna något till att be. Om det hade gjort det hade hon fallit på knä. Skrikit. Tiggt. Nu stod hon bara fastfrusen och kände att benen vika sig under henne. Men hon kunde inte låta bli att komma med en invändning.
- Lämna mig inte med honom, mumlade hon. Självklart hörde hon inte. Hon som vädjan var avsedd att nå. Eftersom hon inte ville höra. Bitterheten spreds som cancer i kroppen. Det finns ingen rättvisa för barn. Det finns ingen rättvisa för mig.
- Vi gör som pappa säger. Var stark nu Gilda. Vi ses ju snart.
Så lätt hade hon offrat henne.
Ryggtavlan som försvann bortåt centrum var avsked och svek. Det som skulle vara några veckor blev månader och år.

- Så tung... Han är så tung, mumlade hon. Hjälp mig. Hjälp mig! Gråten kom tillbaka. Gilda skrek.

- Du förtjänar att bli fri, Gigi. Din jävel! Anaïs sparkade till kroppen. Jag är glad att du är död! Ditt jävla svin! Helvetes jävla svin! Hon fortsatte sparka.

De hade rast en varm vårdag. De spelade pingis utomhus och helt plötsligt frågade Anaïs det som hon annars visste inte skulle nämnas. Mer för att hon var chockad när Gildas ärm hade glidit upp än för att hon inte visste vad hon såg.
- Vad har du på armen?
-Ingenting, Ana. Hon skrattade till. Nu fortsätter vi. Eller är du rädd för att förlora?
- Men du har ju ett blåmärke. Det är så stort.
- Det är väl inget nytt under solen, du vet hur farsan är. Sluta tjata. Det är din tur att serva.

-Vad hade hon gjort dig? Hon var bara en liten flickaaa! Hon vände sig till Gilda. Du var bara ett barn.
- Hjälp mig nu. Vi måste härifrån.

De började städa. Det var något kroppen mindes, därför gick det fort. Tankarna irrade som molnskuggor flyende över en ändlös vidd. I ena stunden städade de. I nästa kom de ihåg varför. Sedan samlade Gilda ihop sina värdesaker. Packade en ryggsäck.
-Nu går vi.

Anaïs kunde knappt slita blicken från kroppen. Till slut följde hon Gilda och gick hon mot dörren. När de kom ut hörde de sirener som närmade sig.
-Vafan! Kniven!
Innan Anaïs hann göra något rusade Gilda tillbaka upp. Anaïs tog hennes väska och sprang runt hörnet.

När radiobilen kom körandes inom synhåll kom Gilda äntligen ut ur porten. Hon tvingade sin kropp att inte springa. Hon gick lugnt och hann precis fram till Anaïs när bilen stannade utanför deras husnummer. Utom synhåll för poliserna rusade de. Lukten bakom huset var unken. Solen hade inte fått tillåtelse att lysa där på många år.
- Vart ska vi? Det var kyligt i luften. De kände doften av tvättmedel när de gick igenom den upphettade luften som strömmade ut ur tvättstugan.
- Mot tunnelbanan, Ana. Mot tunnelbanan, bara.


torsdag 28 oktober 2010

Samvetsklausulen är bättre än prozac!

Jag stängde tyvärr inte av TV:n när Debatt visade sitt fula tryne i rutan igår kväll. Men jag kunde konstatera, när "samvets"klausulen debatterades, att vi åter är tillbaka på ruta ett. Under det åsiktsutbyte som följde pratade inte en enda om att det här är en debatt som redan har förts för 50 år sedan. Den drevs av kvinnorörelsen och man kom fram till att kvinnan har rätt till att bestämma över sin kropp och 1974 infördes fri abort i Sverige. Självklart var inte en enda feminist inbjuden. Carina Hägg, sossen vars förslag kuppades i Europaparlementet och kom att bli denna formulering om "samvets"klausul, var där och gjorde sitt bästa för att göra inlägg som höll någon slags anständig nivå. Men det uppkommer ett väldigt stort problem när man diskuterar på denna klausulnivå. Stannar man på den nivån och inte nämner vad det egentligen handlar om: Att detta är en attack på kvinnors rättigheter, blir varje inlägg ganska ointressant. Man spelar på den kristna högerns planhalva. Och där kan man inte vinna. Genom att diskutera "samvets"- (som om bara de som är emot abort har ett samvete) osynliggörs den stora frågan: Människor med fitta och bröst måste få bestämma själva. Så fort man säger att abort inte borde vara tillåtet menar man att ett foster värderas högre än en kvinna. Men det vet ju alla att ingen värderar foster speciellt högt. För dem samma som hävdar detta älskar kapitalismen och detta system har kommit på ett sätt att använda foster till extra bra kosmetiska produkter. Så skippa skitsnacket. Ni värnar inte om någon.

'Hur kan demokratiskt fattade beslut väga tyngre än den enskildes moral?' var spörsmål som luftades. Självklart förväntar jag mig inte att denna fråga kan besvaras av ett program som Debatt. Men jag undrar, när någon uttalar ordet demokratisk med ett äcklat ansiktsuttryck, hur långt tillbaka i utvecklingen den vill ta oss? Att det är innan 60-talet är ju uppenbart. Det blir till och med innan arbetarrörelsen och faktiskt way innan upplysningstiden då man kämpade för frihet, jämlikhet och broderskap. Ja, vi hamnar faktiskt mitt på en dynghög i feodalsamhället. Då hade kvinnor och människor i allmänhet det mycket bättre! Då fick feodalherrar och vasaller bestämma precis efter sin egen moral hur saker skulle göras utan att några skitiga arbetare, demokratiska beslut eller skräniga kvinnorörelser blandade sig i.

Men okej då, vi sjunker till denna absurda nivå och pratar lite om samvetsklausuler. Min moral som lärare hindrar mig från att sätta betyg. Faktiskt från att låta eleverna stämplas med så pass många bokstavskombinationer att vem som helst kan få sig en släng dyslexi när den försöker hålla reda på dem. Inte heller kan jag längre tänka mig att vi ska vara så få vuxna i skolan, så min moral tvingar mig att bombhota Manpower, shampofabriker och andra helt onödiga arbetsplatser, för att kunna ta arbetarna därifrån och tillföra lite extra resurser där de behövs. Vid närmare eftertanke kan jag absolut inte tänka mig att hålla ungdomarna inlåsta utan vi springer alla ner på Järvafältet, i bästa Lilla huset på prärien-stil, och syr ett cirkustält där de får undervisa mig och alla andra tråkiga vuxna i hur man har lite jävla kul!

Tack den kristna hathögern! Ni har fått mig att älska samvetsklausulen. Framåt kamrater! Ni vet alla vad som ska göras!




söndag 17 oktober 2010

Kriget är här

Såhär skrev jag i Metro den 9/2:

Sverige har smugits in i ett krig
"Nu när två svenska soldater har dött i Afghanistan blir det uppenbart att Sverige är i krig. Det har ju varit lite si och så med att tala klarspråk kring detta. Vi har smugits in i ett krig. Annars hade vi inte haft styrkor i Afghanistan eller någon annanstans, eftersom de flesta som bor i Sverige värnar om neutraliteten. Det blir plötsligt uppenbart vad som sker i krig: människor dör. Är man för att Sverige är ett krigförande land räknar man kallt med unga män och kvinnor kommer hem i kistor. Man hoppas säkerligen inte att så blir fallet men man vet att detta är risken med krig. Kanske får detta tragiska som skett några fler att vakna."

