Vanligtvis är folk emot droger. När det gäller opium för folket, alltså droger som konsumeras av ett helt folk är det vanligtvis tvärtom. Ett exempel på det är alkohol. Dricker man inte får man ofta frågan varför. Ställer man motfrågan Varför dricker du? får man oftast inget svar. Förutom Det har jag inte tänkt på... Detta utelämnar oss till spekulationer, eller låt mig säga, kvalitativa gissningar. Nu hade jag inte tänkt skärskåda alkoholens vara eller icke vara utan klargöra skälet till varför bokbål är befogade. Om man på dem bränner deckare. Världen skulle nämligen vara mycket bättre om folk slutade knarka ultravåld med rituella inslag på den svenska landsbygden; alltså fictionversioner av vår omvärld som genom alla detaljer den redogör för anser sig, eller tas för, faktiska dokumentära förhållanden om sakernas tillstånd. Det sker inga ritualmord varannan vecka i Skåne. Knut Wartander skulle i dagens Sverige inte ha en strålande karriär, han skulle vara arbetslös.
Men som en len konjak slinker den ner i semestertrötta svenskars medvetanden. Len för att den bekräftar samma människosyn som Expressen kastar i ansiktet på oss dagarna i ända. Människor är gemena. Människans väsen är outgrundligt. Len för att den viskar samma budskap i örat på oss som kapitalismen. Människor är onda och giriga. Vem skulle vara intresserad av dessa cyniska små berättelser om de inte passade så bra in i en cynisk liten värld?
Spelkulationer i gott/ont som förklaringar till hur världen fungerar är inte spännande. De kanske var det på medeltiden. Det är en osexig tankebana som hindrar oss från att ta reda på hur människor och världen verkligen fungerar. Vi behöver inte fler versioner av överintelligenta, livströtta, olyckliga miljardärskor. Lika lite som vi behöver fler framtidsvisioner där man måste skära med machete för att skingra de mörka dimmorna. Människor är inte onda. Människor är goda. Brott är mest bara deprimerande. Därför skulle jag dansa runt ett bokbål på deckare men rädda några Sjöwall/Vahlöö.
Den finns en sufisk berättelse som beskriver en påfågel med en läderhuva. Huvan hindrar den vackra påfågeln från att se sin egen skönhet, men också allt det fina som finns runtomkring den. Deckare är en del av den huvan. De drar ner oss och lurar oss att vi inte är gjorda av samma stoff som stjärnor. Att försöka kasta av sig den huvan krävs det mer mod för än att än en gång kapitulera för en grym värld och försöka glömma densamma med en deckare i näven.
fredag 25 september 2009
För en handfull dollar eller Var jag ett riktigt barn?
Vi köpte video tidigt. Farsan var intresserad av tekniska grejer. Bland det första vi hyrde var Star Wars. Farsan läste Isac Asimov och tyckte att det var en sci-fi rulle bland andra. Själv tänkte jag inte på att stjärnornas krig var science fiction, alltså som tillhörande någon kategori, tills för några år sen. Det var liksom en skapelseberättelse för mig. Så det var inte en bland andra kosmogonier[1] utan en del av den skapelseberättelsen som konstituerade min världsbild. Precis som Michael Jackson, från det att Thriller kom ut till nu, är för unga i förorten. Han är inte en bland andra entertainers utan, för dom, artisten som allt börjar och slutar med. Han var dock inte min hjälte. Jag lyssnade på Twisted Sister.
Det skulle komma en tid när jag kunde stå i videoaffären, på andra sidan Rinkeby, och undra vad jag skulle hyra eftersom vi i min familj hade sett det mesta redan. I skräckväg pallade jag inte mycket. Har alltid levt mig in för mycket i filmer för att kunna tänka ”det här är bara en film”, som jag har fått höra är tricket av folk som kan kolla på vilka hemskheter som helst. Hos oss var det min syster som var våghalsen. Hon var den farsan fick söka styrka hos när han skulle kolla på Psycho. Då fick hon vara uppe extra sent så att han skulle slippa kolla själv.
Det var inte filmerna i sig, jag blev trollbunden av rörliga bilder. TV, video spelar rocken. Min syrra har alltid retat mig för min TV-min, som är en kombination av djup koncentration, debilitet och världsfrånvändhet. V, Knight rider, Macahans. Det är mina sommarminnen (och så förstås kollo). När jag hittade en gammal dagbok häromåret blev jag helt bestört av att läsa den. Jag förväntade mig barnslig visdom men fann en besynnerlig uppräkning av väder och TV-program. Till mitt försvar måste jag säga att det kanske inte var så mitt liv i själva verket såg ut. Det kan ha varit ett uttryck för en dokumentationsnoja jag burit på hela livet. Den har tyvärr inte lett till något egentligt dokumenterande. Mer tvångsdagboksskrivande i några perioder samt många oframkallade engångskameror som har legat och väntat på att bli åtgärdade är storyn om mitt liv.
Vårt videobibliotek därhemma var en smula snävt. Vi var hyrare. Vi hade: en Disneypotpurri, Eurovisionschlagerfestivalen från 83 och För en handfull dollar med Clintan. Vi syskon, min syster och bror och jag, kan fortfarande sången som Kalle Anka sjöng när han stekte pannkakor:
Babachera babachek
Slotte slotte
Babachera babachek
Slotte te
Det var skönt att ha video tidigt. Jag hade aldrig några snygga kläder. Hade jag inte haft video hade jag inte ens kunnat sätta på en dator nuförtiden, så dåligt skulle mitt självförtroende när det gällde, inte bara tekniska prylar utan framsteg, vara. Nu kan jag i alla fall kolla min mail. Tack pappa! Det var det att vi hade video och att vi hade bilat genom Europa några gånger som gjorde att jag kände mig kosmopolitisk, jag hängde med goddamnit. Jag var inte kaxig för videon, det var skönt att ha den bara. Precis som jag antar att nån rik snubbe som har en Picasso i kassavalvet känner det. Man kan inte säga det till nån, det ger bara en sån mysig självkänsla.
Jag kommer så väl ihåg förmiddagarna när man var ledig. Man satt i den noppriga bruna soffan som framkallade svett och en därpå följande klåda. (När man hade suttit tillräckligt länge för att bara inte idas göra något åt saken.) Man lät bara nopporna äta sig in i huden på ens trosbeklädda stjärt och flydde in i filmen för att glömma. Ack, hypnosen min vän! Ack, att kunna stänga av hjärnan med lite TV! Soffan stod på olika ställen under sin livstid men lyckades alltid vara placerad så att dagsljuset störde tv-bilden maximalt. Det är många gånger man såg på någon av de tre filmer vi hade hemma e, speciellt För en handfull dollar eller TV-program som Go’morron Sverige, Toffelhjältarna, Solstollarna (med Samantha Fox), genom randiga persiennskuggor, med en växande irritation som byggde på en vetskap om att det var ohållbart för inlevelsen att kolla på film under sådana förhållanden.
För en handfull dollar är en våldsam film. Det är inte bara ultravåldet i ökenmiljö utan även att stämningen är kuslig hela tiden. Clintan kommer till en västernhåla, hamnar mellan två familjer som är i fejd (”the Baxters on one side, the Rojos on the other and me, right here in the middle”) och får sitt arsle insparkat ordentligt. Han bygger upp sig genom att hamra på metallgrejer och hämnas sedan gruvligt. Exempel på scener: Staden är övergiven, obeboelig pga. för mycket bråk. Nåt är i görningen. Det blåser upp sand. Det kommer elaka mexikaner. En vacker kvinna med snygg kjol blir våldtagen och bortrövad. /Baxters eller Rojos slår sönder Clintan. Han spelar död och ligger under en veranda. Är svag. Ligger där några veckor. Hamrar metall. / Clintan föds på nytt.
Vad man störde sig på morsan för att hon prompt skulle dammsuga när man såg på film – så man inte hörde nåt! – och man hade inte skam nog att hålla käft, hjälpa till eller nåt annat acceptabelt, istället blev man sur och riktigt dåliga dagar klagade man
– Slutaaaaaa mammaaaaa! Men morsan var inte jämt överseende. Ibland fick hon nog och kastade helt enkelt ut en. Vad man kände sig redo att ringa BRIS. För förnedring av barn. Nu stod man här ute. Var det roligare för det? Helt jävla uttråkad med blåsten bitande i kinderna eller den ljumma solvinden som ännu en påminnelse om att man hade sysselsättningsproblem.
Överlag satt man och kände sig som ett misslyckat barn när man kollade på video en solig dag eller någon annan dag när vädret tillät en att vara ute. Man kände pressen på sig som barn att man rosenkindad, utan något kroppsfett (för den hade all rörelseglädje tagit hand om) skulle vara ute och springa och hoppa och springa och springa, bara för att man älskade livet och utomhuslivet framförallt. Farsan var inte sen att påtala generations- och kulturklyftan.
– När jag var i er ålder var jag ute jämt. Mina fötter var hårda som tapló (nåt hårt på ungerska) och min rygg var svartbränd för att (du hade så bra pigment?) jag var ute jämt.
– Min mamma packade ner en macka bredd med ister och pudrad med socker och den levde jag på hela dagen. (Okej, det låter i och för sig gott men nu kollar jag på video…) Underförstått ville han säga:
- Ni är lata barn. Ni är inte barn. Vad är ni?
På ett sätt hade det varit lättare att bara vara cool och stå för att man gillade att kolla på video och hade fått sig en släng av den lyxiga västerländska ledan. Men jag led av min passivitet. Jag kände mig oduglig för att jag inte kunde ta tillvara det som var det underbara med att vara barn. Samtidigt rös jag av bara tanken på att ge upp min bekvämlighet och misärartade TV-tillvaro.
Såhär i retrospektiv ser jag att min barndom måste ha varit en Waldorfpedagogs skräckvision. Inga pasteller (soffan var brun), mycket TV, videovåld, inga ansiktslösa dockor utan Barbie och Sindy. Inga medel, som färgpennor, för att hjälpa barnen till kreativitet. Inga yttre tecken på att mina föräldrar förstått estetikens väsen, kreativitetens väsen. Men morsan och farsan lät oss vara fria som luffare (fast på ett bra sätt), lät oss utforska allt vad Rinkeby hade att ge (gällande allt från morötter i dagisrabatter till Järvafältets innersta vrår), lagade mat i massor, grävde efter grejer i containrar, sa ja till husdjur som vi släpat hem utan lov och älskade oss.
[1] skapelseberättelser
Det skulle komma en tid när jag kunde stå i videoaffären, på andra sidan Rinkeby, och undra vad jag skulle hyra eftersom vi i min familj hade sett det mesta redan. I skräckväg pallade jag inte mycket. Har alltid levt mig in för mycket i filmer för att kunna tänka ”det här är bara en film”, som jag har fått höra är tricket av folk som kan kolla på vilka hemskheter som helst. Hos oss var det min syster som var våghalsen. Hon var den farsan fick söka styrka hos när han skulle kolla på Psycho. Då fick hon vara uppe extra sent så att han skulle slippa kolla själv.
Det var inte filmerna i sig, jag blev trollbunden av rörliga bilder. TV, video spelar rocken. Min syrra har alltid retat mig för min TV-min, som är en kombination av djup koncentration, debilitet och världsfrånvändhet. V, Knight rider, Macahans. Det är mina sommarminnen (och så förstås kollo). När jag hittade en gammal dagbok häromåret blev jag helt bestört av att läsa den. Jag förväntade mig barnslig visdom men fann en besynnerlig uppräkning av väder och TV-program. Till mitt försvar måste jag säga att det kanske inte var så mitt liv i själva verket såg ut. Det kan ha varit ett uttryck för en dokumentationsnoja jag burit på hela livet. Den har tyvärr inte lett till något egentligt dokumenterande. Mer tvångsdagboksskrivande i några perioder samt många oframkallade engångskameror som har legat och väntat på att bli åtgärdade är storyn om mitt liv.
