Samvetsklausulen är bättre än prozac!

Jag stängde tyvärr inte av TV:n när Debatt visade sitt fula tryne i rutan igår kväll. Men jag kunde konstatera, när "samvets"klausulen debatterades, att vi åter är tillbaka på ruta ett. Under det åsiktsutbyte som följde pratade inte en enda om att det här är en debatt som redan har förts för 50 år sedan. Den drevs av kvinnorörelsen och man kom fram till att kvinnan har rätt till att bestämma över sin kropp och 1974 infördes fri abort i Sverige. Självklart var inte en enda feminist inbjuden. Carina Hägg, sossen vars förslag kuppades i Europaparlementet och kom att bli denna formulering om "samvets"klausul, var där och gjorde sitt bästa för att göra inlägg som höll någon slags anständig nivå. Men det uppkommer ett väldigt stort problem när man diskuterar på denna klausulnivå. Stannar man på den nivån och inte nämner vad det egentligen handlar om: Att detta är en attack på kvinnors rättigheter, blir varje inlägg ganska ointressant. Man spelar på den kristna högerns planhalva. Och där kan man inte vinna. Genom att diskutera "samvets"- (som om bara de som är emot abort har ett samvete) osynliggörs den stora frågan: Människor med fitta och bröst måste få bestämma själva. Så fort man säger att abort inte borde vara tillåtet menar man att ett foster värderas högre än en kvinna. Men det vet ju alla att ingen värderar foster speciellt högt. För dem samma som hävdar detta älskar kapitalismen och detta system har kommit på ett sätt att använda foster till extra bra kosmetiska produkter. Så skippa skitsnacket. Ni värnar inte om någon.

'Hur kan demokratiskt fattade beslut väga tyngre än den enskildes moral?' var spörsmål som luftades. Självklart förväntar jag mig inte att denna fråga kan besvaras av ett program som Debatt. Men jag undrar, när någon uttalar ordet demokratisk med ett äcklat ansiktsuttryck, hur långt tillbaka i utvecklingen den vill ta oss? Att det är innan 60-talet är ju uppenbart. Det blir till och med innan arbetarrörelsen och faktiskt way innan upplysningstiden då man kämpade för frihet, jämlikhet och broderskap. Ja, vi hamnar faktiskt mitt på en dynghög i feodalsamhället. Då hade kvinnor och människor i allmänhet det mycket bättre! Då fick feodalherrar och vasaller bestämma precis efter sin egen moral hur saker skulle göras utan att några skitiga arbetare, demokratiska beslut eller skräniga kvinnorörelser blandade sig i.

Men okej då, vi sjunker till denna absurda nivå och pratar lite om samvetsklausuler. Min moral som lärare hindrar mig från att sätta betyg. Faktiskt från att låta eleverna stämplas med så pass många bokstavskombinationer att vem som helst kan få sig en släng dyslexi när den försöker hålla reda på dem. Inte heller kan jag längre tänka mig att vi ska vara så få vuxna i skolan, så min moral tvingar mig att bombhota Manpower, shampofabriker och andra helt onödiga arbetsplatser, för att kunna ta arbetarna därifrån och tillföra lite extra resurser där de behövs. Vid närmare eftertanke kan jag absolut inte tänka mig att hålla ungdomarna inlåsta utan vi springer alla ner på Järvafältet, i bästa Lilla huset på prärien-stil, och syr ett cirkustält där de får undervisa mig och alla andra tråkiga vuxna i hur man har lite jävla kul!

Tack den kristna hathögern! Ni har fått mig att älska samvetsklausulen. Framåt kamrater! Ni vet alla vad som ska göras!

Kriget är här

Såhär skrev jag i Metro den 9/2:

Sverige har smugits in i ett krig

"Nu när två svenska soldater har dött i Afghanistan blir det uppenbart att Sverige är i krig. Det har ju varit lite si och så med att tala klarspråk kring detta. Vi har smugits in i ett krig. Annars hade vi inte haft styrkor i Afghanistan eller någon annanstans, eftersom de flesta som bor i Sverige värnar om neutraliteten. Det blir plötsligt uppenbart vad som sker i krig: människor dör. Är man för att Sverige är ett krigförande land räknar man kallt med unga män och kvinnor kommer hem i kistor. Man hoppas säkerligen inte att så blir fallet men man vet att detta är risken med krig. Kanske får detta tragiska som skett några fler att vakna."

