lördag 19 juni 2010

Varför pratar man inte om rasism i skolan?

I skolan kan man enas om klyschor. Vi känner säkert alla igen hur man i skolans värld klänger sig fast vid hoppet om att en läpparnas bekännelse räcker för att hålla det onda stånget. "Alla är lika mycket värda!" Goda intentioner bör inte förlöjligas men trots intensiteten i önskningarna bär de oss inte hela vägen.

Nuförtiden är det inte okej att säga saker som det var för 50 eller faktiskt bara 20 år sedan. Detta, att vårt språk är mer politiskt korrekt och att det numer är obligatoriskt med likabehandlingsplaner gällande bland annat diskriminering på grund av etnicitet, är steg i rätt riktning. Men grundvalarna för samhället har inte förändrats därför kan vi inte förvänta oss att fernissa kommer att leda till frigörelse. När det finns en konsensus om vad som är fel; fel språk eller fel agerande, tenderar rasismen att få mer svårtydda uttryck. (Som Maria Wingstedt på SU, Centrum för tvåspråkighetsforskning, har visat). Det betyder inte att rasismen försvinner. Det är blir bara lättare att låtsas som att rasismen inte finns. Och det går faktiskt. För vissa.


Förut pratade man svagsinta, debila och idioter i skolan. Det var på sin tid vedertagen psykiatrisk terminologi. I princip kan dessa ord översättas till "dumhuvuden". Avdankad psykiatri-lingo är idag skällsord på skolgården eller vapen i händerna på mobbare; Dampbarn! Särbarn! Idiot! (Börjesson och Palmblad, I problembarnens tid)


Nu har turen kommit till de utomeuropeiska barnen. I takt med att de små avvikarna har blivit ett allt stadigare inslag i den så kallade svenska skolan har den nyfikna, objektiva forskarblicken vänts mot dem. Alltid lika välmenande och lika intresserad av problemlösning och datainsamling riktas den överdimensionerade ögongloben mot förorten. Lika lite som psykologer och läkare förstod arbetarklassbarn, tattarbarn eller judiska barn för femtio år sedan förstår dessa människokännare- , värderare- och hanterare svarta barn idag. För vi vet i princip ingenting om dem. Om man inte räknar resultatet från den senaste testningen. Inte något om landet de kommer ifrån, deras föräldrars livsvillkor, deras dagliga liv eller vad de kämpar med. Detta är förtryckarens privilegium - att vara nästintill brottsligt okunnig. Det är också förtyckarens privilegium att kunna namnge. Därför ser vi nu fler och fler svarta barn få diagnoser. Och visst har de lagt märke till något, den människohanterande medelklassen, som jag efter en klassresa själv tillhör. Visst kan man urskilja en ny flodvåg av olika avvikande beteenden. Vrede. De har ingen respekt. De bränner bilar. De är uppkäftiga. De kan inte tallinjen! (Nu kanske några medelklassmänniskor måste få baddnig på pannan.) Hur ska de fostras till att bli framtidens medborgare? Men vi pratar aldrig om vad en unge som känner denna enorma vrede har blivit utsatt för. Jag tänker på bristande förväntningar, bristande respekt, nedsättande behandling, alla (självklart helt objektiva, välmenande) tester, möten med en liten armé av vuxna där det konstateras att: du är mindre begåvad. Kan någon som inte har varit utsatt för det ens föreställa sig förödmjukelsen? Kallas det inte osynliggörande? När alla dina kamper och vedermödor är ett irriterande dammlager på forskarskrivbordet. Om ens det.

De bedömer dessa ungas intelligens. (Trodde ni att IQ-test tillhörde en pinsam dåtid så trodde ni fel.) Och gång på gång kommer de fram till samma sak; Att dessa unga är idioter, svagsinta och debila. Fast med nutida terminologi såklart. De har ADHD, dyslexi, dyskalkuli, förståndshandikapp, you name it. Få avvikare undgår i dessa dagar att få en karamell ur den psykiatriska godispåsen. Checkar vi med rasismens syn på icke-vita kommer vi fram till ungefär samma budskap: Svartingar är dumma. Aj, där slog vi i vårt medelklasshuvud under skogsvandringen. Alla dessa jävla träd!

Ändå vill vi inte ta steget från att tala om kulturkrockar , integrationsproblematik eller svaga elever till att kalla det för vad det är. Det är som att det blir en alltför kryddig dekokt i vår lutfisktillvänjda mun (eller valfri liknelse). Vi i skolan borde skandera: Vik hädan ADHD - rasism är ditt rätta namn! Då och inte förr kan vi vända blicken mot oss själva.