Vårt videobibliotek därhemma var en smula snävt. Vi var hyrare. Vi hade: en Disneypotpurri, Eurovisionschlagerfestivalen från 83 och För en handfull dollar med Clintan. Vi syskon, min syster och bror och jag, kan fortfarande sången som Kalle Anka sjöng när han stekte pannkakor:
Babachera babachek
Slotte slotte
Babachera babachek
Slotte te
Det var skönt att ha video tidigt. Jag hade aldrig några snygga kläder. Hade jag inte haft video hade jag inte ens kunnat sätta på en dator nuförtiden, så dåligt skulle mitt självförtroende när det gällde, inte bara tekniska prylar utan framsteg, vara. Nu kan jag i alla fall kolla min mail. Tack pappa! Det var det att vi hade video och att vi hade bilat genom Europa några gånger som gjorde att jag kände mig kosmopolitisk, jag hängde med goddamnit. Jag var inte kaxig för videon, det var skönt att ha den bara. Precis som jag antar att nån rik snubbe som har en Picasso i kassavalvet känner det. Man kan inte säga det till nån, det ger bara en sån mysig självkänsla.
Jag kommer så väl ihåg förmiddagarna när man var ledig. Man satt i den noppriga bruna soffan som framkallade svett och en därpå följande klåda. (När man hade suttit tillräckligt länge för att bara inte idas göra något åt saken.) Man lät bara nopporna äta sig in i huden på ens trosbeklädda stjärt och flydde in i filmen för att glömma. Ack, hypnosen min vän! Ack, att kunna stänga av hjärnan med lite TV! Soffan stod på olika ställen under sin livstid men lyckades alltid vara placerad så att dagsljuset störde tv-bilden maximalt. Det är många gånger man såg på någon av de tre filmer vi hade hemma e, speciellt För en handfull dollar eller TV-program som Go’morron Sverige, Toffelhjältarna, Solstollarna (med Samantha Fox), genom randiga persiennskuggor, med en växande irritation som byggde på en vetskap om att det var ohållbart för inlevelsen att kolla på film under sådana förhållanden.
För en handfull dollar är en våldsam film. Det är inte bara ultravåldet i ökenmiljö utan även att stämningen är kuslig hela tiden. Clintan kommer till en västernhåla, hamnar mellan två familjer som är i fejd (”the Baxters on one side, the Rojos on the other and me, right here in the middle”) och får sitt arsle insparkat ordentligt. Han bygger upp sig genom att hamra på metallgrejer och hämnas sedan gruvligt. Exempel på scener: Staden är övergiven, obeboelig pga. för mycket bråk. Nåt är i görningen. Det blåser upp sand. Det kommer elaka mexikaner. En vacker kvinna med snygg kjol blir våldtagen och bortrövad. /Baxters eller Rojos slår sönder Clintan. Han spelar död och ligger under en veranda. Är svag. Ligger där några veckor. Hamrar metall. / Clintan föds på nytt.
Vad man störde sig på morsan för att hon prompt skulle dammsuga när man såg på film – så man inte hörde nåt! – och man hade inte skam nog att hålla käft, hjälpa till eller nåt annat acceptabelt, istället blev man sur och riktigt dåliga dagar klagade man
– Slutaaaaaa mammaaaaa! Men morsan var inte jämt överseende. Ibland fick hon nog och kastade helt enkelt ut en. Vad man kände sig redo att ringa BRIS. För förnedring av barn. Nu stod man här ute. Var det roligare för det? Helt jävla uttråkad med blåsten bitande i kinderna eller den ljumma solvinden som ännu en påminnelse om att man hade sysselsättningsproblem.
Överlag satt man och kände sig som ett misslyckat barn när man kollade på video en solig dag eller någon annan dag när vädret tillät en att vara ute. Man kände pressen på sig som barn att man rosenkindad, utan något kroppsfett (för den hade all rörelseglädje tagit hand om) skulle vara ute och springa och hoppa och springa och springa, bara för att man älskade livet och utomhuslivet framförallt. Farsan var inte sen att påtala generations- och kulturklyftan.
– När jag var i er ålder var jag ute jämt. Mina fötter var hårda som tapló (nåt hårt på ungerska) och min rygg var svartbränd för att (du hade så bra pigment?) jag var ute jämt.
– Min mamma packade ner en macka bredd med ister och pudrad med socker och den levde jag på hela dagen. (Okej, det låter i och för sig gott men nu kollar jag på video…) Underförstått ville han säga:
- Ni är lata barn. Ni är inte barn. Vad är ni?
På ett sätt hade det varit lättare att bara vara cool och stå för att man gillade att kolla på video och hade fått sig en släng av den lyxiga västerländska ledan. Men jag led av min passivitet. Jag kände mig oduglig för att jag inte kunde ta tillvara det som var det underbara med att vara barn. Samtidigt rös jag av bara tanken på att ge upp min bekvämlighet och misärartade TV-tillvaro.
Såhär i retrospektiv ser jag att min barndom måste ha varit en Waldorfpedagogs skräckvision. Inga pasteller (soffan var brun), mycket TV, videovåld, inga ansiktslösa dockor utan Barbie och Sindy. Inga medel, som färgpennor, för att hjälpa barnen till kreativitet. Inga yttre tecken på att mina föräldrar förstått estetikens väsen, kreativitetens väsen. Men morsan och farsan lät oss vara fria som luffare (fast på ett bra sätt), lät oss utforska allt vad Rinkeby hade att ge (gällande allt från morötter i dagisrabatter till Järvafältets innersta vrår), lagade mat i massor, grävde efter grejer i containrar, sa ja till husdjur som vi släpat hem utan lov och älskade oss.
[1] skapelseberättelser
söndag 13 september 2009
Samarin
Av en ren slump läste jag och min syster Niki baksidan på en samarinförpackning häromåret. Man skulle kunna tro att den information som fanns därpå inte kunde vara livsavgörande för någon, men för oss var den viktig. En revansch.
Under hela vår barndom, sen vi kommit till Sverige, botades magont framför allt men också andra krämpor i vår familj, av samarin. Samarin. Finns det några fler i Sverige i vilkas liv samarin existerar? Eller ännu mer otroligt; där den har spelat en avgörande roll? Folk vet ju inte ens vad samarin är, herregud! Men i vårt hem var samarinet husgud.
Det tog åratal innan det gick upp för mig att samarin inte är äckligt. Anledningen till att jag tyckte att det smakade illa var att jag oftast tog det när jag var illamående eller sjuk. Samarin. Fruktsaltet från helvetet.
Själva revanschen, ögonblicket när vi såg igenom dom vuxnas falskspel kom den dagen vi råkade läsa vad som stod på förpackningen; ”Skall bubbla färdigt innan det drickes”. Vi hade haft det på känn. Det är på något sätt inhumant att som barn drabbad av illamående eller gaser (och för husfridens vara tvungen att intaga samarin) förutom smaken även måste gå igenom den prövning det innebar att dricka det förbannade samarinet medan det bubblade. Det var inte som en vanlig kolsyrad dryck. Det spottade och fräste som en vit minivulkan i våra duralexglas och lämnade rester i hela öronnäsahals-området samt en känslomässig förnimmelse av tomhet och lite övergrepp. Bubblandet gjorde åliggandet, i ens försvagade tillstånd, till en nästan övermänsklig uppgift. Att de vuxna stod och hetsade och skrek: ”- Du måste dricka det medan det bubblar annars har det ingen verkan!!!” gjorde hela tillställningen traumaartad. I alla fall för mig. Jag avböjde från att vara samarinslukarkungen ganska snabbt. Jag fuskade medvetet. Jag stod helt enkelt ut med de satans bubblorna i den oheliga alliansen med den salta smaken.
Min syster plockade dock det salta russinet ur kakan, mycket mer tillvand med negativ uppmärksamhet än jag, enligt devisen ”Det som sätter Niki i fokus kan inte vara dåligt”. De vuxnas hetsande skrin som ekade ut över nejden från vår lägenhet på andra våningen på Osbyringen 12 när hon drack sitt samarin fick henne att nå oanade höjder. Hon blev en samarindiggare. Jajamän. Hon har fortfarande samarin i sitt lilla husapotek. Nu när jag själv är vuxen kanske det inte är en lika stor bedrift, men att vara en flicka på sex år som älskar samarin är, kära läsare, något makabert. Vi är båda stora och förnuftiga nu och hör på självaste ordet 'fruktsalt' att det är nyttigt. Men då… Jag undrade hur hon gjorde det. Hon var ju å andra sidan en oberäknelig natur, resonerade jag. Inte minst när det gällde mat- och dryckesvanor. Niki åt det hon gillade, i den ordning hon gillade det. Exempel på en måltid: Ett glas vatten, några koshergurkor (mjölksyrade gurkor med stark kryddning), sockerkakssmet, några stekta ägg, några kokta ägg, söndagsstek, tre glas vatten, ett glas saft, mer koshergurka, fler ägg.
När vi läste bruksanvisningen till samarinet såg jag och Niki på varandra och utropade: ”Vi visste det!” Vi hade på var sitt håll anat att hela samarincirkusen bara hade varit en uppmärksamhetsavledare. En show för att omvandla vårt ontimagen-tjat till ett riktigt kalas där vår far och morfar kunde ha roligt på vår bekostnad. Dom skrattade, stressade och hade kul
(- Drick! Drick fortare!) medan de åsåg våra plågade miner när vi kämpade med samarinbubblorna som likt målsökande robotar åkte upp i näsan. För man ville ju inte gå miste om den rent mirakulösa effekten, som helt uteblev när det väl slutat bubbla.
Under hela vår barndom, sen vi kommit till Sverige, botades magont framför allt men också andra krämpor i vår familj, av samarin. Samarin. Finns det några fler i Sverige i vilkas liv samarin existerar? Eller ännu mer otroligt; där den har spelat en avgörande roll? Folk vet ju inte ens vad samarin är, herregud! Men i vårt hem var samarinet husgud.
Det tog åratal innan det gick upp för mig att samarin inte är äckligt. Anledningen till att jag tyckte att det smakade illa var att jag oftast tog det när jag var illamående eller sjuk. Samarin. Fruktsaltet från helvetet.
Själva revanschen, ögonblicket när vi såg igenom dom vuxnas falskspel kom den dagen vi råkade läsa vad som stod på förpackningen; ”Skall bubbla färdigt innan det drickes”. Vi hade haft det på känn. Det är på något sätt inhumant att som barn drabbad av illamående eller gaser (och för husfridens vara tvungen att intaga samarin) förutom smaken även måste gå igenom den prövning det innebar att dricka det förbannade samarinet medan det bubblade. Det var inte som en vanlig kolsyrad dryck. Det spottade och fräste som en vit minivulkan i våra duralexglas och lämnade rester i hela öronnäsahals-området samt en känslomässig förnimmelse av tomhet och lite övergrepp. Bubblandet gjorde åliggandet, i ens försvagade tillstånd, till en nästan övermänsklig uppgift. Att de vuxna stod och hetsade och skrek: ”- Du måste dricka det medan det bubblar annars har det ingen verkan!!!” gjorde hela tillställningen traumaartad. I alla fall för mig. Jag avböjde från att vara samarinslukarkungen ganska snabbt. Jag fuskade medvetet. Jag stod helt enkelt ut med de satans bubblorna i den oheliga alliansen med den salta smaken.