Det blev inget uppvaknande. De flesta medier behandlar frågan med en självklarhet som lämnar oss alla som inte vill att Sverige ska kriga, döda eller dö här eller i något annat land, akterseglade. I P1 förra veckan berättades om amerikanska soldater som fått hjärnskador i Irak. 180 000 stycken är de. Berättelser och filmer från Afghanistan, Vietnam, Irak vittnar om vidare problem med krig: att unga män och fler och fler unga kvinnor kommer hem krigsskadade. Det har man ingen beredskap för. Psykvård och förtidspensionering kan det sammanfattas. Vi tror att kriget är "där" men effekterna av krig är snart här också.

Kvinnliga blottare - Ja tack!

Det är fullkomligt fel att kvinnor använder bikiniöverdel. Bara för att Morrissey ville "put my hands on your mammary glands" så betyder inte det att det är rätt att skyla sig. Vem bryr sig om ett par bröst i dagens moderna samhälle? Hittills har bröstblottningsmotståndarna kommit med vaga argument som att brösten är sexualiserade. Men det låter bara som struntprat i mina öron. Det faktiskt inte upp till varje enskild kvinna att bestämma. Såklart att jag inte vill ha förbud, men i frihetens namn är jag beredd att yrka på ett förbud. Som en sista utpost. För kvinnornas skull! Jag blir illa till mods av kvinnor som döljer sina bröst. Kanske har de mer än så att dölja? Hur ska jag veta vem det egentligen är jag pratar med? Är det fru Taxöra eller månne fröken Pärontutte? Synnerligen obehagligt. Det kanske inte är lätt att vara kvinna men det är faktiskt inte skäl nog. I ett fritt land skyler kvinnor inte sina bröst! Så fort temperaturen tillåter skall bröst på kvinnor boende i Sverige friläggas! Jag tycker inte att det räcker med att hänvisa till kristen tradition och västerländsk sed. Detta är en fråga om frihet. Jag är villig att ta detta ända till Europadomstolen om så behövs! Bara bröst ger bättre tröst!

Vid pennan,

Tuttankamon Andersson

Hur man kan tappa sina trosor

- "Hur kan man tappa sina trosor?" undrade jag ofta när jag var liten. Jag blev påmind om min barndoms spörsmål i närheten av Havsörnstorget. Där låg ett par vita stringtrosor, tilltygade av väder och vind sedan, låt oss säga, i lördags. Som barn såg jag ofta enstaka klädesplagg på alla möjliga ställen. En tröja i en buske, en bh på gatan likt de vita stringtrosorna, en stövel i ett dike. Jag fick undermedvetet för mig att det var något svenskt. Att strö klädesplagg omkring sig. Nu vet jag varför vissa går och tappar sina trosor. Det fanns något mystiskt över att se dessa kringströdda persedlar. Varje plagg andades mintgrön och urtvättad rosa mystik. Om det inte var en mossgrön gummistövel såklart. Eller en nötbrun handväska i fuskskinn. Vem hade burit dem? Hur hade personen blivit av med dem? Vidare undrar man: Hur tog sig dessa personer sedan hem? De kringströdda persedlarna berättar något olycksbådande om sin barbenta, stövel- eller troslösa ägare.

Ingen omkring mig drack. Visst blev det lite alkohol vid vissa tillfällen, mer för att det hörde till än för att någon var speciellt förtjust i det. Min mamma blev röd i ansiktet, mormor trugade på att få mindre, nej mycket mindre!, än det de hällde upp. Morfar gjorde skumma saker med alkohol. Som den sanna kosmopolit han var hällde han till exempel sherry över vår fruktsallad. En touch av världen.

Jag är faktiskt exemplarisk på att hålla reda på vantar och mössor under vinterhalvåret. De mössor jag har tappat kan jag räkna på ena handens fingrar, och minnet av dem bär fortfarande med sig ett sting av sorg. Som barn hjälpte det inte, vad morsan än hittade på så tappade jag vantarna. Mössan satt på skulten och var inget jag behövde ta av och på, den ingick inte i min medvetandesfär överhuvudtaget. Det gjorde vantarna. De hängde och slängde från mojängerna de var fastspända i den röda overallen med. Men hipp som happ så var de bara borta. Besviken kanske inte är rätt ord, men en förebrående och trött blick fick jag nog. Med tre barn fattades bara en extra sväng till Tempo för mamma den här veckan igen för att köpa vantar.

De flesta frågeluckor tätas när jag adderar en av ingrediensen som skiljer barndomen från vuxenlivet. I alla fall en av dem. Det som då var mysterier får nu ett än mer ödesmättat drag. Speciellt om det är underkläder. Eller en fotbeklädnad. För man måste vara rejält dragen för att missa att man tappat skon. Men fortfarande undrar jag: Hur tar man sig hem? Är det inte skämmigt att åka tunnelbana med bar underkropp? Har man fått i sig tillräckligt mycket kanske det bara spelar roll för medresenärerna.