Det blev inget uppvaknande. De flesta medier behandlar frågan med en självklarhet som lämnar oss alla som inte vill att Sverige ska kriga, döda eller dö här eller i något annat land, akterseglade. I P1 förra veckan berättades om amerikanska soldater som fått hjärnskador i Irak. 180 000 stycken är de. Berättelser och filmer från Afghanistan, Vietnam, Irak vittnar om vidare problem med krig: att unga män och fler och fler unga kvinnor kommer hem krigsskadade. Det har man ingen beredskap för. Psykvård och förtidspensionering kan det sammanfattas. Vi tror att kriget är "där" men effekterna av krig är snart här också.


fredag 15 oktober 2010

Kvinnliga blottare - Ja tack!

Det är fullkomligt fel att kvinnor använder bikiniöverdel. Bara för att Morrissey ville "put my hands on your mammary glands" så betyder inte det att det är rätt att skyla sig. Vem bryr sig om ett par bröst i dagens moderna samhälle? Hittills har bröstblottningsmotståndarna kommit med vaga argument som att brösten är sexualiserade. Men det låter bara som struntprat i mina öron. Det faktiskt inte upp till varje enskild kvinna att bestämma. Såklart att jag inte vill ha förbud, men i frihetens namn är jag beredd att yrka på ett förbud. Som en sista utpost. För kvinnornas skull! Jag blir illa till mods av kvinnor som döljer sina bröst. Kanske har de mer än så att dölja? Hur ska jag veta vem det egentligen är jag pratar med? Är det fru Taxöra eller månne fröken Pärontutte? Synnerligen obehagligt. Det kanske inte är lätt att vara kvinna men det är faktiskt inte skäl nog. I ett fritt land skyler kvinnor inte sina bröst! Så fort temperaturen tillåter skall bröst på kvinnor boende i Sverige friläggas! Jag tycker inte att det räcker med att hänvisa till kristen tradition och västerländsk sed. Detta är en fråga om frihet. Jag är villig att ta detta ända till Europadomstolen om så behövs! Bara bröst ger bättre tröst!
Vid pennan,
Tuttankamon Andersson

onsdag 13 oktober 2010

Hur man kan tappa sina trosor

- "Hur kan man tappa sina trosor?" undrade jag ofta när jag var liten. Jag blev påmind om min barndoms spörsmål i närheten av Havsörnstorget. Där låg ett par vita stringtrosor, tilltygade av väder och vind sedan, låt oss säga, i lördags. Som barn såg jag ofta enstaka klädesplagg på alla möjliga ställen. En tröja i en buske, en bh på gatan likt de vita stringtrosorna, en stövel i ett dike. Jag fick undermedvetet för mig att det var något svenskt. Att strö klädesplagg omkring sig. Nu vet jag varför vissa går och tappar sina trosor. Det fanns något mystiskt över att se dessa kringströdda persedlar. Varje plagg andades mintgrön och urtvättad rosa mystik. Om det inte var en mossgrön gummistövel såklart. Eller en nötbrun handväska i fuskskinn. Vem hade burit dem? Hur hade personen blivit av med dem? Vidare undrar man: Hur tog sig dessa personer sedan hem? De kringströdda persedlarna berättar något olycksbådande om sin barbenta, stövel- eller troslösa ägare.

Ingen omkring mig drack. Visst blev det lite alkohol vid vissa tillfällen, mer för att det hörde till än för att någon var speciellt förtjust i det. Min mamma blev röd i ansiktet, mormor trugade på att få mindre, nej mycket mindre!, än det de hällde upp. Morfar gjorde skumma saker med alkohol. Som den sanna kosmopolit han var hällde han till exempel sherry över vår fruktsallad. En touch av världen.

Jag är faktiskt exemplarisk på att hålla reda på vantar och mössor under vinterhalvåret. De mössor jag har tappat kan jag räkna på ena handens fingrar, och minnet av dem bär fortfarande med sig ett sting av sorg. Som barn hjälpte det inte, vad morsan än hittade på så tappade jag vantarna. Mössan satt på skulten och var inget jag behövde ta av och på, den ingick inte i min medvetandesfär överhuvudtaget. Det gjorde vantarna. De hängde och slängde från mojängerna de var fastspända i den röda overallen med. Men hipp som happ så var de bara borta. Besviken kanske inte är rätt ord, men en förebrående och trött blick fick jag nog. Med tre barn fattades bara en extra sväng till Tempo för mamma den här veckan igen för att köpa vantar.

De flesta frågeluckor tätas när jag adderar en av ingrediensen som skiljer barndomen från vuxenlivet. I alla fall en av dem. Det som då var mysterier får nu ett än mer ödesmättat drag. Speciellt om det är underkläder. Eller en fotbeklädnad. För man måste vara rejält dragen för att missa att man tappat skon. Men fortfarande undrar jag: Hur tar man sig hem? Är det inte skämmigt att åka tunnelbana med bar underkropp? Har man fått i sig tillräckligt mycket kanske det bara spelar roll för medresenärerna.



fredag 8 oktober 2010

Vem är rädder för Vargas-Llosan där?

Såklart att man kan vara en fantastisk författare och samtidigt totalt politiskt förvirrad, ärelysten och förkastlig. Inte för att jag har läst Vargas-Llosas böcker men det behöver man inte ha gjort för att vrida debatten åt ett annat håll. Nobelpriset i ekonomi har konsekvent använts för att promota nyliberala ekonomer (Milton Friedman. Wtf?!) som minst sagt har blod på sina lena kontoristhänder. Utnämning av detta litteraturpris till Vargas-Llosa är en täckmantel, ett försök att under en kappa av behaglig skönlitteratur ge högern den push de i avsaknad av vinnande idéer så väl behöver. Högeridéer har aldrig varit populära (det är skillnad på övergående populistiska dagsländor och verklig folklig uppbackning). Det tog högern 30 år att genomföra kuppen i Chile. Trots att de hade tonvis med gröna dollarhögar i ryggen. Har man inte idéerna folk gillar så får man (i enlighet med beprövade högermetoder) antingen döda sina motståndare (som i det här fallet hade varit lite tveksamt) eller låtsas att man är en vinnare. "Vi är Sveriges enda arbetarparti" är ett exempel. Detta är ett annat. Man måste då skapa dimridåer och chimärer som också är till för att demoralisera oss.
Jag citerar America Vera-Zavala:

"Inte heller fick han Nobelpriset [året som Gabriel Garcia Marquez kammade hem det] och impotensen och bitterheten ökade och den politiska kompassen blev mindre analytisk och mer enkelt hämndinriktad. Mario Vargas-Llosas stöd till kuppförsök i Latinamerika de senaste åren gör också att han numera sällar sig till anti-demokraternas läger. Så nära var han botten innan Svenska Akademien räddade honom." http://www.aftonbladet.se/debatt/article7917810.ab

Snacka om konstgjord andning.

måndag 20 september 2010

En svag vänster kastar folk i armarna på högern

Det här valet är mer en förlust för vänstern än en vinst för högern. Att de rödgröna inte kunde ge mer av en fight än ynka 'Håll ihop' eller 'Vi kan inte vänta!' beror på att synfältet blir så kort när man inte ser utanför ramarna som kapitalismen ger. Har man ingen tydlig vision om att något annat än detta system är möjligt, så spelar man på någon annans planhalva. Men det finns undantag. F! har stolt ställt sig upp. De visar att det finns möjligheter att tänka, och skapa, något annat än detta. För vi kan inte acceptera normer, könsroller och förtryck bara för att de kommer med paketet.