Min syster plockade dock det salta russinet ur kakan, mycket mer tillvand med negativ uppmärksamhet än jag, enligt devisen ”Det som sätter Niki i fokus kan inte vara dåligt”. De vuxnas hetsande skrin som ekade ut över nejden från vår lägenhet på andra våningen på Osbyringen 12 när hon drack sitt samarin fick henne att nå oanade höjder. Hon blev en samarindiggare. Jajamän. Hon har fortfarande samarin i sitt lilla husapotek. Nu när jag själv är vuxen kanske det inte är en lika stor bedrift, men att vara en flicka på sex år som älskar samarin är, kära läsare, något makabert. Vi är båda stora och förnuftiga nu och hör på självaste ordet 'fruktsalt' att det är nyttigt. Men då… Jag undrade hur hon gjorde det. Hon var ju å andra sidan en oberäknelig natur, resonerade jag. Inte minst när det gällde mat- och dryckesvanor. Niki åt det hon gillade, i den ordning hon gillade det. Exempel på en måltid: Ett glas vatten, några koshergurkor (mjölksyrade gurkor med stark kryddning), sockerkakssmet, några stekta ägg, några kokta ägg, söndagsstek, tre glas vatten, ett glas saft, mer koshergurka, fler ägg.
När vi läste bruksanvisningen till samarinet såg jag och Niki på varandra och utropade: ”Vi visste det!” Vi hade på var sitt håll anat att hela samarincirkusen bara hade varit en uppmärksamhetsavledare. En show för att omvandla vårt ontimagen-tjat till ett riktigt kalas där vår far och morfar kunde ha roligt på vår bekostnad. Dom skrattade, stressade och hade kul
(- Drick! Drick fortare!) medan de åsåg våra plågade miner när vi kämpade med samarinbubblorna som likt målsökande robotar åkte upp i näsan. För man ville ju inte gå miste om den rent mirakulösa effekten, som helt uteblev när det väl slutat bubbla.
Minister (novell)
Det var en underbar morgon och det skulle med all säkerhet bli en underbar dag. Det lade han märke till redan när han vaknade och deras alltför ljust inredda sovrum badade i solsken. Nu stod han vid fönstret illa till mods på ett sätt som man bara är när man vet att man står inför en lång rad prövningar. Där han stod och tittade på reportrarna som hade samlats i hans trädgård, med sina kläder i en matchande grå-grön-beige nyans allihop, undrade han om det var värt att plocka upp ansiktet och gå ut i den där kalla världen som han varit med om att göra falsk. Är det inte bättre att bara ta farväl? Han visste att han inte skulle göra nåt sånt. Att han ville leva. Men det var ett andningshål att bara få tänka tanken.
Reportrarna hade sin egen säckiga stil och flera av dem var förvillande lika. De stod och skämtade, drack kaffe och småpratade, såg inte alls ut som människor som livnärde sig på att förstöra andra människors liv.
Han hade stått där ett bra tag och försökt att förlänga sin blick, se så långt bort mot horisonten som bara var möjligt, men en dag som denna var det svårt. Det kändes som att hans blick inte ville lyfta och bli lätt. Det var en ansträngning att bara se så långt som till Johnstons kohage med de brunvitfläckiga kossorna. De stod och idisslade och småbetade. Som stenar som tiden inte kunde rå på. Tittade slött upp nån gång då och då. Världen var inte deras angelägenhet.
Nere i köket hörde han hur hans tonårsson slamrade. Han fick plötsligt en klump i halsen och tårarna trängde brännande upp i hans ögon. Journalisternas färger och vårdagens blandades när allt gled ur fokus. Vad skulle han säga till honom? Det var ju en sak att förklara. Att bara vara ärlig med vem han var och varför han hade gjort det han hade gjort. Men det var en helt annan sak att lämna honom till kamraternas hån och hela världens blickar. Din pappa transvestiten, skulle de säga och inget kunde skydda honom där ute. Att han inte kunde försvara honom nu när han skulle vilja, nu när han stod här, mitt i katastrofens nav och tänkte att han var far framför allt. Det hade slagit honom när han kommit fram till att det var John det skulle bli svårast att berätta för. Plötsligt kände han lättnad. Om allt detta kommer att föra honom närmare sin son, så var hade det ändå kommit ut något bra av allt det hemska. Vad hade han egentligen fått ut av att sitt yrkesliv? Magsår. En känsla av seger som egentligen var tom. För utan nästa nära förestående utmaning kände han sig som en ballong som punkterad var i färd med att sopas upp efter ett alldeles för stojigt kalas. Då skulle den här skärselden vara värd det.
Han klädde på sig raskt, stärkt av den energi hans nya insikt hade gett honom. Nu hoppades han bara att John skulle gå att prata med.
– Underbar jävla morgon, sa sonen ner i diskmaskinen. Man hörde i själva rösten att gråten var nära. John vände ansiktet mot sin far när han hittat det han letat efter. Han såg helt förkrossad ut. Ögonen vädjade på hans mjukhårda sätt. Någonting som inte funnits i blicken när han var pojke. Hans son stod där och behövde hans stöd. Det skar i hjärtat. Den där underbara ungen som fick bröstkorgen att fyllas av värme när han fick hålla honom för första gången.
– Pappa är här, tänkte han, men han sa:
– Det var det minsta man kan säga. Underbar jävla morgon. Jag ska gå rakt på sak. Jag kanske är ett freak, men det var aldrig meningen att skada dig. Jag kräks nästan när jag tänker att jag måste släppa ut dig till drevet. Jag skulle göra allt för att göra det ogjort.
Orden rann ur honom. Han brydde sig inte om ifall de lät bra eller övertygande eller sammanhängande. Det bara kom, som en domesticerad störtflod som trots att den var tam inte gick att hejda.
– Men jag kan inte göra det ogjort. Jag har tänkt John. Tänkt så hela jävla hjärnan gjorde ont till slut…
Trots att han gjorde samma vuxenfel som alla andra, han pratade helt enkelt för mycket, kände John hur mycket han älskade honom. Det var sjukt med de där bilderna. Klädd som en kvinna på ett slags sofistikerat och allvarligt sätt. Inget av det självförakt med vilken vanliga transor var vulgära och uppenbara och överdrivna, utan mer som ett projekt, en annan sida av hans far som nu när den uppdagats inte var så otippad. Det var något komiskt i det som han skulle ha skrattat åt om det inte varit hans egen pappa. Att en man med så mycket hår på bröstet och så genommanliga drag klädde sig i skira klänningar och sminkade sig. Han skulle aldrig kunna bli tagen för att vara en kvinna ens på natten.
Hans far fortsatte prata. John blev yr av alla ord. Det spelade ingen roll vad han sa. Han skulle alltid vara hans farsa. Bara han ville sluta snacka.
– Till slut så kom jag fram till att om vi klarar det här, så får du bestämma. Jag menar, vi klarar det men du får bestämma sen.
– Bestämma vad?
– Var vi ska bo, vad vi ska göra. Du vet att jag inte har varit en bra farsa. Jag vill ändra det nu. Du är det enda jag verkligen bryr mig om, och din mamma förstås. Men det är ett lite senare problem, tänkte han.
– Jag går ut och städar upp den här röran och sen börjar vi ett nytt liv. Det kan ta ett tag. Men de hittar snart en ny skandal. Vi bor i England, hur lång tid kan det ta?
– Visst… sa John och suckade som om hela morgonens spänning släppte just där och då. Bröstkorgen sjönk ihop när han satte sig på en pall vid bordet.
– Är du allvarlig? Så farligt var det inte, farsan. Om du inte hade vart känd hade det varit en skitsak. Men nu blir det en jävla cirkus. Jag hatar ju dom, pappa. Jag bryr mig inte så mycket om det du har gjort. Men gamarna därute. Jag hatar att de får ett frislag på dig.
Men samtidigt slog drömmen i honom rot. Jag vill bort. Bort från alla snobbiga klasskamrater, från fotbollsträning och rugbyträning, alla pillertrillande tonåringar runtomkring. Alla rika föräldrar som sket i sina barn och slängde till dom en resa till New York när det höll på att bli för uppenbart att de var värdelösa föräldrar som själv knaprade både det ena och det andra. Och ungarna svalde det ofattbart nog. Resorna och kläderna och pengarna kastade till dem som köttben efter en veckas hunger. Det sorgliga var att de visste att de inte skulle få nåt bättre. Så det var lika bra att nöja sig med grejerna och låtsas att man tyckte det var en bra deal. Och Millie… Hon såg inte ens åt honom sen de gjort slut. Vem vill inte fly när man är tonåring? Från tonåren. Tiden då det drabbar en med full kraft vad det snart kommer att innebära att vara vuxen och acceptera allt skit i världen som en lismande förklaring om balans. Yin och yang, fattig och rik, kvinna och man. Fast man anar sanningen som kalla kårar utefter ryggraden. Allt är helt snett och snart är den här skeva världen lagd i mina händer. Jag kommer att hållas ansvarig som om det inte existerat en enda generation före mig. Jag kommer äta eller ätas.
– Okej. Men inget flashigt liv. Lova mig det. Inget mer halvliv. Det ska vara på riktigt.
Hans pappa ministern var alltför förvånad för att kunna svara. Han som stått inför pressuppbåd från hela världen och ljugit dem allesamman rakt i ansiktet utan att blinka. Skakat hand med den ena statschefen efter den andra och alltid hållit god min, även om de luktat sprit eller vart helt zonkade på lugnande. Det här hade han inte väntat sig. Han kände ända ner i djupaste magvecket att han hade träffat en guldåder. Alla åren han grävt i blindo svischade förbi som när man faller nerför ett stup och hinner se sitt liv spelas upp som en alltför medioker och skrattretande filmsnutt. Han skakade på huvudet och blinkade sedan till sin son. Fyllde lungorna för att brista ut i sin favoritaria ur Aida och dansade ut genom ytterdörren.
– Herrarna ville mig nåt?
Reportrarna hade sin egen säckiga stil och flera av dem var förvillande lika. De stod och skämtade, drack kaffe och småpratade, såg inte alls ut som människor som livnärde sig på att förstöra andra människors liv.
Han hade stått där ett bra tag och försökt att förlänga sin blick, se så långt bort mot horisonten som bara var möjligt, men en dag som denna var det svårt. Det kändes som att hans blick inte ville lyfta och bli lätt. Det var en ansträngning att bara se så långt som till Johnstons kohage med de brunvitfläckiga kossorna. De stod och idisslade och småbetade. Som stenar som tiden inte kunde rå på. Tittade slött upp nån gång då och då. Världen var inte deras angelägenhet.
Nere i köket hörde han hur hans tonårsson slamrade. Han fick plötsligt en klump i halsen och tårarna trängde brännande upp i hans ögon. Journalisternas färger och vårdagens blandades när allt gled ur fokus. Vad skulle han säga till honom? Det var ju en sak att förklara. Att bara vara ärlig med vem han var och varför han hade gjort det han hade gjort. Men det var en helt annan sak att lämna honom till kamraternas hån och hela världens blickar. Din pappa transvestiten, skulle de säga och inget kunde skydda honom där ute. Att han inte kunde försvara honom nu när han skulle vilja, nu när han stod här, mitt i katastrofens nav och tänkte att han var far framför allt. Det hade slagit honom när han kommit fram till att det var John det skulle bli svårast att berätta för. Plötsligt kände han lättnad. Om allt detta kommer att föra honom närmare sin son, så var hade det ändå kommit ut något bra av allt det hemska. Vad hade han egentligen fått ut av att sitt yrkesliv? Magsår. En känsla av seger som egentligen var tom. För utan nästa nära förestående utmaning kände han sig som en ballong som punkterad var i färd med att sopas upp efter ett alldeles för stojigt kalas. Då skulle den här skärselden vara värd det.
Han klädde på sig raskt, stärkt av den energi hans nya insikt hade gett honom. Nu hoppades han bara att John skulle gå att prata med.