Vem är rädder för Vargas-Llosan där?

Såklart att man kan vara en fantastisk författare och samtidigt totalt politiskt förvirrad, ärelysten och förkastlig. Inte för att jag har läst Vargas-Llosas böcker men det behöver man inte ha gjort för att vrida debatten åt ett annat håll. Nobelpriset i ekonomi har konsekvent använts för att promota nyliberala ekonomer (Milton Friedman. Wtf?!) som minst sagt har blod på sina lena kontoristhänder. Utnämning av detta litteraturpris till Vargas-Llosa är en täckmantel, ett försök att under en kappa av behaglig skönlitteratur ge högern den push de i avsaknad av vinnande idéer så väl behöver. Högeridéer har aldrig varit populära (det är skillnad på övergående populistiska dagsländor och verklig folklig uppbackning). Det tog högern 30 år att genomföra kuppen i Chile. Trots att de hade tonvis med gröna dollarhögar i ryggen. Har man inte idéerna folk gillar så får man (i enlighet med beprövade högermetoder) antingen döda sina motståndare (som i det här fallet hade varit lite tveksamt) eller låtsas att man är en vinnare. "Vi är Sveriges enda arbetarparti" är ett exempel. Detta är ett annat. Man måste då skapa dimridåer och chimärer som också är till för att demoralisera oss.
Jag citerar America Vera-Zavala:

"Inte heller fick han Nobelpriset [året som Gabriel Garcia Marquez kammade hem det] och impotensen och bitterheten ökade och den politiska kompassen blev mindre analytisk och mer enkelt hämndinriktad. Mario Vargas-Llosas stöd till kuppförsök i Latinamerika de senaste åren gör också att han numera sällar sig till anti-demokraternas läger. Så nära var han botten innan Svenska Akademien räddade honom." http://www.aftonbladet.se/debatt/article7917810.ab

Snacka om konstgjord andning.

En svag vänster kastar folk i armarna på högern

Det här valet är mer en förlust för vänstern än en vinst för högern. Att de rödgröna inte kunde ge mer av en fight än ynka 'Håll ihop' eller 'Vi kan inte vänta!' beror på att synfältet blir så kort när man inte ser utanför ramarna som kapitalismen ger. Har man ingen tydlig vision om att något annat än detta system är möjligt, så spelar man på någon annans planhalva. Men det finns undantag. F! har stolt ställt sig upp. De visar att det finns möjligheter att tänka, och skapa, något annat än detta. För vi kan inte acceptera normer, könsroller och förtryck bara för att de kommer med paketet.

Kapitalismens idéer är inte tilltalande. De får inte bäring och flyger högt likt drömmar om rättvisa och frihet. De behöver en rejäl dos konstgjord andning. Det tog 30 år av energi och enorma summor pengar innan nyliberalerna kunde lägga Latinamerika under sig. Detta gjordes med militärmakt, inte med övertygande argument. Så starka är vi. Ibland kan vi inte tillåtas leva för på grund av vår styrka. Det var endast genom att döda oss, fängsla oss och försätta oss i landsflykt som de kunde lyckas i Chile, Argentina, Uruguay, Iran osv. I oss inympade detta skräck, hopplöshet, offerkänslor och raseri. Vi kanske glömde vilka vi är. Vi kanske glömde vilka som gått före oss. Vi kanske inte längre visste om synen på oss själva som kraftfulla varit något annat än fantasier.

Likt parasiter stjäl de våra paroller och förvränger dem. För att de är attraktiva! För att våra idéer har liv och styrka, medan deras viskar, likt beroendets eko i narkomanens huvud, det döda; sluta kämpa, ge efter för dina rädslor, du vet väl att du står helt ensam?

Ibland är det lättare att vädja till folks rädslor än att nå deras tänkande. Det har det här valet visat. Ibland måste man krypa ihop för att ta nästa tigersprång. Ibland krävs det en halv nation rasande individer för att inte nöja sig med att lägga sin röst var fjärde år. Elda under din vrede. Dämpa inte din smärta.