Kapitalismens idéer är inte tilltalande. De får inte bäring och flyger högt likt drömmar om rättvisa och frihet. De behöver en rejäl dos konstgjord andning. Det tog 30 år av energi och enorma summor pengar innan nyliberalerna kunde lägga Latinamerika under sig. Detta gjordes med militärmakt, inte med övertygande argument. Så starka är vi. Ibland kan vi inte tillåtas leva för på grund av vår styrka. Det var endast genom att döda oss, fängsla oss och försätta oss i landsflykt som de kunde lyckas i Chile, Argentina, Uruguay, Iran osv. I oss inympade detta skräck, hopplöshet, offerkänslor och raseri. Vi kanske glömde vilka vi är. Vi kanske glömde vilka som gått före oss. Vi kanske inte längre visste om synen på oss själva som kraftfulla varit något annat än fantasier.

Likt parasiter stjäl de våra paroller och förvränger dem. För att de är attraktiva! För att våra idéer har liv och styrka, medan deras viskar, likt beroendets eko i narkomanens huvud, det döda; sluta kämpa, ge efter för dina rädslor, du vet väl att du står helt ensam?

Ibland är det lättare att vädja till folks rädslor än att nå deras tänkande. Det har det här valet visat. Ibland måste man krypa ihop för att ta nästa tigersprång. Ibland krävs det en halv nation rasande individer för att inte nöja sig med att lägga sin röst var fjärde år. Elda under din vrede. Dämpa inte din smärta.

fredag 27 augusti 2010

"Heders-" - ett rassetillägg

Visst finns det grader i helvetet, alla förtryck ser inte likadana ut överallt. Kvinnor i Afghanistan har andra livsvillkor än kvinnor i Danmark. Det finns dock universiella likheter i hur kvinnor blir behandlade; Kvinnor i alla länder blir objektifierade, sexuellt utnyttjade och mördade. Bara för att de är kvinnor. Alla samhällen i världen är genomsyrade av kvinnoförtryck så till den milda grad att det känns som att det är luften vi andas. Vi har stora svårigheter att föreställa oss livet utan denna beska krydda.

Att prata om hederskultur kan vara ett sätt att benämna något vid namn som vi hittills inte har känt till i Sverige. Eller i alla fall inte satt ord på. Att kronprinsessan Viktorias sexualitet och val av partner är hela rikets angelägenhet är en form av hederskultur; Kvinnans sexualitet är inte hennes ensak. Dessutom får hon ju inte leva som hon vill; riksdagen godkände hennes val av make. Att kvinnor blir mördade för att de gör slut med våldsamma män skulle likaså kunna betecknas som hederkultur.

När kvinnor tar makten över sina liv får det konsekvenser för dem. Kvinnoförtryck är reaktioner på detta att kvinnor ska få bestämma själv. Går du emot en man/en kultur/en situation där det är givet vad som förväntas av dig som kvinna så kommer det reaktioner på det. Att klassificera dessa reaktioner, alltså kvinnoförtryck, som något annat om det sker på en annan plats än västvärlden eller av andra än vita i västvärlden, vad har det egentligen för syfte?

Det är viktigt att exakt kunna benämna det man avser när man uttrycker sig men vissa generaliseringar hjälper oss inte att se saker i ett nytt ljus utan kastar bara en imperalismens skugga över demsamma. Den typ av våld mot kvinnor, och män, som vi betecknar med ordet hederskultur, har vi inte sett på några år i Sverige. Det fanns också här hos oss. Vi ska inte inbilla oss något annat. Anledningen till att den fortfarande finns i länder utanför västvärlden är att kapitalismen och därigenom skendemokratin har kommit längre här. Samtidigt som vi skanderarde "Frihet, jämlikhet, broderskap" rövade, mördade och förslavade våra förfäder människor i andra delar av världen. Det är de rikedomar vi har kunnat leka demokrati med. Demokrati, eller låt oss kalla det rättigheter så vi slipper ifrån floskelnivån, är dessutom något som arbetarklassen har kämpat sig till, inte något som vuxit fram liksom en välskött buxbom.

Vi har kunnat krypa upp framför brasan med en härlig kopp te, pekat någon annanstans och förfasat oss över vildarna. Rasismen är en av kaptialismens viktigaste hörnstenar. Utan rasismen hade kriget mot arbetarklassen de senaste 30 åren inte kunnat bedrivas lika effektivt. Vår rasism, vår blinda fläck, för andra människors lidande, har medverkat till att vi är glada om vi får konsumera billiga varor samtidigt som företagen outsourcar och jobben här försvinner. Mattan dras undan för våra fötter och arbetarrörelsen har befunnit sig i ständig reträtt i tre decennier. Vi fäktar efter väderkvarnar i form av polska gästarbetare, men det är rasismen vi måste eliminera om vi ska kunna driva en effektiv, enad kamp.

Uppfinningen av vilden/orientalen/den andra har kommit till för att bekräfta oss vita. Bekräfta oss som civiliserade. Bekräfta att vi är på rätt väg. Vagga oss till en sömn likt den i opiumhålor; glöm och fortsätt drömma om Gucciväskor. Vilden är dens rygg på vilken vi trampar för att få en bättre utsikt, och en skön förvissning om att vi i alla fall har kommit någonstans. Här har vi i alla fall inte burka! Uppfinningen av vilden har tillkommit för att passivisera oss. Lugna den oreglerliga och upprorsbenägna arbetarklassen genom att måla upp en bild av våra liv som priviligerade. Detta får oss att lättare svälja det förtryck vi dagligen utsätts för. Hur ruttna våra liv än är så är vi i alla fall herrar över bruna människor i Thailand, som vi har det bitterljuva privilegiet att få beordra till både det ena och det andra några veckor om året. Detta får oss att koncentrera oss på ovidkommande saker. Vi kan i alla fall köpa, kanske inte ha råd med, men i alla fall lägga vantarna på en i-phone och en platt-TV. Detta får oss att tro att kvinnoförtrycket här är bättre än i andra länder fast det dödar kvinnor till både kropp och själ varje minut, varje timme varje dag. Av två onda ting har vi i alla fall det minst dåliga. Porrifiering istället för burka. Silikontuttar istället för hijab. Hustrumisshandel istället för stening till döds.

lördag 19 juni 2010

Varför pratar man inte om rasism i skolan?

I skolan kan man enas om klyschor. Vi känner säkert alla igen hur man i skolans värld klänger sig fast vid hoppet om att en läpparnas bekännelse räcker för att hålla det onda stånget. "Alla är lika mycket värda!" Goda intentioner bör inte förlöjligas men trots intensiteten i önskningarna bär de oss inte hela vägen.

Nuförtiden är det inte okej att säga saker som det var för 50 eller faktiskt bara 20 år sedan. Detta, att vårt språk är mer politiskt korrekt och att det numer är obligatoriskt med likabehandlingsplaner gällande bland annat diskriminering på grund av etnicitet, är steg i rätt riktning. Men grundvalarna för samhället har inte förändrats därför kan vi inte förvänta oss att fernissa kommer att leda till frigörelse. När det finns en konsensus om vad som är fel; fel språk eller fel agerande, tenderar rasismen att få mer svårtydda uttryck. (Som Maria Wingstedt på SU, Centrum för tvåspråkighetsforskning, har visat). Det betyder inte att rasismen försvinner. Det är blir bara lättare att låtsas som att rasismen inte finns. Och det går faktiskt. För vissa.