– Underbar jävla morgon, sa sonen ner i diskmaskinen. Man hörde i själva rösten att gråten var nära. John vände ansiktet mot sin far när han hittat det han letat efter. Han såg helt förkrossad ut. Ögonen vädjade på hans mjukhårda sätt. Någonting som inte funnits i blicken när han var pojke. Hans son stod där och behövde hans stöd. Det skar i hjärtat. Den där underbara ungen som fick bröstkorgen att fyllas av värme när han fick hålla honom för första gången.
– Pappa är här, tänkte han, men han sa:
– Det var det minsta man kan säga. Underbar jävla morgon. Jag ska gå rakt på sak. Jag kanske är ett freak, men det var aldrig meningen att skada dig. Jag kräks nästan när jag tänker att jag måste släppa ut dig till drevet. Jag skulle göra allt för att göra det ogjort.
Orden rann ur honom. Han brydde sig inte om ifall de lät bra eller övertygande eller sammanhängande. Det bara kom, som en domesticerad störtflod som trots att den var tam inte gick att hejda.
– Men jag kan inte göra det ogjort. Jag har tänkt John. Tänkt så hela jävla hjärnan gjorde ont till slut…
Trots att han gjorde samma vuxenfel som alla andra, han pratade helt enkelt för mycket, kände John hur mycket han älskade honom. Det var sjukt med de där bilderna. Klädd som en kvinna på ett slags sofistikerat och allvarligt sätt. Inget av det självförakt med vilken vanliga transor var vulgära och uppenbara och överdrivna, utan mer som ett projekt, en annan sida av hans far som nu när den uppdagats inte var så otippad. Det var något komiskt i det som han skulle ha skrattat åt om det inte varit hans egen pappa. Att en man med så mycket hår på bröstet och så genommanliga drag klädde sig i skira klänningar och sminkade sig. Han skulle aldrig kunna bli tagen för att vara en kvinna ens på natten.
Hans far fortsatte prata. John blev yr av alla ord. Det spelade ingen roll vad han sa. Han skulle alltid vara hans farsa. Bara han ville sluta snacka.
– Till slut så kom jag fram till att om vi klarar det här, så får du bestämma. Jag menar, vi klarar det men du får bestämma sen.
– Bestämma vad?
– Var vi ska bo, vad vi ska göra. Du vet att jag inte har varit en bra farsa. Jag vill ändra det nu. Du är det enda jag verkligen bryr mig om, och din mamma förstås. Men det är ett lite senare problem, tänkte han.
– Jag går ut och städar upp den här röran och sen börjar vi ett nytt liv. Det kan ta ett tag. Men de hittar snart en ny skandal. Vi bor i England, hur lång tid kan det ta?
– Visst… sa John och suckade som om hela morgonens spänning släppte just där och då. Bröstkorgen sjönk ihop när han satte sig på en pall vid bordet.
– Är du allvarlig? Så farligt var det inte, farsan. Om du inte hade vart känd hade det varit en skitsak. Men nu blir det en jävla cirkus. Jag hatar ju dom, pappa. Jag bryr mig inte så mycket om det du har gjort. Men gamarna därute. Jag hatar att de får ett frislag på dig.
Men samtidigt slog drömmen i honom rot. Jag vill bort. Bort från alla snobbiga klasskamrater, från fotbollsträning och rugbyträning, alla pillertrillande tonåringar runtomkring. Alla rika föräldrar som sket i sina barn och slängde till dom en resa till New York när det höll på att bli för uppenbart att de var värdelösa föräldrar som själv knaprade både det ena och det andra. Och ungarna svalde det ofattbart nog. Resorna och kläderna och pengarna kastade till dem som köttben efter en veckas hunger. Det sorgliga var att de visste att de inte skulle få nåt bättre. Så det var lika bra att nöja sig med grejerna och låtsas att man tyckte det var en bra deal. Och Millie… Hon såg inte ens åt honom sen de gjort slut. Vem vill inte fly när man är tonåring? Från tonåren. Tiden då det drabbar en med full kraft vad det snart kommer att innebära att vara vuxen och acceptera allt skit i världen som en lismande förklaring om balans. Yin och yang, fattig och rik, kvinna och man. Fast man anar sanningen som kalla kårar utefter ryggraden. Allt är helt snett och snart är den här skeva världen lagd i mina händer. Jag kommer att hållas ansvarig som om det inte existerat en enda generation före mig. Jag kommer äta eller ätas.
– Okej. Men inget flashigt liv. Lova mig det. Inget mer halvliv. Det ska vara på riktigt.
Hans pappa ministern var alltför förvånad för att kunna svara. Han som stått inför pressuppbåd från hela världen och ljugit dem allesamman rakt i ansiktet utan att blinka. Skakat hand med den ena statschefen efter den andra och alltid hållit god min, även om de luktat sprit eller vart helt zonkade på lugnande. Det här hade han inte väntat sig. Han kände ända ner i djupaste magvecket att han hade träffat en guldåder. Alla åren han grävt i blindo svischade förbi som när man faller nerför ett stup och hinner se sitt liv spelas upp som en alltför medioker och skrattretande filmsnutt. Han skakade på huvudet och blinkade sedan till sin son. Fyllde lungorna för att brista ut i sin favoritaria ur Aida och dansade ut genom ytterdörren.
– Herrarna ville mig nåt?
Mauzi
Morfar hade, antagligen på sitt halvt mediala halvt tyranniska sätt, bestämt att tant Mauzi, som betyder liten mus på tyska (Min mormor och de flesta från vår trakt var schwaber, katolska tyskar som kommit till Ungern på 1600-talet, flyende undan protestanterna. Deras modersmål var under första hälften av 1900-talet fortfarande tyska.) från Nagykovácsi, vår hemby i Ungern, skulle må gott av att hälsa på mina morföräldrar i Bagarmossen och insupa den friska svenska alpluften. Jag vet inte hur han kommit fram till att denna uppgift skulle bli hans och mormors, sommaren 198?, men så blev det i alla fall. Mauzi var en barndomsvän till min mormor som senare blev bekant med morfar (och många andra män i byn). I morfars föreställningsvärld kanske de alla tre kunde återuppliva gamla minnen och han skulle få visa någon hemifrån hur vi framlevde vår existens här långtbortistan.
Mauzis besök blev självklart inte vad morfar hade fantiserat om. Det var hans öde alltför äventyrligt för att gå med på. Han och mormor åkte runt med henne i hans uttjänta postfolka med ratten på höger sida. De såg Kaknästornet, Uppsala, Skansen och filmen Hajen.
Morfar krävde 100 % fokus på morfar när han interagerade med människor. Mauzi kom på den punkten och många andra visa sig vara som en motsträvig tax. För liten för att helt omkullkasta hans planer, men för envis och okänslig för vår familjs terrormotto (”om alla gör precis som morfar vill så behöver det inte bli något bråk”), Hon gjorde därmed deras utflykter inte helt njutbara ur ett morfarperspektiv. Morfar var, till hans försvar, inte bara en superdominant människa, han hittade också på många glad upptåg.
När de fortfarande bodde i Ungern hade Mauzi genom åren varit en hårt arbetande fabriksarbeterska tillika en erotiskt mycket aktiv dam. (Hon framlevde en Zsa-Zsa Gabor-liknande tillvaro med vår bys mått mätt. Hon hade männen, sexappealet och star qualityn, men inte diamanterna.) Detta resulterade i en hel del, bland annat ett utomäktenskapligt barn med min mormors storebror János. Barnet kom av min mor (hans kusin) att kallas Igelkotten. Far och son var på pricken lika men pappan erkände aldrig sin avkomma. Så de gick omkring i samma by och försökte undvika varandra så länge János levde. Den ena med ett faderstrauma och den andra med ett ordenligt tappat ansikte, återinstallerat med cement.
Mauzis besök blev självklart inte vad morfar hade fantiserat om. Det var hans öde alltför äventyrligt för att gå med på. Han och mormor åkte runt med henne i hans uttjänta postfolka med ratten på höger sida. De såg Kaknästornet, Uppsala, Skansen och filmen Hajen.
Morfar krävde 100 % fokus på morfar när han interagerade med människor. Mauzi kom på den punkten och många andra visa sig vara som en motsträvig tax. För liten för att helt omkullkasta hans planer, men för envis och okänslig för vår familjs terrormotto (”om alla gör precis som morfar vill så behöver det inte bli något bråk”), Hon gjorde därmed deras utflykter inte helt njutbara ur ett morfarperspektiv. Morfar var, till hans försvar, inte bara en superdominant människa, han hittade också på många glad upptåg.
När de fortfarande bodde i Ungern hade Mauzi genom åren varit en hårt arbetande fabriksarbeterska tillika en erotiskt mycket aktiv dam. (Hon framlevde en Zsa-Zsa Gabor-liknande tillvaro med vår bys mått mätt. Hon hade männen, sexappealet och star qualityn, men inte diamanterna.) Detta resulterade i en hel del, bland annat ett utomäktenskapligt barn med min mormors storebror János. Barnet kom av min mor (hans kusin) att kallas Igelkotten. Far och son var på pricken lika men pappan erkände aldrig sin avkomma. Så de gick omkring i samma by och försökte undvika varandra så länge János levde. Den ena med ett faderstrauma och den andra med ett ordenligt tappat ansikte, återinstallerat med cement.
Från all that hade Mauzi, när hon kom till Sverige, blivit en halvdöv (maskinerna på textilfabriken), utseendefixerad tant runt 60 år. Men hon gled fortfarande runt som en diva. Det kändes som att lagarna för camp hade inverterats och börjat verka i motsatt riktning, i full effekt. Istället för en juvelbeströdd perukprydd och översminkad transvestit utanpå och kanske en tant, farbror eller nåt inuti hade förhållandena omkullkastats. Diva inuti, ungersk tant utanpå. Lika osexigt som kryptiskt tyckte jag då. Lite mer oförlåtande som jag var på den tiden kunde jag inte annat än förgås av genans över att Mauzi fortfarande var så fåfäng. Dessutom betedde ingen kvinna jag kände (mamma och mormor) sig så.
En annan sak som var kryptiskt med Mauzi (förutom vart hennes mod att stå upp mot morfar kom ifrån) var att hon gillade sitt jobb. I vår familj pratade vi om oss själva som prolis, proletärer, och de vuxna beskrev sitt arbetsliv med avsmak;
En annan sak som var kryptiskt med Mauzi (förutom vart hennes mod att stå upp mot morfar kom ifrån) var att hon gillade sitt jobb. I vår familj pratade vi om oss själva som prolis, proletärer, och de vuxna beskrev sitt arbetsliv med avsmak;
- Vi arbetar som robotar. En förklaring till denna avsmak kan ha varit att mormor och morfars generation efter andra världskriget kallades in många extra dagar i månaden för att arbeta för Ungerns återuppbyggnad utan betalning. Samtidigt kunde de knappt överleva på sina löner, utan var så fattiga att min mammas täcke frusit fast vid väggen när hon var liten för att de inte hade haft råd att värma upp rummet de bodde i. I födelsedagspresent på sin fyraårsdag önskade sig mamma salami eller grädde. Inte tårta ( - Tårta? Du skämta aprilo!) Inte ett gameboy (not that there’s anything wrong with that, misär är inte att föredra) utan pålägg på mackan eller pålägg på tårtan. Ungefär samtidigt, men på en annan plats (efter upproret 1956), njöt min far av de svenska hjälpsändningarna innehållande choklad och salt sill. (Tack Bofors och en s.k. neutral hållning under både det första och andra världskriget för all denna generositet.) En annan förklaring till denna inställning till förvärvsarbetandet är att både mina föräldrar och morföräldrar som arbetarklassmänniskor kände sig bittra över att de inte kunde förverkliga sina drömmar utan var tvungna att arbeta på ett sätt som de sett slita ut sina föräldrar, folk omkring dem och som de visste till slut skulle slita ut även deras kroppar.
