"Heders-" - ett rassetillägg

Visst finns det grader i helvetet, alla förtryck ser inte likadana ut överallt. Kvinnor i Afghanistan har andra livsvillkor än kvinnor i Danmark. Det finns dock universiella likheter i hur kvinnor blir behandlade; Kvinnor i alla länder blir objektifierade, sexuellt utnyttjade och mördade. Bara för att de är kvinnor. Alla samhällen i världen är genomsyrade av kvinnoförtryck så till den milda grad att det känns som att det är luften vi andas. Vi har stora svårigheter att föreställa oss livet utan denna beska krydda.

Att prata om hederskultur kan vara ett sätt att benämna något vid namn som vi hittills inte har känt till i Sverige. Eller i alla fall inte satt ord på. Att kronprinsessan Viktorias sexualitet och val av partner är hela rikets angelägenhet är en form av hederskultur; Kvinnans sexualitet är inte hennes ensak. Dessutom får hon ju inte leva som hon vill; riksdagen godkände hennes val av make. Att kvinnor blir mördade för att de gör slut med våldsamma män skulle likaså kunna betecknas som hederkultur.

När kvinnor tar makten över sina liv får det konsekvenser för dem. Kvinnoförtryck är reaktioner på detta att kvinnor ska få bestämma själv. Går du emot en man/en kultur/en situation där det är givet vad som förväntas av dig som kvinna så kommer det reaktioner på det. Att klassificera dessa reaktioner, alltså kvinnoförtryck, som något annat om det sker på en annan plats än västvärlden eller av andra än vita i västvärlden, vad har det egentligen för syfte?

Det är viktigt att exakt kunna benämna det man avser när man uttrycker sig men vissa generaliseringar hjälper oss inte att se saker i ett nytt ljus utan kastar bara en imperalismens skugga över demsamma. Den typ av våld mot kvinnor, och män, som vi betecknar med ordet hederskultur, har vi inte sett på några år i Sverige. Det fanns också här hos oss. Vi ska inte inbilla oss något annat. Anledningen till att den fortfarande finns i länder utanför västvärlden är att kapitalismen och därigenom skendemokratin har kommit längre här. Samtidigt som vi skanderarde "Frihet, jämlikhet, broderskap" rövade, mördade och förslavade våra förfäder människor i andra delar av världen. Det är de rikedomar vi har kunnat leka demokrati med. Demokrati, eller låt oss kalla det rättigheter så vi slipper ifrån floskelnivån, är dessutom något som arbetarklassen har kämpat sig till, inte något som vuxit fram liksom en välskött buxbom.

Vi har kunnat krypa upp framför brasan med en härlig kopp te, pekat någon annanstans och förfasat oss över vildarna. Rasismen är en av kaptialismens viktigaste hörnstenar. Utan rasismen hade kriget mot arbetarklassen de senaste 30 åren inte kunnat bedrivas lika effektivt. Vår rasism, vår blinda fläck, för andra människors lidande, har medverkat till att vi är glada om vi får konsumera billiga varor samtidigt som företagen outsourcar och jobben här försvinner. Mattan dras undan för våra fötter och arbetarrörelsen har befunnit sig i ständig reträtt i tre decennier. Vi fäktar efter väderkvarnar i form av polska gästarbetare, men det är rasismen vi måste eliminera om vi ska kunna driva en effektiv, enad kamp.

Uppfinningen av vilden/orientalen/den andra har kommit till för att bekräfta oss vita. Bekräfta oss som civiliserade. Bekräfta att vi är på rätt väg. Vagga oss till en sömn likt den i opiumhålor; glöm och fortsätt drömma om Gucciväskor. Vilden är dens rygg på vilken vi trampar för att få en bättre utsikt, och en skön förvissning om att vi i alla fall har kommit någonstans. Här har vi i alla fall inte burka! Uppfinningen av vilden har tillkommit för att passivisera oss. Lugna den oreglerliga och upprorsbenägna arbetarklassen genom att måla upp en bild av våra liv som priviligerade. Detta får oss att lättare svälja det förtryck vi dagligen utsätts för. Hur ruttna våra liv än är så är vi i alla fall herrar över bruna människor i Thailand, som vi har det bitterljuva privilegiet att få beordra till både det ena och det andra några veckor om året. Detta får oss att koncentrera oss på ovidkommande saker. Vi kan i alla fall köpa, kanske inte ha råd med, men i alla fall lägga vantarna på en i-phone och en platt-TV. Detta får oss att tro att kvinnoförtrycket här är bättre än i andra länder fast det dödar kvinnor till både kropp och själ varje minut, varje timme varje dag. Av två onda ting har vi i alla fall det minst dåliga. Porrifiering istället för burka. Silikontuttar istället för hijab. Hustrumisshandel istället för stening till döds.