Förut pratade man svagsinta, debila och idioter i skolan. Det var på sin tid vedertagen psykiatrisk terminologi. I princip kan dessa ord översättas till "dumhuvuden". Avdankad psykiatri-lingo är idag skällsord på skolgården eller vapen i händerna på mobbare; Dampbarn! Särbarn! Idiot! (Börjesson och Palmblad, I problembarnens tid)


Nu har turen kommit till de utomeuropeiska barnen. I takt med att de små avvikarna har blivit ett allt stadigare inslag i den så kallade svenska skolan har den nyfikna, objektiva forskarblicken vänts mot dem. Alltid lika välmenande och lika intresserad av problemlösning och datainsamling riktas den överdimensionerade ögongloben mot förorten. Lika lite som psykologer och läkare förstod arbetarklassbarn, tattarbarn eller judiska barn för femtio år sedan förstår dessa människokännare- , värderare- och hanterare svarta barn idag. För vi vet i princip ingenting om dem. Om man inte räknar resultatet från den senaste testningen. Inte något om landet de kommer ifrån, deras föräldrars livsvillkor, deras dagliga liv eller vad de kämpar med. Detta är förtryckarens privilegium - att vara nästintill brottsligt okunnig. Det är också förtyckarens privilegium att kunna namnge. Därför ser vi nu fler och fler svarta barn få diagnoser. Och visst har de lagt märke till något, den människohanterande medelklassen, som jag efter en klassresa själv tillhör. Visst kan man urskilja en ny flodvåg av olika avvikande beteenden. Vrede. De har ingen respekt. De bränner bilar. De är uppkäftiga. De kan inte tallinjen! (Nu kanske några medelklassmänniskor måste få baddnig på pannan.) Hur ska de fostras till att bli framtidens medborgare? Men vi pratar aldrig om vad en unge som känner denna enorma vrede har blivit utsatt för. Jag tänker på bristande förväntningar, bristande respekt, nedsättande behandling, alla (självklart helt objektiva, välmenande) tester, möten med en liten armé av vuxna där det konstateras att: du är mindre begåvad. Kan någon som inte har varit utsatt för det ens föreställa sig förödmjukelsen? Kallas det inte osynliggörande? När alla dina kamper och vedermödor är ett irriterande dammlager på forskarskrivbordet. Om ens det.

De bedömer dessa ungas intelligens. (Trodde ni att IQ-test tillhörde en pinsam dåtid så trodde ni fel.) Och gång på gång kommer de fram till samma sak; Att dessa unga är idioter, svagsinta och debila. Fast med nutida terminologi såklart. De har ADHD, dyslexi, dyskalkuli, förståndshandikapp, you name it. Få avvikare undgår i dessa dagar att få en karamell ur den psykiatriska godispåsen. Checkar vi med rasismens syn på icke-vita kommer vi fram till ungefär samma budskap: Svartingar är dumma. Aj, där slog vi i vårt medelklasshuvud under skogsvandringen. Alla dessa jävla träd!

Ändå vill vi inte ta steget från att tala om kulturkrockar , integrationsproblematik eller svaga elever till att kalla det för vad det är. Det är som att det blir en alltför kryddig dekokt i vår lutfisktillvänjda mun (eller valfri liknelse). Vi i skolan borde skandera: Vik hädan ADHD - rasism är ditt rätta namn! Då och inte förr kan vi vända blicken mot oss själva.

fredag 25 september 2009

Deckare åt helvete

Vanligtvis är folk emot droger. När det gäller opium för folket, alltså droger som konsumeras av ett helt folk är det vanligtvis tvärtom. Ett exempel på det är alkohol. Dricker man inte får man ofta frågan varför. Ställer man motfrågan Varför dricker du? får man oftast inget svar. Förutom Det har jag inte tänkt på... Detta utelämnar oss till spekulationer, eller låt mig säga, kvalitativa gissningar. Nu hade jag inte tänkt skärskåda alkoholens vara eller icke vara utan klargöra skälet till varför bokbål är befogade. Om man på dem bränner deckare. Världen skulle nämligen vara mycket bättre om folk slutade knarka ultravåld med rituella inslag på den svenska landsbygden; alltså fictionversioner av vår omvärld som genom alla detaljer den redogör för anser sig, eller tas för, faktiska dokumentära förhållanden om sakernas tillstånd. Det sker inga ritualmord varannan vecka i Skåne. Knut Wartander skulle i dagens Sverige inte ha en strålande karriär, han skulle vara arbetslös.

Men som en len konjak slinker den ner i semestertrötta svenskars medvetanden. Len för att den bekräftar samma människosyn som Expressen kastar i ansiktet på oss dagarna i ända. Människor är gemena. Människans väsen är outgrundligt. Len för att den viskar samma budskap i örat på oss som kapitalismen. Människor är onda och giriga. Vem skulle vara intresserad av dessa cyniska små berättelser om de inte passade så bra in i en cynisk liten värld?

Spelkulationer i gott/ont som förklaringar till hur världen fungerar är inte spännande. De kanske var det på medeltiden. Det är en osexig tankebana som hindrar oss från att ta reda på hur människor och världen verkligen fungerar. Vi behöver inte fler versioner av överintelligenta, livströtta, olyckliga miljardärskor. Lika lite som vi behöver fler framtidsvisioner där man måste skära med machete för att skingra de mörka dimmorna. Människor är inte onda. Människor är goda. Brott är mest bara deprimerande. Därför skulle jag dansa runt ett bokbål på deckare men rädda några Sjöwall/Vahlöö.

Den finns en sufisk berättelse som beskriver en påfågel med en läderhuva. Huvan hindrar den vackra påfågeln från att se sin egen skönhet, men också allt det fina som finns runtomkring den. Deckare är en del av den huvan. De drar ner oss och lurar oss att vi inte är gjorda av samma stoff som stjärnor. Att försöka kasta av sig den huvan krävs det mer mod för än att än en gång kapitulera för en grym värld och försöka glömma densamma med en deckare i näven.

För en handfull dollar eller Var jag ett riktigt barn?

Vi köpte video tidigt. Farsan var intresserad av tekniska grejer. Bland det första vi hyrde var Star Wars. Farsan läste Isac Asimov och tyckte att det var en sci-fi rulle bland andra. Själv tänkte jag inte på att stjärnornas krig var science fiction, alltså som tillhörande någon kategori, tills för några år sen. Det var liksom en skapelseberättelse för mig. Så det var inte en bland andra kosmogonier[1] utan en del av den skapelseberättelsen som konstituerade min världsbild. Precis som Michael Jackson, från det att Thriller kom ut till nu, är för unga i förorten. Han är inte en bland andra entertainers utan, för dom, artisten som allt börjar och slutar med. Han var dock inte min hjälte. Jag lyssnade på Twisted Sister.

Det skulle komma en tid när jag kunde stå i videoaffären, på andra sidan Rinkeby, och undra vad jag skulle hyra eftersom vi i min familj hade sett det mesta redan. I skräckväg pallade jag inte mycket. Har alltid levt mig in för mycket i filmer för att kunna tänka ”det här är bara en film”, som jag har fått höra är tricket av folk som kan kolla på vilka hemskheter som helst. Hos oss var det min syster som var våghalsen. Hon var den farsan fick söka styrka hos när han skulle kolla på Psycho. Då fick hon vara uppe extra sent så att han skulle slippa kolla själv.