Arbetsfakta:
Arbetarklassmänniskors liv är kantat med jobb. Jag vet att min far älskar att jobba när han får välja vad han ska göra själv, som att snickra och bygga. Det är när the man ska bestämma vad man ska göra och har makten att tvinga en att göra det den mesta av ens vakna tid som man lackar ur. Och framför allt måste the man alltid införa varierande grader av outhärdlig leda i arbetsmomenten. Som om jobb med nödvändighet måste vara intill döden tråkigt. Men det är ledan som dödar. Inte arbetet. För det är kul att jobba. Att bygga hus är kul men inte byggnadsställningar som rasar över en. Uppfostra barn men inte att man inte får betalt eller att det inte ens betraktas som ett jobb utan något man ska klara av vid sidan om.
Arbetsfakta:
Arbetarklassmänniskors liv är kantat med jobb. Jag vet att min far älskar att jobba när han får välja vad han ska göra själv, som att snickra och bygga. Det är när the man ska bestämma vad man ska göra och har makten att tvinga en att göra det den mesta av ens vakna tid som man lackar ur. Och framför allt måste the man alltid införa varierande grader av outhärdlig leda i arbetsmomenten. Som om jobb med nödvändighet måste vara intill döden tråkigt. Men det är ledan som dödar. Inte arbetet. För det är kul att jobba. Att bygga hus är kul men inte byggnadsställningar som rasar över en. Uppfostra barn men inte att man inte får betalt eller att det inte ens betraktas som ett jobb utan något man ska klara av vid sidan om.
- Hej! Det här är mitt nya extraknäck, som bara råkar leda till artens överlevnad. I arton år minst hade jag tänkt hålla på med det här. Arbetstakten är 100 %, inte som i heltid utan som i hela tiden.
Mjölka kor måste vara kul, men inte att sälja mjölken till ett pris som så småningom kommer leda till att man måste sälja gården. Köra ambulans, men inte att vara utmattad jämt och jobba alla möjliga konstiga tider och slussa runt pundare och se för mycket av livets baksidor, varje dag. Att svetsa är kul, men inte att bli exponerad för gifter för att företagets vinster ska öka från betydande till astronomiska.
När det gäller ledan gör man till slut vadsomhelst för att slippa den. En liten kexchoklad, åtta små koppar kaffe, lite pommes frites. Ledan, att man inte får bestämma själv fast man vet bäst om sitt arbete och det faktum att man tjänar ihop stålarna men nån annan ska ha dem är det som leder till att arbetarklassmänniskor fastnar i hopplöshet. Hopplösheten får dem att ta till flaskan, utnyttja bruna arbetarklassmänniskor någon annanstans på jorden (att lyxa till det ordentligt på den där välbehövliga semestern leder ju verkligen nån vart… t.ex. till att man efter fem veckor kommer hem till fyrtiosju helt nya veckor i almanackan som man kan fylla med arbete… och lite fritid). I teorin är det nästan sant att alla kan plugga vidare på KTH, med den lilla nackdelen att jorden skulle sluta snurra då. Det är arbetarklassmänniskorna som fixar skivan. Varje dag, varje minut.
Erfarenheterna av arbetets baksidor delade även Mauzi. Men Mauzi hade den mirakulösa förmågan, något som morfar tyckte var ännu ett tecken på att kvinnan var korkad, (märk väl: detta skedde efter att hon hade antagit sin oppositionella hållning) att tycka om det jobb hon haft på spinneriet i 45 år (nattskiftet). Ett sådant uttalande var i vår familj att betrakta som sinnesslöhet gångrat med att spotta i kyrkan. Och vi var inte ens religiösa. (Förutom mormor och senare min lillebror.)
Men det lönar sig att ha kul på jobbet, Mauzi hade fått medalj för lång och trogen tjänst samt en resa till Leningrad. Som till och med jag fattade var ett tecken på att hon var korkad. Under min barndom berättades skräckhistorier om folk som skickats till Sibirien och kommit tillbaka som spillror. Och en tanke sändes alltid dem som inte kommit tillbaka. Vem fanken ville åka till Sovjet? Och vem kunde liksom Mauzi få det att framstå som en liten oskyldig weekendtripp? Sovjet! Dit man kämpade hela dagarna i ända för att inte hamna. Det var en ständig balansgång i Ungern på den tiden; att bevara sitt människovärde och våga ge uttryck för sitt hat mot det stalinistiska systemet, samt fruktan för att ÁVH (den hemliga polisen) skulle få nys om ditt misstycke med den kommunistiska perfektionens utopiska experiment ’Ungern’, och sätta ditt arsle i en fängelsecell, göra dig oanställbar (då Ungern var ett land i vilket det var förbjudet att vara arbetslös mer än tre månader), förstöra dina barns chans till en högre utbildning m.m.
På vår utflykt till Kaknästornet kungjorde tant Mauzi, när vi stigit ur bilen och precis skulle till att åka upp, att hon led av höjdskräck och minsann inte tänkte följa med.
När det gäller ledan gör man till slut vadsomhelst för att slippa den. En liten kexchoklad, åtta små koppar kaffe, lite pommes frites. Ledan, att man inte får bestämma själv fast man vet bäst om sitt arbete och det faktum att man tjänar ihop stålarna men nån annan ska ha dem är det som leder till att arbetarklassmänniskor fastnar i hopplöshet. Hopplösheten får dem att ta till flaskan, utnyttja bruna arbetarklassmänniskor någon annanstans på jorden (att lyxa till det ordentligt på den där välbehövliga semestern leder ju verkligen nån vart… t.ex. till att man efter fem veckor kommer hem till fyrtiosju helt nya veckor i almanackan som man kan fylla med arbete… och lite fritid). I teorin är det nästan sant att alla kan plugga vidare på KTH, med den lilla nackdelen att jorden skulle sluta snurra då. Det är arbetarklassmänniskorna som fixar skivan. Varje dag, varje minut.
Erfarenheterna av arbetets baksidor delade även Mauzi. Men Mauzi hade den mirakulösa förmågan, något som morfar tyckte var ännu ett tecken på att kvinnan var korkad, (märk väl: detta skedde efter att hon hade antagit sin oppositionella hållning) att tycka om det jobb hon haft på spinneriet i 45 år (nattskiftet). Ett sådant uttalande var i vår familj att betrakta som sinnesslöhet gångrat med att spotta i kyrkan. Och vi var inte ens religiösa. (Förutom mormor och senare min lillebror.)
Men det lönar sig att ha kul på jobbet, Mauzi hade fått medalj för lång och trogen tjänst samt en resa till Leningrad. Som till och med jag fattade var ett tecken på att hon var korkad. Under min barndom berättades skräckhistorier om folk som skickats till Sibirien och kommit tillbaka som spillror. Och en tanke sändes alltid dem som inte kommit tillbaka. Vem fanken ville åka till Sovjet? Och vem kunde liksom Mauzi få det att framstå som en liten oskyldig weekendtripp? Sovjet! Dit man kämpade hela dagarna i ända för att inte hamna. Det var en ständig balansgång i Ungern på den tiden; att bevara sitt människovärde och våga ge uttryck för sitt hat mot det stalinistiska systemet, samt fruktan för att ÁVH (den hemliga polisen) skulle få nys om ditt misstycke med den kommunistiska perfektionens utopiska experiment ’Ungern’, och sätta ditt arsle i en fängelsecell, göra dig oanställbar (då Ungern var ett land i vilket det var förbjudet att vara arbetslös mer än tre månader), förstöra dina barns chans till en högre utbildning m.m.
På vår utflykt till Kaknästornet kungjorde tant Mauzi, när vi stigit ur bilen och precis skulle till att åka upp, att hon led av höjdskräck och minsann inte tänkte följa med.
– ”Hade någon trott att jag skulle åka upp? Ni har er egen enfald att skylla på den besvikelsen! Hur är en människa funtad som skulle ha intresse av något sådant?” Morfar slet sitt hår. (Det som var kvar av det. Han hade ett slags stilig Robin Hood-frisyr. Morfar hade klass.)
– ”Vi åkte hit för hennes skull och nu vill hon stanna här nere.” (Utsikten!) Av någon anledning fick han inte ett av sina beryktade utbrott, utan svalde. Mauzi var någon han inte kunde rå på.
Det retade morfar att Mauzi som den provinsiella kusin hon var inte kunde uppskatta hans bildningsförsök. I hans ögon var motsatsen till bildad inte obildad utan degenererad. Hon hade inte vett att förstå ’Sverige. Underbart! Väst! Inte grått!’ eller vilka associationsbanorna nu var som han ville mana fram under sightseeingturerna.
Det retade morfar att Mauzi som den provinsiella kusin hon var inte kunde uppskatta hans bildningsförsök. I hans ögon var motsatsen till bildad inte obildad utan degenererad. Hon hade inte vett att förstå ’Sverige. Underbart! Väst! Inte grått!’ eller vilka associationsbanorna nu var som han ville mana fram under sightseeingturerna.
När de var på Skansen och kollade in kulturskatterna tog Mauzi kort på en kattfamilj. Sånt knäckte morfar som vattendroppen som till slut urholkar stenen.
– ”Hon har aldrig sett en älg. Hon skiter i älgen och tar kort på katterna!” Plussat med ungerska svordomar om Gud som avkomma till en moder med tveksamma inkomstförhållanden. Gubben var chockad och förnärmad. Personligt förolämpad.
Vartefter dagarna gick (och morfars nederlag inte kunde förnekas längre) måste han ha räknat timmarna tills kvinnan skulle åka. Men än var det inte slut… Hämnden kom när hela familjen satt församlad och tittade på Hajen 1, den läskigaste. Den som fick barn och vuxna över hela världen att för resten av sina liv känna obehag i vatten de inte bottnade i. Än idag kan jag och min syster ropa
Vartefter dagarna gick (och morfars nederlag inte kunde förnekas längre) måste han ha räknat timmarna tills kvinnan skulle åka. Men än var det inte slut… Hämnden kom när hela familjen satt församlad och tittade på Hajen 1, den läskigaste. Den som fick barn och vuxna över hela världen att för resten av sina liv känna obehag i vatten de inte bottnade i. Än idag kan jag och min syster ropa
– ”Hajen!” när vi badar i sjö, hav eller bassäng och skrämma vettet ur varandra.
Mitt under vårt familjesamkväm börjar Mauzi gråta och tala osammanhängande om att hon inte vill att mormor och morfar skulle dö. Idag kan jag förstå att man dagarna innan man ska ta farväl av några man känt hela livet och kanske aldrig mer kommer att träffa (inte om morfar fick bestämma i alla fall) kan få en att känna sig sorgsen. Då tyckte jag bara att hon var konstig och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Det var liksom hela situationen med hennes tölpaktighet (hennes kommentar då jag sydde från höger till vänster och inte tvärtom; - Är du jude?), den spända stämning som kom av all morfars uppbyggda ilska, men mest av allt tyckte jag att det var så sjukt att någon kunde känna sig sentimental när de kollade på Hajen. Det här var det närmaste morfar skulle komma upprättelse. När hon började gråta skrattade han till och tittade runt i rummet på oss församlade. Liksom för att säga:
– ”Ser ni? Ser ni allihop? Jag hade rätt hela tiden, kvinnan är galen och här är det livslevande beviset.” Hans skratt och att han blev så uppspelt över att hon äntligen avslöjat sig fick även honom att verka en smula galen. Men det var vi redan vana vid.
Deddis hämnd eller Familjeband (novell)
Vi blev osams med några större killar nån gång och av alla gånger man klagat för farsan att man hade fått stryk eller blivit behandlad på något annat nedrigt sätt så valde han just det här tillfället att agera. Inte när en av de finska grannbrudarna stal min rosa studsboll och vi kom upp båda två och jag sa till min far och pekade:
- "Hon har tagit min studsboll." Den lömska finskan drog då fram sitt ess ur rockärmen:
- "Det är faktiskt min." Jag kunde inte naila argumentationen utan endast kontra med ett för situationen ganska lamt:
- "Men den är min…" Vad som brände bakom tänderna var:
- "Jag vet att det är min din lilla fitta för jag stal den av min bästa kompis förra veckan!" (Förlåt Silvi, men du hade så jävla läckra grejer.)
