Vi kan vara hundra på detta

Vare sig vi är heroinister som hatar vår socialarbetare, socialarbetare som är irriterade på tjatande heroinister, gubbar på varvet, sjuksyrror på Sahlgrenska, överläkare på Karolinska, arbetslösa, deprimerade flyktingar, inlåsta på sluten psykiatrisk vård eller kriminella som precis ska göra vårt livs bryt så är vi arbetarklass. Vilket anseende vi än har, från bibliotekarier till svartarbetande städerskor; Vilka positioner vi än har hankat oss fram till, från basar och mellanchefer till timanställda vårdarbetare. Alla vi som måste gå ut och jobba för brödfödan, vi som måste sälja vår arbetskraft för att vi inte har något annat som inbringar pengar. Vi är arbetarklassen. Oavsett vilka konflikterna oss emellan än är. Oavsett om vi själva väljer den identiteten eller inte.

Det ligger i vårt intresse att hålla ihop. Trots att vi stör oss på varandra. Vi kan inte låta våra känslor komma i vägen för det som analysen fastställer: Är vi lönearbetare är vi arbetarklass. Vi måste ta till ideologi när känslorna riskerar att föra oss på villovägar.

Visst är det så att en del av arbetarklassen har fått privilegier som chefspositioner, bättre anseende och yrken som förtrycker resten av arbetarklassen. Och det ligger även i medelklassens intresse att sluta med sitt uppåtsträvande. Men vare sig de förstår det eller inte är resten av arbetarklassen fler och tar vi makten över våra liv och gör det tillsammans så finns det inget som kan stoppa oss. Det har historien gång på gång bevisat.

Stater i Europa rämnar, USA har redan gått i konkurs (men lånat sig ut ur den - vi får se hur länge det håller). I Italien har teknokrater, alltså icke-folkvalda byråkrater och tjänstemän, tagit över styret av landet. Teaparty-rörelsen i USA, med flera ultranyliberala grupperingar, står beredda att ta över när det här ekonomiska systemet en gång för alla rasar ihop. I Sverige sker skrämmande saker; människor som inte tjänar på det röstar på moderaterna, sossarna (vad man än tycker om dem - men likväl är det skrämmande att det borgerliga blocket inte verkar ha någon som helst motvikt) håller på att implodera och den fackliga anslutningen är på väg att sjunka. Drastiskt. Snart brister bostadsbubblan. Igen. Vi har inte råd att inte bjuda in alla.

"Social change comes when we least expect it. All we can do is be ready." sa Naomi Klein i ett av sina tal. Så säg mig: Är det genom exkludering eller ett varmt, medvetet välkomnande som vi gör oss redo?

Mensajes | iWiW

Mensajes | iWiW:

'via Blog this'

Ica + Konsum = sant (från 1998)

Jag är uppväxt i Rinkeby. Rinkeby. bara klangen inger respekt nuförtiden. (När jag flyttade till Hässelby i sjuan vågade jag inte ens tala om att det var därifrån jag flyttat. Automatiskt antas det att jag är en överlevare, att jag vet något förborgat. vet mer om någon än några andra. Några vanliga. Svenskar som inte är uppväxta i Rinkeby. Eller Fittja eller Rågsved. Jag erkänner, jag vet mer. Vi svartskallar har ett övertag, vi känner till både vår kultur och er, medan ni inte vet någonting om oss. Kanske är det för att ni inte inser värdet av att veta något om svartskallar. men mest belyser det väl segregationens pinsamma faktum; Om vi inte umgås kommer vi inte vara annat än främlingar för varandra.

jag kom hit när jag var fyra år. Min far bar mig och min syster på sina axlar över gränsen. Han sa åt oss att vara tysta annars skulle vi hamna i fängelse. Min mamma väntade i en bil på andra sidan. Hon var den enda av oss som fått ett blått åka-till-väst-pass. timmarna som förflöt medan hon väntade i en vinröd Lincoln Continental förde oss antingen närmare henne eller mycket mycket längre bort.