Det var inte filmerna i sig, jag blev trollbunden av rörliga bilder. TV, video spelar rocken. Min syrra har alltid retat mig för min TV-min, som är en kombination av djup koncentration, debilitet och världsfrånvändhet. V, Knight rider, Macahans. Det är mina sommarminnen (och så förstås kollo). När jag hittade en gammal dagbok häromåret blev jag helt bestört av att läsa den. Jag förväntade mig barnslig visdom men fann en besynnerlig uppräkning av väder och TV-program. Till mitt försvar måste jag säga att det kanske inte var så mitt liv i själva verket såg ut. Det kan ha varit ett uttryck för en dokumentationsnoja jag burit på hela livet. Den har tyvärr inte lett till något egentligt dokumenterande. Mer tvångsdagboksskrivande i några perioder samt många oframkallade engångskameror som har legat och väntat på att bli åtgärdade är storyn om mitt liv.

Vårt videobibliotek därhemma var en smula snävt. Vi var hyrare. Vi hade: en Disneypotpurri, Eurovisionschlagerfestivalen från 83 och För en handfull dollar med Clintan. Vi syskon, min syster och bror och jag, kan fortfarande sången som Kalle Anka sjöng när han stekte pannkakor:

Babachera babachek
Slotte slotte
Babachera babachek
Slotte te

Det var skönt att ha video tidigt. Jag hade aldrig några snygga kläder. Hade jag inte haft video hade jag inte ens kunnat sätta på en dator nuförtiden, så dåligt skulle mitt självförtroende när det gällde, inte bara tekniska prylar utan framsteg, vara. Nu kan jag i alla fall kolla min mail. Tack pappa! Det var det att vi hade video och att vi hade bilat genom Europa några gånger som gjorde att jag kände mig kosmopolitisk, jag hängde med goddamnit. Jag var inte kaxig för videon, det var skönt att ha den bara. Precis som jag antar att nån rik snubbe som har en Picasso i kassavalvet känner det. Man kan inte säga det till nån, det ger bara en sån mysig självkänsla.

Jag kommer så väl ihåg förmiddagarna när man var ledig. Man satt i den noppriga bruna soffan som framkallade svett och en därpå följande klåda. (När man hade suttit tillräckligt länge för att bara inte idas göra något åt saken.) Man lät bara nopporna äta sig in i huden på ens trosbeklädda stjärt och flydde in i filmen för att glömma. Ack, hypnosen min vän! Ack, att kunna stänga av hjärnan med lite TV! Soffan stod på olika ställen under sin livstid men lyckades alltid vara placerad så att dagsljuset störde tv-bilden maximalt. Det är många gånger man såg på någon av de tre filmer vi hade hemma e, speciellt För en handfull dollar eller TV-program som Go’morron Sverige, Toffelhjältarna, Solstollarna (med Samantha Fox), genom randiga persiennskuggor, med en växande irritation som byggde på en vetskap om att det var ohållbart för inlevelsen att kolla på film under sådana förhållanden.

För en handfull dollar är en våldsam film. Det är inte bara ultravåldet i ökenmiljö utan även att stämningen är kuslig hela tiden. Clintan kommer till en västernhåla, hamnar mellan två familjer som är i fejd (”the Baxters on one side, the Rojos on the other and me, right here in the middle”) och får sitt arsle insparkat ordentligt. Han bygger upp sig genom att hamra på metallgrejer och hämnas sedan gruvligt. Exempel på scener: Staden är övergiven, obeboelig pga. för mycket bråk. Nåt är i görningen. Det blåser upp sand. Det kommer elaka mexikaner. En vacker kvinna med snygg kjol blir våldtagen och bortrövad. /Baxters eller Rojos slår sönder Clintan. Han spelar död och ligger under en veranda. Är svag. Ligger där några veckor. Hamrar metall. / Clintan föds på nytt.

Vad man störde sig på morsan för att hon prompt skulle dammsuga när man såg på film – så man inte hörde nåt! – och man hade inte skam nog att hålla käft, hjälpa till eller nåt annat acceptabelt, istället blev man sur och riktigt dåliga dagar klagade man
– Slutaaaaaa mammaaaaa! Men morsan var inte jämt överseende. Ibland fick hon nog och kastade helt enkelt ut en. Vad man kände sig redo att ringa BRIS. För förnedring av barn. Nu stod man här ute. Var det roligare för det? Helt jävla uttråkad med blåsten bitande i kinderna eller den ljumma solvinden som ännu en påminnelse om att man hade sysselsättningsproblem.

Överlag satt man och kände sig som ett misslyckat barn när man kollade på video en solig dag eller någon annan dag när vädret tillät en att vara ute. Man kände pressen på sig som barn att man rosenkindad, utan något kroppsfett (för den hade all rörelseglädje tagit hand om) skulle vara ute och springa och hoppa och springa och springa, bara för att man älskade livet och utomhuslivet framförallt. Farsan var inte sen att påtala generations- och kulturklyftan.
– När jag var i er ålder var jag ute jämt. Mina fötter var hårda som tapló (nåt hårt på ungerska) och min rygg var svartbränd för att (du hade så bra pigment?) jag var ute jämt.
– Min mamma packade ner en macka bredd med ister och pudrad med socker och den levde jag på hela dagen. (Okej, det låter i och för sig gott men nu kollar jag på video…) Underförstått ville han säga:
- Ni är lata barn. Ni är inte barn. Vad är ni?

På ett sätt hade det varit lättare att bara vara cool och stå för att man gillade att kolla på video och hade fått sig en släng av den lyxiga västerländska ledan. Men jag led av min passivitet. Jag kände mig oduglig för att jag inte kunde ta tillvara det som var det underbara med att vara barn. Samtidigt rös jag av bara tanken på att ge upp min bekvämlighet och misärartade TV-tillvaro.

Såhär i retrospektiv ser jag att min barndom måste ha varit en Waldorfpedagogs skräckvision. Inga pasteller (soffan var brun), mycket TV, videovåld, inga ansiktslösa dockor utan Barbie och Sindy. Inga medel, som färgpennor, för att hjälpa barnen till kreativitet. Inga yttre tecken på att mina föräldrar förstått estetikens väsen, kreativitetens väsen. Men morsan och farsan lät oss vara fria som luffare (fast på ett bra sätt), lät oss utforska allt vad Rinkeby hade att ge (gällande allt från morötter i dagisrabatter till Järvafältets innersta vrår), lagade mat i massor, grävde efter grejer i containrar, sa ja till husdjur som vi släpat hem utan lov och älskade oss.

[1] skapelseberättelser

söndag 13 september 2009

Samarin

Av en ren slump läste jag och min syster Niki baksidan på en samarinförpackning häromåret. Man skulle kunna tro att den information som fanns därpå inte kunde vara livsavgörande för någon, men för oss var den viktig. En revansch.

Under hela vår barndom, sen vi kommit till Sverige, botades magont framför allt men också andra krämpor i vår familj, av samarin. Samarin. Finns det några fler i Sverige i vilkas liv samarin existerar? Eller ännu mer otroligt; där den har spelat en avgörande roll? Folk vet ju inte ens vad samarin är, herregud! Men i vårt hem var samarinet husgud.

Det tog åratal innan det gick upp för mig att samarin inte är äckligt. Anledningen till att jag tyckte att det smakade illa var att jag oftast tog det när jag var illamående eller sjuk. Samarin. Fruktsaltet från helvetet.