Farsan stod och flinade typ: För ett litet tag sen så sa nån att jag är far till tre barn. Jag kan fortfarande inte fatta det. Ändå kommer de till mig och vill ha hjälp med sina små barnadilemman. Så han sa:
- "Det kanske är hennes då?" Vilket jävla svek det var.
- "Du är min far. Du ska ställa upp för mig när nån har snott nåt av mig (även om jag själv är ganska tjuvaktig)!" tänkte jag. Man ville liksom ta tag i honom och säga:
- "Fattar du hur förnedrande det där var?!" Finskan (kommer inte ihåg vad hon hette eller om hon verkligen var finsk) visste att hennes far aldrig skulle göra så mot henne. Det var det som var det värsta.
Så när han bestämde sig för att göra nåt åt en del av mina svårigheter och hjälpa mig i striden mot typ tre-fyra tonårsgrabbar minns jag att jag var glad för att han ställde upp men att jag samtidigt skruvade på mig i klätterställningen på vår gård, varifrån jag iakttog skådespelet. Min far jagade efter killarna och brände säkert av ett frivarv runt Rinkeby. Det var innan hans isterbuk gjorde intåg. Hade någon förnedrat mig nu när han allt som oftast trippar fram och tillbaka runt hundrakilosstrecket hade han nog fått skjuta personen. Han sprang efter grabbarna och ja… skulle spöa dem. Det var ju lite jobbigt eftersom aga är förbjudet i Sverige och det skulle vara så pinsamt om min farsa skulle klå upp några tuffa killar som sen skulle reta mig för att min familj var en bunt misfits som inte förstod spelreglerna.
- "Knulla din hora mor", sa min far till dem. Och jag höll på att dö. Den faderliga omtanken för den här gången höll på att kosta mig all min coolness och jag fick uppmana hela min familjekänsla och kärlek till min far för att inte skrika
- "Slutaa!" Att översätta skämt (från ungerska) är ingen lyckad idé, men svordomar... Ingen blev rädd av det där. Det man tänkte var mer
- "Jaha."
Det var liksom lamt och vulgärt på samma gång. I vilket fall som helst så kommer jag inte ihåg hur äventyret slutade. Men känslan av att vara lite misslyckad och mina dagdrömmar där en storebror tar hand om business och ger hela min gård näsblod uteblev inte. De till och med förstärktes. Det var tungt att vara storasyster. Speciellt till min syster som kaxade först och sen såg upp till mig tillräckligt mycket för att uppfordrande titta på mig och liksom mena ’Okej jag har värmt upp dom här grabbarna lite, de är lagom pissed. Shysst va? Nu sköter väl du resten?’ Och man stod där liksom väntande på att mjölken man just hade druckit skulle förvandlas till fil i ens mun (ett ungerskt talesätt för att beskriva debilitet. Nån är så långsam att ’det’ hinner bli fil. I ens mun. Det tar några dagar. I Ungern ska man vara som en ettrig myra som sprutat ur sig ordvitsar och historiska årtal och springer omkring och kedjeröker och svär: - "Knulla gud som är en hora!" Annars betraktas man som efterbliven. Det där är lite känsligt. Jag var lugn som barn. Och jag har aldrig pallat det ungerska trycket utan stammar och låter lite nonchalant när jag pratar som om jag försöker säga så mycket som möjligt med munnen format till exempelvis ett litet o. I själva verket är jag rädd för att artikulera. Artikulerar jag dör jag. Då visar jag vem jag är. Här gäller det att komma undan helskinnad.)
Så visst önskar jag att jag kunde säga att jag var blyg, vägrade artikulera men jag spöade de där grabbarna. Men det slutade typ med att jag fick en örfil av dem som fan gjorde lika ont fysiskt som den ärrade min själ och blåste under mina fantasier om att vara en karatemästare. Och skitbra på breakdance.
Lika tungt, fast på ett annat sätt, var det att vara storasyster till min bror. Där var åldersskillnaden på fem år en garant för att man skulle kunna skydda honom och spöa vemsomhelst i hans åldersgrupp som gjorde nåt (och be till gud att den inte hade en storebror. Eller en storasyster som Nikos syrra Alexandra, som skulle ha dödat en med sin landbandyklubba – om hon varit aggressiv. Nu var hon ganska lugn och det tackar vi för.)
Han klagade i flera månader på att han blev terrad av José-Raul. "José-Raul gjorde det, sen gjorde han det. Han slår mig", och så vidare. Hela familjen kokade. Den där lilla skiten… (som går på dagis, en riktig lågoddsare). Det var min och min systers heliga plikt att ”ta hand om” honom. En hederssak inför far och mor men mer inför morfar och mormor. Det var morfar som var mafioson i familjen. Mormor var en helsnäll tant som knappt svor, gick i kyrkan och alltid ritade tre korstecken på brödet innan hon skar upp det. Inget kött på fredagarna där inte! (Hon bara halka med på maffiagrejen på ett bananskal. Och bidrog med sin del: snattade plastpåserullar vid kassan, provsmakade ett nästintill fräckt antal druvor och snodde damtidningar i sjukhusväntrummen.
Så en dag ser vi honom vid de vinröda husen på Gärdebyplan. Det kändes som att hitta världens mest eftertraktade godis. Mmm vad det här ska smaka gott! Geronimo! Och så var man på honom, både jag och min syster, det var lite pinsamt för han var jävligt liten. Men fet! Så det var nog okej. Hade han tagit i hade han varit en värdig motståndare. (Inte. Men nåt var man ju tvungen att intala sig.) Vi dopade oss med minnena av vår brors tårdränkta ansikte och hans sista viskning i livet som svagt ljöd:
- "Snälla hämna mig. Låt honom få sota. Ah…skönt att jag hann säga det innan…" Lillebror dör på vita lakan. Familj gråter. Lillebror dör?! José-Raul, du har satt din sista latinamerikanska potatis. Men ny, mycket oväntad, aktör gör entré: José-rauls mamma. Hon kommer springande. Åh nej! Strength: 300 Agility: 0 Rage factor: 6000. Oh no! Not the overprotective latinamerican mother!
- Slår ni mitt varn? Hmm. Det skulle vara omöjligt att förneka. Hon såg ju trots allt en näve höjas och sänkas och träffa en kär son (medan dottern lever på vatten och bröd inlåst i en bur därhemma. Försök inte förneka, detta vet vi alla.) och technically: det är stryk classico. Så vi erkänner.
- "Ja!" och försöker för henne levandegöra bilden av lillebror på lit de parade, bara vita liljor runt. Ett förut rosigt men numera gråblekt barnansikte. Ett offer för dagisvåld. Men hon köper det inte. Hon skingrar oss som en flock ormar med fäktande språk och armar och vi retirerar. Det här sweet candy gav inte bara karies utan även dålig eftersmak.
Efter flera år, kanske förra, får vi veta att J-R aldrig hade gjort min bror något.
- "Men varför ljög du då?" Svaret slog oss som en buddhistisk koan gåta (hur låter en hand som klappar?)
- "Jag vet inte." Vad har vi lärt oss av detta: Lillebröder får egentligen sköta sitt skit själva men man kan inte låta bli att hjälpa dem för de är så söta.
En annan otacksam sida av att hjälpa Johan-Carl var att han kunde ändra sig senare än vad man skulle kalla sista sekund, eftersom hand då redan har träffat ansikte eller fot smalben. Vår bästa gårdskompis Ted fick smaka på min systers vrede en dag. Till skillnad från J-R hade han verkligen slagit min bror. Inte med flit utan i en landbandymatch, men ändå, han hade burit hand på honom. Den här gången pallade jag inte att vara med. Ted var Dennis lillebror och jag hade varit kär i Dennis exakt sen första gången jag såg honom och är man kär i någon är det svårt att slå deras lillebror. Syrran var också kär i Dennis men detta hindrade inte henne från att gå ner och göra upp. Så hon säger några ord:
- "Varför slog du min bror?"
Väntar inte på svar utan spöar på. Jag står en bra bit bort för jag tycker det är så pinsamt att utöva våld på nån som jag vet att man kommer bli kompis med alldeles för snart igen. Mitt i spöandet hörs ett skri:
- "Slå honom inte!" Undertext: Din elaka häxa.
Alla på gården vänder sig om. Då står min bror där och har ångrat sig. Ångrat sig? Ångrat sig!!! Den där jävla lilla skiten! Till och med jag blir arg. Det är ju helt emot allt vad maffia heter. Man har gett bort sin rätt att ångra sig när… vem fan vet men det finns bara inte. Speciellt inte efter att Ted redan har fått stryk . Förstår du vad du sätter din syster i för position? Svartmålad och grym. Ett hetsigt litet monster. Så hon argumenterar med min bror, förnedrande nog inför åskådare (Och Ted. Som kanske undrar om det blir mera stryk, men mycket snart förstår han, precis som alla andra, att Niki har blivit vanärad av sin lillebror. Framför hela gården.) Men Johan har bestämt sig.
- "Slå honom inte."
Nu önskar man honom kanske inte en död lillebrors gråbleka ansikte, men väl en fläskläpp på hans ärliga blonda (uppenbarligen alltför svenska) fejs. Scenen fadar ut. Men vi, systrarna, kommer aldrig att glömma…
Egentligen blev jag mest arg för att Johan skämde ut oss. Vi ställde upp och fick en ljummen fis i ansiktet tillbaka. När skulle han nånsin slå nån åt oss? Aldrig. Men samtidigt som jag stod och skämdes insåg jag att jag hade bevittnat nåt unikt. Och då menar jag inte min systers sätt att kicka ass. Det var something like a phenomenon redanpå sin tid. Hon kastade en stol på en kille på dagis när hon fått nog en dag och gjorde hundra lika hjältelika dåd till, så det var inte det. Det var att jag fattade att min bror var en av de modigaste människor jag nånsin hade träffat. En som vågade erkänna att han var rädd, som vågade ändra sig trots att konsekvenserna ekat ända fram till våra dagar.
Niki: - "Din fega svenneclown." (Johan är den enda av oss som är född i Sverige. Därav namnet. Johan. Inte clown.) "Ska du göra om det där du gjorde när jag spöade Ted?" Kan det låta ibland.
Efter denna händelse gick jag omkring och iakttog min bror närmare. Han har alltid varit lite utstirrad i vår familj. Johan kommer, fett efterlängtad, hem från BB. Han ligger på mina föräldrars säng och är så söt, borde vi ha tänkt men vi var mer: kolla pungen! Så jag liksom studerade honom i hemlighet och önskade att något av det där modet skulle smitta av sig på mig. Jag har alltid beundrat honom efter det. Men har ännu inte sagt nåt. Det ska jag verkligen göra.
- "Hon har tagit min studsboll." Den lömska finskan drog då fram sitt ess ur rockärmen:
- "Det är faktiskt min." Jag kunde inte naila argumentationen utan endast kontra med ett för situationen ganska lamt:
- "Men den är min…" Vad som brände bakom tänderna var:
- "Jag vet att det är min din lilla fitta för jag stal den av min bästa kompis förra veckan!" (Förlåt Silvi, men du hade så jävla läckra grejer.)
Farsan stod och flinade typ: För ett litet tag sen så sa nån att jag är far till tre barn. Jag kan fortfarande inte fatta det. Ändå kommer de till mig och vill ha hjälp med sina små barnadilemman. Så han sa:
- "Det kanske är hennes då?" Vilket jävla svek det var.