Mannen som hjälpte oss snodde sen alla våra pengar. Pengar som vi sålt huset vi byggt för. Till underpris, i hemlighet och snabbt. Så när vi kom till Sverige hade vi precis ingenting. Mötet med Sverige: mormors glädje när hon och morfar mötte oss på Stockholm Central, poliser som skrek på min pappa (flyktingar innebär mycket pappersarbete).

När jag ser invandrarungdomarna gå upp och ner i tunnelbanevagnarna, på min gröna linje och väsnas på kvällarna tänker jag att Nej! vi kommer inte följsamt och tacksamt låta oss inlemmas i den här tysta kulturen. Jag blir stolt över dem. Vi skriker, alltså finns vi! Hör oss och lär er något. Jag vet inte hur många svenskar, hur många vuxna, som uppfattar genialiteten i deras uppvisning, deras softuppror. Subtila saker som uttrycks softbrutalt.

Ni tycker att det är ett pinsamt faktum att vi vägrar att ta till oss svenskheten. Att vi vill bevara vår blattementalitet och förstärka den ibland. "De skapar sig ett utanförskap" kan det heta. Så är det. Vi försöker möblera det utanförskap vi fått oss tilldelat med för oss lite mer hemtama detaljer, så att det blir en smula mer beboeligt. Om ni inte vill ha oss, vill vi inte ha er. För rasismen är verkligen sårande. Den säger: Dansa runt på en femöring. Ramlar du av bevisar du bara hur alla ni invandrare är. Ni väsnas, ni vägrar ta seden dit ni kommer, ni är kriminella, ni vill ha svenska flicka. När vi sen skriker ut vår smärta för att vi inte står ut med rasismen kan ni inte se våra tårar genom våra förvridna ansikten. Det blir bara ännu ett bevis. Ser ni inte hur rasismen ödelägger era liv, förkrymper era hjärtan? Oss hindrar ni från att ta finare jobb, men ni, ni känner ingen som inte är som ni själva. Det är fattigt på riktigt. Hur jag kom till Sverige är märkvärdigt. Jag känner mig märkvärdig.

Vi satt i det höga fuktiga nattgräset och väntade på mamma. Niki, pappa och jag. Niki, apu és én. Vi visste att vi hade klarat det men det var inte läge att jubla än. de kunde fortfarande höra. så vi kände rädslan blandas med forsen av ord som vill ut när man är lycklig. Men vi var ovanligt tysta. Niki snart tre och jag skulle ännu snarare fylla fyra där på Stockholms Central. Timmarna innan bråkade jag med jag med mamma för att jag ville ha min röda kjol. Mamma förklarade tålmodigt att det inte gick. Rött syns för mycket i mörkret.

Jag vet att min bitterhet kan vara genant ibland. Men jag undrar ändå, hur många fick inte den respekt de förtjänade idag? Människor som lämnat allt, som har förlorat, människor som måste förklara för sin fyraåring att hon inte kan ha den röda kjolen om de någonsin ska ses igen.

Hur många av oss sitter inte förvånade, chockade, bortgjorda, dragna vid näsan i en förort sedan. Vi trodde att det svåraste skulle vara att ta oss till friheten. att fly. Sedan visar det sig att det var småpotatis mot det som skulle komma efteråt. Frihetens ansikte skymtar till, sedan deporteras vi till ställen där bara invandrare bor, till en meritlista med skitjobb efter skitjobb, till att inte bli tagen för människa för att man har en brytning.

Så växte jag upp i Rinkeby. Med en mamma som tappade håret och dolde sin hemlängtan djupt inuti för att inte komma i vägen för vår lycka eller grusa vår framtidstro. Och en pappa som aldrig gav upp tanken att bakom nästa krök finns det Sverige som hela världen känner, som hela världen drömmer. När mormor tappade pressade blommor från vår by ur en bok hemma i Bagarmossen fattade jag ingenting. Eller det kanske var då jag fattade det. De hade aldrig raderat Ungern ur sina hjärtan. Det var bara det att de aldrig sa det till oss.