Själva revanschen, ögonblicket när vi såg igenom dom vuxnas falskspel kom den dagen vi råkade läsa vad som stod på förpackningen; ”Skall bubbla färdigt innan det drickes”. Vi hade haft det på känn. Det är på något sätt inhumant att som barn drabbad av illamående eller gaser (och för husfridens vara tvungen att intaga samarin) förutom smaken även måste gå igenom den prövning det innebar att dricka det förbannade samarinet medan det bubblade. Det var inte som en vanlig kolsyrad dryck. Det spottade och fräste som en vit minivulkan i våra duralexglas och lämnade rester i hela öronnäsahals-området samt en känslomässig förnimmelse av tomhet och lite övergrepp. Bubblandet gjorde åliggandet, i ens försvagade tillstånd, till en nästan övermänsklig uppgift. Att de vuxna stod och hetsade och skrek: ”- Du måste dricka det medan det bubblar annars har det ingen verkan!!!” gjorde hela tillställningen traumaartad. I alla fall för mig. Jag avböjde från att vara samarinslukarkungen ganska snabbt. Jag fuskade medvetet. Jag stod helt enkelt ut med de satans bubblorna i den oheliga alliansen med den salta smaken.

Min syster plockade dock det salta russinet ur kakan, mycket mer tillvand med negativ uppmärksamhet än jag, enligt devisen ”Det som sätter Niki i fokus kan inte vara dåligt”. De vuxnas hetsande skrin som ekade ut över nejden från vår lägenhet på andra våningen på Osbyringen 12 när hon drack sitt samarin fick henne att nå oanade höjder. Hon blev en samarindiggare. Jajamän. Hon har fortfarande samarin i sitt lilla husapotek. Nu när jag själv är vuxen kanske det inte är en lika stor bedrift, men att vara en flicka på sex år som älskar samarin är, kära läsare, något makabert. Vi är båda stora och förnuftiga nu och hör på självaste ordet 'fruktsalt' att det är nyttigt. Men då… Jag undrade hur hon gjorde det. Hon var ju å andra sidan en oberäknelig natur, resonerade jag. Inte minst när det gällde mat- och dryckesvanor. Niki åt det hon gillade, i den ordning hon gillade det. Exempel på en måltid: Ett glas vatten, några koshergurkor (mjölksyrade gurkor med stark kryddning), sockerkakssmet, några stekta ägg, några kokta ägg, söndagsstek, tre glas vatten, ett glas saft, mer koshergurka, fler ägg.

När vi läste bruksanvisningen till samarinet såg jag och Niki på varandra och utropade: ”Vi visste det!” Vi hade på var sitt håll anat att hela samarincirkusen bara hade varit en uppmärksamhetsavledare. En show för att omvandla vårt ontimagen-tjat till ett riktigt kalas där vår far och morfar kunde ha roligt på vår bekostnad. Dom skrattade, stressade och hade kul
(- Drick! Drick fortare!) medan de åsåg våra plågade miner när vi kämpade med samarinbubblorna som likt målsökande robotar åkte upp i näsan. För man ville ju inte gå miste om den rent mirakulösa effekten, som helt uteblev när det väl slutat bubbla.

Minister (novell)

Det var en underbar morgon och det skulle med all säkerhet bli en underbar dag. Det lade han märke till redan när han vaknade och deras alltför ljust inredda sovrum badade i solsken. Nu stod han vid fönstret illa till mods på ett sätt som man bara är när man vet att man står inför en lång rad prövningar. Där han stod och tittade på reportrarna som hade samlats i hans trädgård, med sina kläder i en matchande grå-grön-beige nyans allihop, undrade han om det var värt att plocka upp ansiktet och gå ut i den där kalla världen som han varit med om att göra falsk. Är det inte bättre att bara ta farväl? Han visste att han inte skulle göra nåt sånt. Att han ville leva. Men det var ett andningshål att bara få tänka tanken.

Reportrarna hade sin egen säckiga stil och flera av dem var förvillande lika. De stod och skämtade, drack kaffe och småpratade, såg inte alls ut som människor som livnärde sig på att förstöra andra människors liv.

Han hade stått där ett bra tag och försökt att förlänga sin blick, se så långt bort mot horisonten som bara var möjligt, men en dag som denna var det svårt. Det kändes som att hans blick inte ville lyfta och bli lätt. Det var en ansträngning att bara se så långt som till Johnstons kohage med de brunvitfläckiga kossorna. De stod och idisslade och småbetade. Som stenar som tiden inte kunde rå på. Tittade slött upp nån gång då och då. Världen var inte deras angelägenhet.

Nere i köket hörde han hur hans tonårsson slamrade. Han fick plötsligt en klump i halsen och tårarna trängde brännande upp i hans ögon. Journalisternas färger och vårdagens blandades när allt gled ur fokus. Vad skulle han säga till honom? Det var ju en sak att förklara. Att bara vara ärlig med vem han var och varför han hade gjort det han hade gjort. Men det var en helt annan sak att lämna honom till kamraternas hån och hela världens blickar. Din pappa transvestiten, skulle de säga och inget kunde skydda honom där ute. Att han inte kunde försvara honom nu när han skulle vilja, nu när han stod här, mitt i katastrofens nav och tänkte att han var far framför allt. Det hade slagit honom när han kommit fram till att det var John det skulle bli svårast att berätta för. Plötsligt kände han lättnad. Om allt detta kommer att föra honom närmare sin son, så var hade det ändå kommit ut något bra av allt det hemska. Vad hade han egentligen fått ut av att sitt yrkesliv? Magsår. En känsla av seger som egentligen var tom. För utan nästa nära förestående utmaning kände han sig som en ballong som punkterad var i färd med att sopas upp efter ett alldeles för stojigt kalas. Då skulle den här skärselden vara värd det.

Han klädde på sig raskt, stärkt av den energi hans nya insikt hade gett honom. Nu hoppades han bara att John skulle gå att prata med.

– Underbar jävla morgon, sa sonen ner i diskmaskinen. Man hörde i själva rösten att gråten var nära. John vände ansiktet mot sin far när han hittat det han letat efter. Han såg helt förkrossad ut. Ögonen vädjade på hans mjukhårda sätt. Någonting som inte funnits i blicken när han var pojke. Hans son stod där och behövde hans stöd. Det skar i hjärtat. Den där underbara ungen som fick bröstkorgen att fyllas av värme när han fick hålla honom för första gången.
– Pappa är här, tänkte han, men han sa:
– Det var det minsta man kan säga. Underbar jävla morgon. Jag ska gå rakt på sak. Jag kanske är ett freak, men det var aldrig meningen att skada dig. Jag kräks nästan när jag tänker att jag måste släppa ut dig till drevet. Jag skulle göra allt för att göra det ogjort.
Orden rann ur honom. Han brydde sig inte om ifall de lät bra eller övertygande eller sammanhängande. Det bara kom, som en domesticerad störtflod som trots att den var tam inte gick att hejda.
– Men jag kan inte göra det ogjort. Jag har tänkt John. Tänkt så hela jävla hjärnan gjorde ont till slut…
Trots att han gjorde samma vuxenfel som alla andra, han pratade helt enkelt för mycket, kände John hur mycket han älskade honom. Det var sjukt med de där bilderna. Klädd som en kvinna på ett slags sofistikerat och allvarligt sätt. Inget av det självförakt med vilken vanliga transor var vulgära och uppenbara och överdrivna, utan mer som ett projekt, en annan sida av hans far som nu när den uppdagats inte var så otippad. Det var något komiskt i det som han skulle ha skrattat åt om det inte varit hans egen pappa. Att en man med så mycket hår på bröstet och så genommanliga drag klädde sig i skira klänningar och sminkade sig. Han skulle aldrig kunna bli tagen för att vara en kvinna ens på natten.