- "Du är min far. Du ska ställa upp för mig när nån har snott nåt av mig (även om jag själv är ganska tjuvaktig)!" tänkte jag. Man ville liksom ta tag i honom och säga:
- "Fattar du hur förnedrande det där var?!" Finskan (kommer inte ihåg vad hon hette eller om hon verkligen var finsk) visste att hennes far aldrig skulle göra så mot henne. Det var det som var det värsta.
Så när han bestämde sig för att göra nåt åt en del av mina svårigheter och hjälpa mig i striden mot typ tre-fyra tonårsgrabbar minns jag att jag var glad för att han ställde upp men att jag samtidigt skruvade på mig i klätterställningen på vår gård, varifrån jag iakttog skådespelet. Min far jagade efter killarna och brände säkert av ett frivarv runt Rinkeby. Det var innan hans isterbuk gjorde intåg. Hade någon förnedrat mig nu när han allt som oftast trippar fram och tillbaka runt hundrakilosstrecket hade han nog fått skjuta personen. Han sprang efter grabbarna och ja… skulle spöa dem. Det var ju lite jobbigt eftersom aga är förbjudet i Sverige och det skulle vara så pinsamt om min farsa skulle klå upp några tuffa killar som sen skulle reta mig för att min familj var en bunt misfits som inte förstod spelreglerna.
- "Knulla din hora mor", sa min far till dem. Och jag höll på att dö. Den faderliga omtanken för den här gången höll på att kosta mig all min coolness och jag fick uppmana hela min familjekänsla och kärlek till min far för att inte skrika
- "Slutaa!" Att översätta skämt (från ungerska) är ingen lyckad idé, men svordomar... Ingen blev rädd av det där. Det man tänkte var mer
- "Jaha."
Det var liksom lamt och vulgärt på samma gång. I vilket fall som helst så kommer jag inte ihåg hur äventyret slutade. Men känslan av att vara lite misslyckad och mina dagdrömmar där en storebror tar hand om business och ger hela min gård näsblod uteblev inte. De till och med förstärktes. Det var tungt att vara storasyster. Speciellt till min syster som kaxade först och sen såg upp till mig tillräckligt mycket för att uppfordrande titta på mig och liksom mena ’Okej jag har värmt upp dom här grabbarna lite, de är lagom pissed. Shysst va? Nu sköter väl du resten?’ Och man stod där liksom väntande på att mjölken man just hade druckit skulle förvandlas till fil i ens mun (ett ungerskt talesätt för att beskriva debilitet. Nån är så långsam att ’det’ hinner bli fil. I ens mun. Det tar några dagar. I Ungern ska man vara som en ettrig myra som sprutat ur sig ordvitsar och historiska årtal och springer omkring och kedjeröker och svär: - "Knulla gud som är en hora!" Annars betraktas man som efterbliven. Det där är lite känsligt. Jag var lugn som barn. Och jag har aldrig pallat det ungerska trycket utan stammar och låter lite nonchalant när jag pratar som om jag försöker säga så mycket som möjligt med munnen format till exempelvis ett litet o. I själva verket är jag rädd för att artikulera. Artikulerar jag dör jag. Då visar jag vem jag är. Här gäller det att komma undan helskinnad.)
Så visst önskar jag att jag kunde säga att jag var blyg, vägrade artikulera men jag spöade de där grabbarna. Men det slutade typ med att jag fick en örfil av dem som fan gjorde lika ont fysiskt som den ärrade min själ och blåste under mina fantasier om att vara en karatemästare. Och skitbra på breakdance.
Lika tungt, fast på ett annat sätt, var det att vara storasyster till min bror. Där var åldersskillnaden på fem år en garant för att man skulle kunna skydda honom och spöa vemsomhelst i hans åldersgrupp som gjorde nåt (och be till gud att den inte hade en storebror. Eller en storasyster som Nikos syrra Alexandra, som skulle ha dödat en med sin landbandyklubba – om hon varit aggressiv. Nu var hon ganska lugn och det tackar vi för.)
Han klagade i flera månader på att han blev terrad av José-Raul. "José-Raul gjorde det, sen gjorde han det. Han slår mig", och så vidare. Hela familjen kokade. Den där lilla skiten… (som går på dagis, en riktig lågoddsare). Det var min och min systers heliga plikt att ”ta hand om” honom. En hederssak inför far och mor men mer inför morfar och mormor. Det var morfar som var mafioson i familjen. Mormor var en helsnäll tant som knappt svor, gick i kyrkan och alltid ritade tre korstecken på brödet innan hon skar upp det. Inget kött på fredagarna där inte! (Hon bara halka med på maffiagrejen på ett bananskal. Och bidrog med sin del: snattade plastpåserullar vid kassan, provsmakade ett nästintill fräckt antal druvor och snodde damtidningar i sjukhusväntrummen.
Så en dag ser vi honom vid de vinröda husen på Gärdebyplan. Det kändes som att hitta världens mest eftertraktade godis. Mmm vad det här ska smaka gott! Geronimo! Och så var man på honom, både jag och min syster, det var lite pinsamt för han var jävligt liten. Men fet! Så det var nog okej. Hade han tagit i hade han varit en värdig motståndare. (Inte. Men nåt var man ju tvungen att intala sig.) Vi dopade oss med minnena av vår brors tårdränkta ansikte och hans sista viskning i livet som svagt ljöd:
- "Snälla hämna mig. Låt honom få sota. Ah…skönt att jag hann säga det innan…" Lillebror dör på vita lakan. Familj gråter. Lillebror dör?! José-Raul, du har satt din sista latinamerikanska potatis. Men ny, mycket oväntad, aktör gör entré: José-rauls mamma. Hon kommer springande. Åh nej! Strength: 300 Agility: 0 Rage factor: 6000. Oh no! Not the overprotective latinamerican mother!
- Slår ni mitt varn? Hmm. Det skulle vara omöjligt att förneka. Hon såg ju trots allt en näve höjas och sänkas och träffa en kär son (medan dottern lever på vatten och bröd inlåst i en bur därhemma. Försök inte förneka, detta vet vi alla.) och technically: det är stryk classico. Så vi erkänner.
- "Ja!" och försöker för henne levandegöra bilden av lillebror på lit de parade, bara vita liljor runt. Ett förut rosigt men numera gråblekt barnansikte. Ett offer för dagisvåld. Men hon köper det inte. Hon skingrar oss som en flock ormar med fäktande språk och armar och vi retirerar. Det här sweet candy gav inte bara karies utan även dålig eftersmak.
Efter flera år, kanske förra, får vi veta att J-R aldrig hade gjort min bror något.
- "Men varför ljög du då?" Svaret slog oss som en buddhistisk koan gåta (hur låter en hand som klappar?)
- "Jag vet inte." Vad har vi lärt oss av detta: Lillebröder får egentligen sköta sitt skit själva men man kan inte låta bli att hjälpa dem för de är så söta.
En annan otacksam sida av att hjälpa Johan-Carl var att han kunde ändra sig senare än vad man skulle kalla sista sekund, eftersom hand då redan har träffat ansikte eller fot smalben. Vår bästa gårdskompis Ted fick smaka på min systers vrede en dag. Till skillnad från J-R hade han verkligen slagit min bror. Inte med flit utan i en landbandymatch, men ändå, han hade burit hand på honom. Den här gången pallade jag inte att vara med. Ted var Dennis lillebror och jag hade varit kär i Dennis exakt sen första gången jag såg honom och är man kär i någon är det svårt att slå deras lillebror. Syrran var också kär i Dennis men detta hindrade inte henne från att gå ner och göra upp. Så hon säger några ord:
- "Varför slog du min bror?"
Väntar inte på svar utan spöar på. Jag står en bra bit bort för jag tycker det är så pinsamt att utöva våld på nån som jag vet att man kommer bli kompis med alldeles för snart igen. Mitt i spöandet hörs ett skri:
- "Slå honom inte!" Undertext: Din elaka häxa.
Alla på gården vänder sig om. Då står min bror där och har ångrat sig. Ångrat sig? Ångrat sig!!! Den där jävla lilla skiten! Till och med jag blir arg. Det är ju helt emot allt vad maffia heter. Man har gett bort sin rätt att ångra sig när… vem fan vet men det finns bara inte. Speciellt inte efter att Ted redan har fått stryk . Förstår du vad du sätter din syster i för position? Svartmålad och grym. Ett hetsigt litet monster. Så hon argumenterar med min bror, förnedrande nog inför åskådare (Och Ted. Som kanske undrar om det blir mera stryk, men mycket snart förstår han, precis som alla andra, att Niki har blivit vanärad av sin lillebror. Framför hela gården.) Men Johan har bestämt sig.
- "Slå honom inte."
Nu önskar man honom kanske inte en död lillebrors gråbleka ansikte, men väl en fläskläpp på hans ärliga blonda (uppenbarligen alltför svenska) fejs. Scenen fadar ut. Men vi, systrarna, kommer aldrig att glömma…
Egentligen blev jag mest arg för att Johan skämde ut oss. Vi ställde upp och fick en ljummen fis i ansiktet tillbaka. När skulle han nånsin slå nån åt oss? Aldrig. Men samtidigt som jag stod och skämdes insåg jag att jag hade bevittnat nåt unikt. Och då menar jag inte min systers sätt att kicka ass. Det var something like a phenomenon redanpå sin tid. Hon kastade en stol på en kille på dagis när hon fått nog en dag och gjorde hundra lika hjältelika dåd till, så det var inte det. Det var att jag fattade att min bror var en av de modigaste människor jag nånsin hade träffat. En som vågade erkänna att han var rädd, som vågade ändra sig trots att konsekvenserna ekat ända fram till våra dagar.
Niki: - "Din fega svenneclown." (Johan är den enda av oss som är född i Sverige. Därav namnet. Johan. Inte clown.) "Ska du göra om det där du gjorde när jag spöade Ted?" Kan det låta ibland.
Efter denna händelse gick jag omkring och iakttog min bror närmare. Han har alltid varit lite utstirrad i vår familj. Johan kommer, fett efterlängtad, hem från BB. Han ligger på mina föräldrars säng och är så söt, borde vi ha tänkt men vi var mer: kolla pungen! Så jag liksom studerade honom i hemlighet och önskade att något av det där modet skulle smitta av sig på mig. Jag har alltid beundrat honom efter det. Men har ännu inte sagt nåt. Det ska jag verkligen göra.
lördag 12 september 2009
Gångbara idéer och deras pris
För nästan precis 50 år sedan sablades behaviorismen, som kort är idén om att människor är oskrivna blad, ner av bland annat Noam Chomsky och den nya sortens vetenskapsmän. Behaviorismen hade tjänat ut sin roll som vetenskapligt paradigm och ersattes av andra, mer komplexa synsätt på sakernas tillstånd.
För trots allt kunde behavioristerna inte bevisa annat än att de upptäckt instinkter hos djur som de sedan applicerade på människor. Ett ganska olyckligt felslut. Efter ett ganska kort tag förlorade denna vetenskapliga riktning sin giltighet då den inte räckte till som förklaringsmodell vid mer komplexa frågeställningar. Om man skulle beskriva människans komplexitet när det gäller t.ex. lärande eller hur tänkande går till, krävdes någon annan förklaring än att vi bara reagerar på stimuli. Egentligen är det otroligt att behaviorismen fick ett så kraftigt genomslag. Eller är det det?
Idén om ett terra noleus, tomt land, som var en av kolonialismens grundbultar, går hand i hand med idén om tabula rasa, att människor är oskrivna blad. Idag finns det knappast några som skulle kalla sig behaviorister men denna tankeriktning, med sin speciella människosyn, tenderar ändå att sticka fram sitt fula tryne.
