fredag 2 december 2011

Vi kan vara hundra på detta

Vare sig vi är heroinister som hatar vår socialarbetare, socialarbetare som är irriterade på tjatande heroinister, gubbar på varvet, sjuksyrror på Sahlgrenska, överläkare på Karolinska, arbetslösa, deprimerade flyktingar, inlåsta på sluten psykiatrisk vård eller kriminella som precis ska göra vårt livs bryt så är vi arbetarklass. Vilket anseende vi än har, från bibliotekarier till svartarbetande städerskor; Vilka positioner vi än har hankat oss fram till, från basar och mellanchefer till timanställda vårdarbetare. Alla vi som måste gå ut och jobba för brödfödan, vi som måste sälja vår arbetskraft för att vi inte har något annat som inbringar pengar. Vi är arbetarklassen. Oavsett vilka konflikterna oss emellan än är. Oavsett om vi själva väljer den identiteten eller inte.

Det ligger i vårt intresse att hålla ihop. Trots att vi stör oss på varandra. Vi kan inte låta våra känslor komma i vägen för det som analysen fastställer: Är vi lönearbetare är vi arbetarklass. Vi måste ta till ideologi när känslorna riskerar att föra oss på villovägar.

Visst är det så att en del av arbetarklassen har fått privilegier som chefspositioner, bättre anseende och yrken som förtrycker resten av arbetarklassen. Och det ligger även i medelklassens intresse att sluta med sitt uppåtsträvande. Men vare sig de förstår det eller inte är resten av arbetarklassen fler och tar vi makten över våra liv och gör det tillsammans så finns det inget som kan stoppa oss. Det har historien gång på gång bevisat.

Stater i Europa rämnar, USA har redan gått i konkurs (men lånat sig ut ur den - vi får se hur länge det håller). I Italien har teknokrater, alltså icke-folkvalda byråkrater och tjänstemän, tagit över styret av landet. Teaparty-rörelsen i USA, med flera ultranyliberala grupperingar, står beredda att ta över när det här ekonomiska systemet en gång för alla rasar ihop. I Sverige sker skrämmande saker; människor som inte tjänar på det röstar på moderaterna, sossarna (vad man än tycker om dem - men likväl är det skrämmande att det borgerliga blocket inte verkar ha någon som helst motvikt) håller på att implodera och den fackliga anslutningen är på väg att sjunka. Drastiskt. Snart brister bostadsbubblan. Igen. Vi har inte råd att inte bjuda in alla.

"Social change comes when we least expect it. All we can do is be ready." sa Naomi Klein i ett av sina tal. Så säg mig: Är det genom exkludering eller ett varmt, medvetet välkomnande som vi gör oss redo?