"Heders-" - ett rassetillägg

Visst finns det grader i helvetet, alla förtryck ser inte likadana ut överallt. Kvinnor i Afghanistan har andra livsvillkor än kvinnor i Danmark. Det finns dock universiella likheter i hur kvinnor blir behandlade; Kvinnor i alla länder blir objektifierade, sexuellt utnyttjade och mördade. Bara för att de är kvinnor. Alla samhällen i världen är genomsyrade av kvinnoförtryck så till den milda grad att det känns som att det är luften vi andas. Vi har stora svårigheter att föreställa oss livet utan denna beska krydda.

Att prata om hederskultur kan vara ett sätt att benämna något vid namn som vi hittills inte har känt till i Sverige. Eller i alla fall inte satt ord på. Att kronprinsessan Viktorias sexualitet och val av partner är hela rikets angelägenhet är en form av hederskultur; Kvinnans sexualitet är inte hennes ensak. Dessutom får hon ju inte leva som hon vill; riksdagen godkände hennes val av make. Att kvinnor blir mördade för att de gör slut med våldsamma män skulle likaså kunna betecknas som hederkultur.

När kvinnor tar makten över sina liv får det konsekvenser för dem. Kvinnoförtryck är reaktioner på detta att kvinnor ska få bestämma själv. Går du emot en man/en kultur/en situation där det är givet vad som förväntas av dig som kvinna så kommer det reaktioner på det. Att klassificera dessa reaktioner, alltså kvinnoförtryck, som något annat om det sker på en annan plats än västvärlden eller av andra än vita i västvärlden, vad har det egentligen för syfte?

Det är viktigt att exakt kunna benämna det man avser när man uttrycker sig men vissa generaliseringar hjälper oss inte att se saker i ett nytt ljus utan kastar bara en imperalismens skugga över demsamma. Den typ av våld mot kvinnor, och män, som vi betecknar med ordet hederskultur, har vi inte sett på några år i Sverige. Det fanns också här hos oss. Vi ska inte inbilla oss något annat. Anledningen till att den fortfarande finns i länder utanför västvärlden är att kapitalismen och därigenom skendemokratin har kommit längre här. Samtidigt som vi skanderarde "Frihet, jämlikhet, broderskap" rövade, mördade och förslavade våra förfäder människor i andra delar av världen. Det är de rikedomar vi har kunnat leka demokrati med. Demokrati, eller låt oss kalla det rättigheter så vi slipper ifrån floskelnivån, är dessutom något som arbetarklassen har kämpat sig till, inte något som vuxit fram liksom en välskött buxbom.

Vi har kunnat krypa upp framför brasan med en härlig kopp te, pekat någon annanstans och förfasat oss över vildarna. Rasismen är en av kaptialismens viktigaste hörnstenar. Utan rasismen hade kriget mot arbetarklassen de senaste 30 åren inte kunnat bedrivas lika effektivt. Vår rasism, vår blinda fläck, för andra människors lidande, har medverkat till att vi är glada om vi får konsumera billiga varor samtidigt som företagen outsourcar och jobben här försvinner. Mattan dras undan för våra fötter och arbetarrörelsen har befunnit sig i ständig reträtt i tre decennier. Vi fäktar efter väderkvarnar i form av polska gästarbetare, men det är rasismen vi måste eliminera om vi ska kunna driva en effektiv, enad kamp.

Uppfinningen av vilden/orientalen/den andra har kommit till för att bekräfta oss vita. Bekräfta oss som civiliserade. Bekräfta att vi är på rätt väg. Vagga oss till en sömn likt den i opiumhålor; glöm och fortsätt drömma om Gucciväskor. Vilden är dens rygg på vilken vi trampar för att få en bättre utsikt, och en skön förvissning om att vi i alla fall har kommit någonstans. Här har vi i alla fall inte burka! Uppfinningen av vilden har tillkommit för att passivisera oss. Lugna den oreglerliga och upprorsbenägna arbetarklassen genom att måla upp en bild av våra liv som priviligerade. Detta får oss att lättare svälja det förtryck vi dagligen utsätts för. Hur ruttna våra liv än är så är vi i alla fall herrar över bruna människor i Thailand, som vi har det bitterljuva privilegiet att få beordra till både det ena och det andra några veckor om året. Detta får oss att koncentrera oss på ovidkommande saker. Vi kan i alla fall köpa, kanske inte ha råd med, men i alla fall lägga vantarna på en i-phone och en platt-TV. Detta får oss att tro att kvinnoförtrycket här är bättre än i andra länder fast det dödar kvinnor till både kropp och själ varje minut, varje timme varje dag. Av två onda ting har vi i alla fall det minst dåliga. Porrifiering istället för burka. Silikontuttar istället för hijab. Hustrumisshandel istället för stening till döds.

Varför pratar man inte om rasism i skolan?