Länder som kolonisatörer kom till var naturligtvis inte tomma. Australien var enligt engelsmännen tomt då de lämpligt nog kategriserade aboriginerna som ”flora och fauna” och inte som människor. Inte heller var människor tomma ark som behavioristiska vetenskapsmän menade. Detta bevisade de själva då de under årtionden var besatta av experiment, som genomfördes på krigsfångar och mentalpatienter, långt ifrån dit något kritiskt söklljus nådde, där de försökte radera ut försökspersonernas hela medvetande genom bland annat elchocker och sinnesdeprivation. Dessa experiment lever idag kvar som tortyrmetoder, men även inom mentalvården, där man fortfarande försöker elchocka bort oönskat beteende. Men som sagt lyckades de inte bevisa sitt syfte. Medvetandet raderades inte ut. Däremot utsattes dessa människor för så pass omänsklig behandling att efterverkningarna ekade in i återstoden av deras liv.
Vårt rådande ekonomiska system fungerar också som bekant så, att det hela tiden måste söka nya marknader, nya områden för exploatering, för att överleva. Då är det ju ganska bekvämt om dessa "områden" är tomma. Vare sig de är tomma eller inte. "Tomt" land har inte funnits sedan det stora kolonialkriget första världslkriget, då de ledande nationerna i världen delade upp världsytan mellan sig. Idag kan vi översätta "tom" till ett område där det ännu inte har sålts en vara eller en tjänst av något slag. Som exempel kan jag ta utskrivningen av psykofarmaka till olika grupper av människor. Mentalpatiener har länge medicinerats. Men det är ett ganska litet antal människor om vi ser till hela befolkningen. Sedan kom ADHD och liknande diagnoser och medicineringen av de unga kunde börja. I samband med detta kom man på att varför inte medicinera de gamla som bara låg på långvården och var olyckliga. Nu hörs röster som menar att man borde medicinera en mycket större andel av folklagret för att få bukt med eventuella framtida utslag av ADHD.
Det är i dess enkelhet och dess skenbara logik som attraktionskraften hos behaviorismen fanns. Den appellerade till vårt sökande efter enkla lösningar. Och den fortsätter att attrahera trots att den vetenslkapligt har blivit tillintetgjord för länge sedan (i vissa sammanhang har man dock dammat av den igen, till exempel inom matematikundervisningen och specialundervisningen). Dess största påverkan är att den lever kvar i det allmänna medvetandet som den rådande uppfattningen om hur människor fungerar. Frågar man kvinnan på gatan hur man lär sig något så kommer hon med hög sannolikhet säga: genom att man berättar något för en person och personen får chansen att härma. Behaviorismen har alltså sin givna plats i ett system som stressar fram ett behov av enkla, snabba lösningar, och innan man har fått bukt med systemet så kommer man inte få bukt med de tankefigurer som behaviorismen spridit.
För trots allt kunde behavioristerna inte bevisa annat än att de upptäckt instinkter hos djur som de sedan applicerade på människor. Ett ganska olyckligt felslut. Efter ett ganska kort tag förlorade denna vetenskapliga riktning sin giltighet då den inte räckte till som förklaringsmodell vid mer komplexa frågeställningar. Om man skulle beskriva människans komplexitet när det gäller t.ex. lärande eller hur tänkande går till, krävdes någon annan förklaring än att vi bara reagerar på stimuli. Egentligen är det otroligt att behaviorismen fick ett så kraftigt genomslag. Eller är det det?
Idén om ett terra noleus, tomt land, som var en av kolonialismens grundbultar, går hand i hand med idén om tabula rasa, att människor är oskrivna blad. Idag finns det knappast några som skulle kalla sig behaviorister men denna tankeriktning, med sin speciella människosyn, tenderar ändå att sticka fram sitt fula tryne.
Länder som kolonisatörer kom till var naturligtvis inte tomma. Australien var enligt engelsmännen tomt då de lämpligt nog kategriserade aboriginerna som ”flora och fauna” och inte som människor. Inte heller var människor tomma ark som behavioristiska vetenskapsmän menade. Detta bevisade de själva då de under årtionden var besatta av experiment, som genomfördes på krigsfångar och mentalpatienter, långt ifrån dit något kritiskt söklljus nådde, där de försökte radera ut försökspersonernas hela medvetande genom bland annat elchocker och sinnesdeprivation. Dessa experiment lever idag kvar som tortyrmetoder, men även inom mentalvården, där man fortfarande försöker elchocka bort oönskat beteende. Men som sagt lyckades de inte bevisa sitt syfte. Medvetandet raderades inte ut. Däremot utsattes dessa människor för så pass omänsklig behandling att efterverkningarna ekade in i återstoden av deras liv.
Vårt rådande ekonomiska system fungerar också som bekant så, att det hela tiden måste söka nya marknader, nya områden för exploatering, för att överleva. Då är det ju ganska bekvämt om dessa "områden" är tomma. Vare sig de är tomma eller inte. "Tomt" land har inte funnits sedan det stora kolonialkriget första världslkriget, då de ledande nationerna i världen delade upp världsytan mellan sig. Idag kan vi översätta "tom" till ett område där det ännu inte har sålts en vara eller en tjänst av något slag. Som exempel kan jag ta utskrivningen av psykofarmaka till olika grupper av människor. Mentalpatiener har länge medicinerats. Men det är ett ganska litet antal människor om vi ser till hela befolkningen. Sedan kom ADHD och liknande diagnoser och medicineringen av de unga kunde börja. I samband med detta kom man på att varför inte medicinera de gamla som bara låg på långvården och var olyckliga. Nu hörs röster som menar att man borde medicinera en mycket större andel av folklagret för att få bukt med eventuella framtida utslag av ADHD.
Det är i dess enkelhet och dess skenbara logik som attraktionskraften hos behaviorismen fanns. Den appellerade till vårt sökande efter enkla lösningar. Och den fortsätter att attrahera trots att den vetenslkapligt har blivit tillintetgjord för länge sedan (i vissa sammanhang har man dock dammat av den igen, till exempel inom matematikundervisningen och specialundervisningen). Dess största påverkan är att den lever kvar i det allmänna medvetandet som den rådande uppfattningen om hur människor fungerar. Frågar man kvinnan på gatan hur man lär sig något så kommer hon med hög sannolikhet säga: genom att man berättar något för en person och personen får chansen att härma. Behaviorismen har alltså sin givna plats i ett system som stressar fram ett behov av enkla, snabba lösningar, och innan man har fått bukt med systemet så kommer man inte få bukt med de tankefigurer som behaviorismen spridit.
torsdag 10 september 2009
Bör kassörskor vara aktivister?
Häromdagen lyssnade jag på ett program på P1 där de diskuterade om forskare bör vara aktivister. Alltfler klimatforskare har nämligen tröttnat på att snällt producera rapport efter rapport där de tydligt påpekar att jorden, som vi känner den idag, håller på att gå under utan att något händer.
I programmet fanns även en praktisk filosof med. Förenklat kan man säga att praktisk filosofi går ut på att vita gubbar som är medelklass (en klasstillhörighet som brukar kännetecknas av att vederbörande betraktar sina åsikter som allmängiltiga) tycker något. Det de tycker följer en "logisk" linje. Just därför att de håller denna linje "bevisar" att de har rätt. Jag tar Torbjörn Tännsjö som exempel. Enligt hans linje är det okej med abort. Den "logiska" följden (enligt Torbjörn) på den linje han valt att göra till sin är, enligt Torbjörn själv, att det även borde vara tillåtet med spädbarnsmord upp till en viss ålder. Worrrrrd! Där sitter alltså någon i radiostudion enligt vars linje det inte är okej att forskare är aktivister. Jag skulle vilja kalla denna linje "den förskrämda, vi bör alla hålla oss i mittfåran-linjen" eftersom den inte alls har den påhittighet som Torbjörn Tännsjös dito.
Men tillbaks till där vi började, bör forskare vara aktivister? Förlorar de inte sin trovärdighet? Nej, däremot förlorar vi dyrbar tid i väntan på att länder som släpper ut väldiga mängder ämnen som bidrar till klotets fördärvande (USA) ska sluta med det. I själva verket bör vi omformulera frågan; De som bäst känner till klimatförändringarna, ska de lägga munkavle på sig själva? Skriker man men inte lyckas göra sig hörd får man väl skrika högre. Eller välja andra metoder.
Är det inte också dags att avmytifiera forskaryrket något? Forskare bråkar också med chefen, tar kaffepaus, har ibland dubiösa finansiärer till sina projekt, kärleksaffärer i kopiatorrummet, och så vidare. Det är med andra ord kanske inte ett yrke vilket som helst men ett jobb bland många andra, ett lönearbete som till viss del utförs för att livnära forskaren och eventuellt de små avkommorna.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Skulle en kassörska som ser människor nysa i köttfärsen i dessa svininfluensatider vara mer trovärdig om hon sa till eller om hon tänkte att 'Jag har ju ett jobb och därmed svurit evig tystnad'?
Frågan om forskare ska vara aktivister anser jag härmed besvarad. Vi borde alla vara aktivister. Förutom Sverigedemokraterna som borde stanna hemma.
Om man jämför klimatforskarbranschen med vårdbranschen så råder en diametralt motsatt policy. De som arbetar inom vården skall: "Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till socialnämnden" som stipuleras i Lex Sarah. Varför ska de som uppmärksammar eller får kännedom om allvarliga missförhållanden i omsorgen om vår jord tiga?
I programmet fanns även en praktisk filosof med. Förenklat kan man säga att praktisk filosofi går ut på att vita gubbar som är medelklass (en klasstillhörighet som brukar kännetecknas av att vederbörande betraktar sina åsikter som allmängiltiga) tycker något. Det de tycker följer en "logisk" linje. Just därför att de håller denna linje "bevisar" att de har rätt. Jag tar Torbjörn Tännsjö som exempel. Enligt hans linje är det okej med abort. Den "logiska" följden (enligt Torbjörn) på den linje han valt att göra till sin är, enligt Torbjörn själv, att det även borde vara tillåtet med spädbarnsmord upp till en viss ålder. Worrrrrd! Där sitter alltså någon i radiostudion enligt vars linje det inte är okej att forskare är aktivister. Jag skulle vilja kalla denna linje "den förskrämda, vi bör alla hålla oss i mittfåran-linjen" eftersom den inte alls har den påhittighet som Torbjörn Tännsjös dito.
Men tillbaks till där vi började, bör forskare vara aktivister? Förlorar de inte sin trovärdighet? Nej, däremot förlorar vi dyrbar tid i väntan på att länder som släpper ut väldiga mängder ämnen som bidrar till klotets fördärvande (USA) ska sluta med det. I själva verket bör vi omformulera frågan; De som bäst känner till klimatförändringarna, ska de lägga munkavle på sig själva? Skriker man men inte lyckas göra sig hörd får man väl skrika högre. Eller välja andra metoder.
Är det inte också dags att avmytifiera forskaryrket något? Forskare bråkar också med chefen, tar kaffepaus, har ibland dubiösa finansiärer till sina projekt, kärleksaffärer i kopiatorrummet, och så vidare. Det är med andra ord kanske inte ett yrke vilket som helst men ett jobb bland många andra, ett lönearbete som till viss del utförs för att livnära forskaren och eventuellt de små avkommorna.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Skulle en kassörska som ser människor nysa i köttfärsen i dessa svininfluensatider vara mer trovärdig om hon sa till eller om hon tänkte att 'Jag har ju ett jobb och därmed svurit evig tystnad'?
Frågan om forskare ska vara aktivister anser jag härmed besvarad. Vi borde alla vara aktivister. Förutom Sverigedemokraterna som borde stanna hemma.
Om man jämför klimatforskarbranschen med vårdbranschen så råder en diametralt motsatt policy. De som arbetar inom vården skall: "Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till socialnämnden" som stipuleras i Lex Sarah. Varför ska de som uppmärksammar eller får kännedom om allvarliga missförhållanden i omsorgen om vår jord tiga?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