Det kanske inte är så dramatiskt alls. Många byter land, många byter liv. Det finns ingen dramatik som kan mäta sig med historien om ett liv, om vemsomhelsts liv. Vi flyttade hit. Det hade sitt pris. Inte så konstigt. det som är konstigt är att vi aldrig får berätta. det får oss att skrika på tunnelbanan. För skrik är trots och triumf och ibland glädje. Skrik utmanar och säger "Om jag inte finns - vad är det då som ekar mellan dina öron?" Skrik i Sverige säger att jag har sett något som ni behöver. De här extra decibelen är min gåva till er. Se om ni kan förstå vad det handlar om till slut. Om det där snörpet på munnen kan bytas ut till ett Heureka! livet är en musikal och Expressen duger inte ens till toapapper! Skriket är också (såklart, vad trodde du?!) hjälp jag drunknar om jag tvingas leva i en bubbla osom ni, långt ifrån alla andra men nära till närmaste metroläsare. Leva så och sen dö i konformitetens, Ica + Konsum = sant, tecken.

Tror du jag menar att det är synd om oss? Vi ser bara lite tydligare på den här diasporan, på de här överlevnadsvillkoren under kolonialismens svallvågor. Din ömkan, liksom ditt förakt är båda konsekvenser av din rasism. För oss kvittar det tämligen lika. Dansa på en femöring eller en spottloska. Kan vi inte få leva ett liv bara? Få vara människor? Det här är mitt liv, låt mig berätta det. Visst, många svartskallars liv är dramatiska, men sen när var det något nytt? Försök inte hantera oss. Sätt inte upp några känslomässiga murar som berättigar avståndet. Erkänn bara att vi är samma. Erkänn att du tagit skada av att rasbiologin uppfanns i Sverige. Av att den ariska urtypen anses finnas här i höga nord. Erkänn det och försök komma mig nära.

Slutet

Mobilen ringde. Hon blev irriterad eftersom hon precis hade krånglat på sig vantarna och tanken på att ta av dem igen och börja frysa om fingrarna inte var tilltalande.

- Du måste komma hit.

Dörren till lägenheten var öppen. Hon klev rätt in i någons dröm och fortsatte drömma den själv, för det som mötte henne, Gildas pappa framstupa på vardagsrumsgolvet, mängden tjockt, vinrött blod där taklampan speglades, kändes allt annat än verkligt. Chocken kramade åt bröstet. Tonvis med tjockt saliv samlades i munnen. Blicken började flacka. Krukväxter. Gardin. Virkade dukar. Gatlyktan utanför. Hon gick som i ultrarapid mot telefonen.

- Nej, hörde hon Gildas röst långt bortifrån. Jag lät honom inte slå mig en gång till.

Det är över nu. Nu ska allt bli bra.

Gilda såg åt ett annat håll när hon pratade. Som om det förflutna spelades upp på väggen med mässingsklockan.

- Pappa, det var inte meningen! Jag spillde inte med flit. Örfilens ljud knäppte av alla ljud i tillvaron. Det ljusgula sommarljuset blandades med dagens pastellnyanser när tårarna kom. Solens värme på benen påminde om att allt gjorde ont. Till och med det som var skönt.

Anaïs stod fortfarande med ytterkläderna på. Klockan tickade vidare och ljusstaken sände sitt värmande, hemtrevliga ljus. Uppkastningen överraskade dem båda. Gilda såg med vädjande ögon på Anaïs när hennes maginnehåll stänkte ner på golvet.

Anaïs försökte samla tankarna. Hennes hjärta värkte när hon tänkte på Gildas liv. Tusen år av lidande.