Hans far fortsatte prata. John blev yr av alla ord. Det spelade ingen roll vad han sa. Han skulle alltid vara hans farsa. Bara han ville sluta snacka.
– Till slut så kom jag fram till att om vi klarar det här, så får du bestämma. Jag menar, vi klarar det men du får bestämma sen.
– Bestämma vad?
– Var vi ska bo, vad vi ska göra. Du vet att jag inte har varit en bra farsa. Jag vill ändra det nu. Du är det enda jag verkligen bryr mig om, och din mamma förstås. Men det är ett lite senare problem, tänkte han.
– Jag går ut och städar upp den här röran och sen börjar vi ett nytt liv. Det kan ta ett tag. Men de hittar snart en ny skandal. Vi bor i England, hur lång tid kan det ta?
– Visst… sa John och suckade som om hela morgonens spänning släppte just där och då. Bröstkorgen sjönk ihop när han satte sig på en pall vid bordet.
– Är du allvarlig? Så farligt var det inte, farsan. Om du inte hade vart känd hade det varit en skitsak. Men nu blir det en jävla cirkus. Jag hatar ju dom, pappa. Jag bryr mig inte så mycket om det du har gjort. Men gamarna därute. Jag hatar att de får ett frislag på dig.

Men samtidigt slog drömmen i honom rot. Jag vill bort. Bort från alla snobbiga klasskamrater, från fotbollsträning och rugbyträning, alla pillertrillande tonåringar runtomkring. Alla rika föräldrar som sket i sina barn och slängde till dom en resa till New York när det höll på att bli för uppenbart att de var värdelösa föräldrar som själv knaprade både det ena och det andra. Och ungarna svalde det ofattbart nog. Resorna och kläderna och pengarna kastade till dem som köttben efter en veckas hunger. Det sorgliga var att de visste att de inte skulle få nåt bättre. Så det var lika bra att nöja sig med grejerna och låtsas att man tyckte det var en bra deal. Och Millie… Hon såg inte ens åt honom sen de gjort slut. Vem vill inte fly när man är tonåring? Från tonåren. Tiden då det drabbar en med full kraft vad det snart kommer att innebära att vara vuxen och acceptera allt skit i världen som en lismande förklaring om balans. Yin och yang, fattig och rik, kvinna och man. Fast man anar sanningen som kalla kårar utefter ryggraden. Allt är helt snett och snart är den här skeva världen lagd i mina händer. Jag kommer att hållas ansvarig som om det inte existerat en enda generation före mig. Jag kommer äta eller ätas.
– Okej. Men inget flashigt liv. Lova mig det. Inget mer halvliv. Det ska vara på riktigt.

Hans pappa ministern var alltför förvånad för att kunna svara. Han som stått inför pressuppbåd från hela världen och ljugit dem allesamman rakt i ansiktet utan att blinka. Skakat hand med den ena statschefen efter den andra och alltid hållit god min, även om de luktat sprit eller vart helt zonkade på lugnande. Det här hade han inte väntat sig. Han kände ända ner i djupaste magvecket att han hade träffat en guldåder. Alla åren han grävt i blindo svischade förbi som när man faller nerför ett stup och hinner se sitt liv spelas upp som en alltför medioker och skrattretande filmsnutt. Han skakade på huvudet och blinkade sedan till sin son. Fyllde lungorna för att brista ut i sin favoritaria ur Aida och dansade ut genom ytterdörren.
– Herrarna ville mig nåt?

Mauzi

Morfar hade, antagligen på sitt halvt mediala halvt tyranniska sätt, bestämt att tant Mauzi, som betyder liten mus på tyska (Min mormor och de flesta från vår trakt var schwaber, katolska tyskar som kommit till Ungern på 1600-talet, flyende undan protestanterna. Deras modersmål var under första hälften av 1900-talet fortfarande tyska.) från Nagykovácsi, vår hemby i Ungern, skulle må gott av att hälsa på mina morföräldrar i Bagarmossen och insupa den friska svenska alpluften. Jag vet inte hur han kommit fram till att denna uppgift skulle bli hans och mormors, sommaren 198?, men så blev det i alla fall. Mauzi var en barndomsvän till min mormor som senare blev bekant med morfar (och många andra män i byn). I morfars föreställningsvärld kanske de alla tre kunde återuppliva gamla minnen och han skulle få visa någon hemifrån hur vi framlevde vår existens här långtbortistan.

Mauzis besök blev självklart inte vad morfar hade fantiserat om. Det var hans öde alltför äventyrligt för att gå med på. Han och mormor åkte runt med henne i hans uttjänta postfolka med ratten på höger sida. De såg Kaknästornet, Uppsala, Skansen och filmen Hajen.

Morfar krävde 100 % fokus på morfar när han interagerade med människor. Mauzi kom på den punkten och många andra visa sig vara som en motsträvig tax. För liten för att helt omkullkasta hans planer, men för envis och okänslig för vår familjs terrormotto (”om alla gör precis som morfar vill så behöver det inte bli något bråk”), Hon gjorde därmed deras utflykter inte helt njutbara ur ett morfarperspektiv. Morfar var, till hans försvar, inte bara en superdominant människa, han hittade också på många glad upptåg.

När de fortfarande bodde i Ungern hade Mauzi genom åren varit en hårt arbetande fabriksarbeterska tillika en erotiskt mycket aktiv dam. (Hon framlevde en Zsa-Zsa Gabor-liknande tillvaro med vår bys mått mätt. Hon hade männen, sexappealet och star qualityn, men inte diamanterna.) Detta resulterade i en hel del, bland annat ett utomäktenskapligt barn med min mormors storebror János. Barnet kom av min mor (hans kusin) att kallas Igelkotten. Far och son var på pricken lika men pappan erkände aldrig sin avkomma. Så de gick omkring i samma by och försökte undvika varandra så länge János levde. Den ena med ett faderstrauma och den andra med ett ordenligt tappat ansikte, återinstallerat med cement.

Från all that hade Mauzi, när hon kom till Sverige, blivit en halvdöv (maskinerna på textilfabriken), utseendefixerad tant runt 60 år. Men hon gled fortfarande runt som en diva. Det kändes som att lagarna för camp hade inverterats och börjat verka i motsatt riktning, i full effekt. Istället för en juvelbeströdd perukprydd och översminkad transvestit utanpå och kanske en tant, farbror eller nåt inuti hade förhållandena omkullkastats. Diva inuti, ungersk tant utanpå. Lika osexigt som kryptiskt tyckte jag då. Lite mer oförlåtande som jag var på den tiden kunde jag inte annat än förgås av genans över att Mauzi fortfarande var så fåfäng. Dessutom betedde ingen kvinna jag kände (mamma och mormor) sig så.

En annan sak som var kryptiskt med Mauzi (förutom vart hennes mod att stå upp mot morfar kom ifrån) var att hon gillade sitt jobb. I vår familj pratade vi om oss själva som prolis, proletärer, och de vuxna beskrev sitt arbetsliv med avsmak;

- Vi arbetar som robotar. En förklaring till denna avsmak kan ha varit att mormor och morfars generation efter andra världskriget kallades in många extra dagar i månaden för att arbeta för Ungerns återuppbyggnad utan betalning. Samtidigt kunde de knappt överleva på sina löner, utan var så fattiga att min mammas täcke frusit fast vid väggen när hon var liten för att de inte hade haft råd att värma upp rummet de bodde i. I födelsedagspresent på sin fyraårsdag önskade sig mamma salami eller grädde. Inte tårta ( - Tårta? Du skämta aprilo!) Inte ett gameboy (not that there’s anything wrong with that, misär är inte att föredra) utan pålägg på mackan eller pålägg på tårtan. Ungefär samtidigt, men på en annan plats (efter upproret 1956), njöt min far av de svenska hjälpsändningarna innehållande choklad och salt sill. (Tack Bofors och en s.k. neutral hållning under både det första och andra världskriget för all denna generositet.) En annan förklaring till denna inställning till förvärvsarbetandet är att både mina föräldrar och morföräldrar som arbetarklassmänniskor kände sig bittra över att de inte kunde förverkliga sina drömmar utan var tvungna att arbeta på ett sätt som de sett slita ut sina föräldrar, folk omkring dem och som de visste till slut skulle slita ut även deras kroppar.