I skolan kan man enas om klyschor. Vi känner säkert alla igen hur man i skolans värld klänger sig fast vid hoppet om att en läpparnas bekännelse räcker för att hålla det onda stånget. "Alla är lika mycket värda!" Goda intentioner bör inte förlöjligas men trots intensiteten i önskningarna bär de oss inte hela vägen.

Nuförtiden är det inte okej att säga saker som det var för 50 eller faktiskt bara 20 år sedan. Detta, att vårt språk är mer politiskt korrekt och att det numer är obligatoriskt med likabehandlingsplaner gällande bland annat diskriminering på grund av etnicitet, är steg i rätt riktning. Men grundvalarna för samhället har inte förändrats därför kan vi inte förvänta oss att fernissa kommer att leda till frigörelse. När det finns en konsensus om vad som är fel; fel språk eller fel agerande, tenderar rasismen att få mer svårtydda uttryck. (Som Maria Wingstedt på SU, Centrum för tvåspråkighetsforskning, har visat). Det betyder inte att rasismen försvinner. Det är blir bara lättare att låtsas som att rasismen inte finns. Och det går faktiskt. För vissa.


Förut pratade man svagsinta, debila och idioter i skolan. Det var på sin tid vedertagen psykiatrisk terminologi. I princip kan dessa ord översättas till "dumhuvuden". Avdankad psykiatri-lingo är idag skällsord på skolgården eller vapen i händerna på mobbare; Dampbarn! Särbarn! Idiot! (Börjesson och Palmblad, I problembarnens tid)


Nu har turen kommit till de utomeuropeiska barnen. I takt med att de små avvikarna har blivit ett allt stadigare inslag i den så kallade svenska skolan har den nyfikna, objektiva forskarblicken vänts mot dem. Alltid lika välmenande och lika intresserad av problemlösning och datainsamling riktas den överdimensionerade ögongloben mot förorten. Lika lite som psykologer och läkare förstod arbetarklassbarn, tattarbarn eller judiska barn för femtio år sedan förstår dessa människokännare- , värderare- och hanterare svarta barn idag. För vi vet i princip ingenting om dem. Om man inte räknar resultatet från den senaste testningen. Inte något om landet de kommer ifrån, deras föräldrars livsvillkor, deras dagliga liv eller vad de kämpar med. Detta är förtryckarens privilegium - att vara nästintill brottsligt okunnig. Det är också förtyckarens privilegium att kunna namnge. Därför ser vi nu fler och fler svarta barn få diagnoser. Och visst har de lagt märke till något, den människohanterande medelklassen, som jag efter en klassresa själv tillhör. Visst kan man urskilja en ny flodvåg av olika avvikande beteenden. Vrede. De har ingen respekt. De bränner bilar. De är uppkäftiga. De kan inte tallinjen! (Nu kanske några medelklassmänniskor måste få baddnig på pannan.) Hur ska de fostras till att bli framtidens medborgare? Men vi pratar aldrig om vad en unge som känner denna enorma vrede har blivit utsatt för. Jag tänker på bristande förväntningar, bristande respekt, nedsättande behandling, alla (självklart helt objektiva, välmenande) tester, möten med en liten armé av vuxna där det konstateras att: du är mindre begåvad. Kan någon som inte har varit utsatt för det ens föreställa sig förödmjukelsen? Kallas det inte osynliggörande? När alla dina kamper och vedermödor är ett irriterande dammlager på forskarskrivbordet. Om ens det.

De bedömer dessa ungas intelligens. (Trodde ni att IQ-test tillhörde en pinsam dåtid så trodde ni fel.) Och gång på gång kommer de fram till samma sak; Att dessa unga är idioter, svagsinta och debila. Fast med nutida terminologi såklart. De har ADHD, dyslexi, dyskalkuli, förståndshandikapp, you name it. Få avvikare undgår i dessa dagar att få en karamell ur den psykiatriska godispåsen. Checkar vi med rasismens syn på icke-vita kommer vi fram till ungefär samma budskap: Svartingar är dumma. Aj, där slog vi i vårt medelklasshuvud under skogsvandringen. Alla dessa jävla träd!

Ändå vill vi inte ta steget från att tala om kulturkrockar , integrationsproblematik eller svaga elever till att kalla det för vad det är. Det är som att det blir en alltför kryddig dekokt i vår lutfisktillvänjda mun (eller valfri liknelse). Vi i skolan borde skandera: Vik hädan ADHD - rasism är ditt rätta namn! Då och inte förr kan vi vända blicken mot oss själva.