Gilda torkade sig långsamt om munnen med ärmen. Tårar hade trängt upp i ögonen av kräkningen. Ur hennes kropp steg ett högljutt jämmer. Tårarna blandades med hennes rinnande snor. Hjärtskärande smärta ekade mellan väggarna i det som aldrig mer skulle kallas hem. HOn kastade sig ner på golvet och försökte rubba den blytunga kroppen. Ljuden som kom ur henne blev högre och högre och ansträngningen snarare förvred Augostos kropp än att förflyttade den. Trots hennes beslutsamhet blev det hela en mardrömsscen. Blod överallt. Golvlampan omkullvält. Glassplitter som skar in i parketten. Kroppen låg nu i en vinkel som skrek död i hela rummet.

- Mamma gå inte! skrek hon. Smärtan i att hålla orden inom sig istället för att skrika ut dem, som hon helst hade velat, kändes som en hästspark i bröstet. Hon visste att det inte skulle tjäna något till att be. Om det hade gjort det hade hon fallit på knä. Skrikit. Tiggt. Nu stod hon bara fastfrusen och kände att benen vika sig under henne. Men hon kunde inte låta bli att komma med en invändning.

- Lämna mig inte med honom, mumlade hon. Självklart hörde hon inte. Hon som vädjan var avsedd att nå. Eftersom hon inte ville höra. Bitterheten spreds som cancer i kroppen. Det finns ingen rättvisa för barn. Det finns ingen rättvisa för mig.

- Vi gör som pappa säger. Var stark nu Gilda. Vi ses ju snart.

Så lätt hade hon offrat henne.

Ryggtavlan som försvann bortåt centrum var avsked och svek. Det som skulle vara några veckor blev månader och år.

- Så tung... Han är så tung, mumlade hon. Hjälp mig. Hjälp mig! Gråten kom tillbaka. Gilda skrek.

- Du förtjänar att bli fri, Gigi. Din jävel! Anaïs sparkade till kroppen. Jag är glad att du är död! Ditt jävla svin! Helvetes jävla svin! Hon fortsatte sparka.

De hade rast en varm vårdag. De spelade pingis utomhus och helt plötsligt frågade Anaïs det som hon annars visste inte skulle nämnas. Mer för att hon var chockad när Gildas ärm hade glidit upp än för att hon inte visste vad hon såg.

- Vad har du på armen?

-Ingenting, Ana. Hon skrattade till. Nu fortsätter vi. Eller är du rädd för att förlora?

- Men du har ju ett blåmärke. Det är så stort.

- Det är väl inget nytt under solen, du vet hur farsan är. Sluta tjata. Det är din tur att serva.

-Vad hade hon gjort dig? Hon var bara en liten flickaaa! Hon vände sig till Gilda. Du var bara ett barn.

- Hjälp mig nu. Vi måste härifrån.

De började städa. Det var något kroppen mindes, därför gick det fort. Tankarna irrade som molnskuggor flyende över en ändlös vidd. I ena stunden städade de. I nästa kom de ihåg varför. Sedan samlade Gilda ihop sina värdesaker. Packade en ryggsäck.

-Nu går vi.

Anaïs kunde knappt slita blicken från kroppen. Till slut följde hon Gilda och gick hon mot dörren. När de kom ut hörde de sirener som närmade sig.

-Vafan! Kniven!

Innan Anaïs hann göra något rusade Gilda tillbaka upp. Anaïs tog hennes väska och sprang runt hörnet.

När radiobilen kom körandes inom synhåll kom Gilda äntligen ut ur porten. Hon tvingade sin kropp att inte springa. Hon gick lugnt och hann precis fram till Anaïs när bilen stannade utanför deras husnummer. Utom synhåll för poliserna rusade de. Lukten bakom huset var unken. Solen hade inte fått tillåtelse att lysa där på många år.

- Vart ska vi? Det var kyligt i luften. De kände doften av tvättmedel när de gick igenom den upphettade luften som strömmade ut ur tvättstugan.

- Mot tunnelbanan, Ana. Mot tunnelbanan, bara.