Arbetsfakta:
Arbetarklassmänniskors liv är kantat med jobb. Jag vet att min far älskar att jobba när han får välja vad han ska göra själv, som att snickra och bygga. Det är när the man ska bestämma vad man ska göra och har makten att tvinga en att göra det den mesta av ens vakna tid som man lackar ur. Och framför allt måste the man alltid införa varierande grader av outhärdlig leda i arbetsmomenten. Som om jobb med nödvändighet måste vara intill döden tråkigt. Men det är ledan som dödar. Inte arbetet. För det är kul att jobba. Att bygga hus är kul men inte byggnadsställningar som rasar över en. Uppfostra barn men inte att man inte får betalt eller att det inte ens betraktas som ett jobb utan något man ska klara av vid sidan om.

- Hej! Det här är mitt nya extraknäck, som bara råkar leda till artens överlevnad. I arton år minst hade jag tänkt hålla på med det här. Arbetstakten är 100 %, inte som i heltid utan som i hela tiden.

Mjölka kor måste vara kul, men inte att sälja mjölken till ett pris som så småningom kommer leda till att man måste sälja gården. Köra ambulans, men inte att vara utmattad jämt och jobba alla möjliga konstiga tider och slussa runt pundare och se för mycket av livets baksidor, varje dag. Att svetsa är kul, men inte att bli exponerad för gifter för att företagets vinster ska öka från betydande till astronomiska.

När det gäller ledan gör man till slut vadsomhelst för att slippa den. En liten kexchoklad, åtta små koppar kaffe, lite pommes frites. Ledan, att man inte får bestämma själv fast man vet bäst om sitt arbete och det faktum att man tjänar ihop stålarna men nån annan ska ha dem är det som leder till att arbetarklassmänniskor fastnar i hopplöshet. Hopplösheten får dem att ta till flaskan, utnyttja bruna arbetarklassmänniskor någon annanstans på jorden (att lyxa till det ordentligt på den där välbehövliga semestern leder ju verkligen nån vart… t.ex. till att man efter fem veckor kommer hem till fyrtiosju helt nya veckor i almanackan som man kan fylla med arbete… och lite fritid). I teorin är det nästan sant att alla kan plugga vidare på KTH, med den lilla nackdelen att jorden skulle sluta snurra då. Det är arbetarklassmänniskorna som fixar skivan. Varje dag, varje minut.

Erfarenheterna av arbetets baksidor delade även Mauzi. Men Mauzi hade den mirakulösa förmågan, något som morfar tyckte var ännu ett tecken på att kvinnan var korkad, (märk väl: detta skedde efter att hon hade antagit sin oppositionella hållning) att tycka om det jobb hon haft på spinneriet i 45 år (nattskiftet). Ett sådant uttalande var i vår familj att betrakta som sinnesslöhet gångrat med att spotta i kyrkan. Och vi var inte ens religiösa. (Förutom mormor och senare min lillebror.)

Men det lönar sig att ha kul på jobbet, Mauzi hade fått medalj för lång och trogen tjänst samt en resa till Leningrad. Som till och med jag fattade var ett tecken på att hon var korkad. Under min barndom berättades skräckhistorier om folk som skickats till Sibirien och kommit tillbaka som spillror. Och en tanke sändes alltid dem som inte kommit tillbaka. Vem fanken ville åka till Sovjet? Och vem kunde liksom Mauzi få det att framstå som en liten oskyldig weekendtripp? Sovjet! Dit man kämpade hela dagarna i ända för att inte hamna. Det var en ständig balansgång i Ungern på den tiden; att bevara sitt människovärde och våga ge uttryck för sitt hat mot det stalinistiska systemet, samt fruktan för att ÁVH (den hemliga polisen) skulle få nys om ditt misstycke med den kommunistiska perfektionens utopiska experiment ’Ungern’, och sätta ditt arsle i en fängelsecell, göra dig oanställbar (då Ungern var ett land i vilket det var förbjudet att vara arbetslös mer än tre månader), förstöra dina barns chans till en högre utbildning m.m.

På vår utflykt till Kaknästornet kungjorde tant Mauzi, när vi stigit ur bilen och precis skulle till att åka upp, att hon led av höjdskräck och minsann inte tänkte följa med.

– ”Hade någon trott att jag skulle åka upp? Ni har er egen enfald att skylla på den besvikelsen! Hur är en människa funtad som skulle ha intresse av något sådant?” Morfar slet sitt hår. (Det som var kvar av det. Han hade ett slags stilig Robin Hood-frisyr. Morfar hade klass.)

– ”Vi åkte hit för hennes skull och nu vill hon stanna här nere.” (Utsikten!) Av någon anledning fick han inte ett av sina beryktade utbrott, utan svalde. Mauzi var någon han inte kunde rå på.

Det retade morfar att Mauzi som den provinsiella kusin hon var inte kunde uppskatta hans bildningsförsök. I hans ögon var motsatsen till bildad inte obildad utan degenererad. Hon hade inte vett att förstå ’Sverige. Underbart! Väst! Inte grått!’ eller vilka associationsbanorna nu var som han ville mana fram under sightseeingturerna.

När de var på Skansen och kollade in kulturskatterna tog Mauzi kort på en kattfamilj. Sånt knäckte morfar som vattendroppen som till slut urholkar stenen.

– ”Hon har aldrig sett en älg. Hon skiter i älgen och tar kort på katterna!” Plussat med ungerska svordomar om Gud som avkomma till en moder med tveksamma inkomstförhållanden. Gubben var chockad och förnärmad. Personligt förolämpad.

Vartefter dagarna gick (och morfars nederlag inte kunde förnekas längre) måste han ha räknat timmarna tills kvinnan skulle åka. Men än var det inte slut… Hämnden kom när hela familjen satt församlad och tittade på Hajen 1, den läskigaste. Den som fick barn och vuxna över hela världen att för resten av sina liv känna obehag i vatten de inte bottnade i. Än idag kan jag och min syster ropa

– ”Hajen!” när vi badar i sjö, hav eller bassäng och skrämma vettet ur varandra.

Mitt under vårt familjesamkväm börjar Mauzi gråta och tala osammanhängande om att hon inte vill att mormor och morfar skulle dö. Idag kan jag förstå att man dagarna innan man ska ta farväl av några man känt hela livet och kanske aldrig mer kommer att träffa (inte om morfar fick bestämma i alla fall) kan få en att känna sig sorgsen. Då tyckte jag bara att hon var konstig och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Det var liksom hela situationen med hennes tölpaktighet (hennes kommentar då jag sydde från höger till vänster och inte tvärtom; - Är du jude?), den spända stämning som kom av all morfars uppbyggda ilska, men mest av allt tyckte jag att det var så sjukt att någon kunde känna sig sentimental när de kollade på Hajen. Det här var det närmaste morfar skulle komma upprättelse. När hon började gråta skrattade han till och tittade runt i rummet på oss församlade. Liksom för att säga:

– ”Ser ni? Ser ni allihop? Jag hade rätt hela tiden, kvinnan är galen och här är det livslevande beviset.” Hans skratt och att han blev så uppspelt över att hon äntligen avslöjat sig fick även honom att verka en smula galen. Men det var vi redan vana vid.