Samvetsklausulen är bättre än prozac!

Jag stängde tyvärr inte av TV:n när Debatt visade sitt fula tryne i rutan igår kväll. Men jag kunde konstatera, när "samvets"klausulen debatterades, att vi åter är tillbaka på ruta ett. Under det åsiktsutbyte som följde pratade inte en enda om att det här är en debatt som redan har förts för 50 år sedan. Den drevs av kvinnorörelsen och man kom fram till att kvinnan har rätt till att bestämma över sin kropp och 1974 infördes fri abort i Sverige. Självklart var inte en enda feminist inbjuden. Carina Hägg, sossen vars förslag kuppades i Europaparlementet och kom att bli denna formulering om "samvets"klausul, var där och gjorde sitt bästa för att göra inlägg som höll någon slags anständig nivå. Men det uppkommer ett väldigt stort problem när man diskuterar på denna klausulnivå. Stannar man på den nivån och inte nämner vad det egentligen handlar om: Att detta är en attack på kvinnors rättigheter, blir varje inlägg ganska ointressant. Man spelar på den kristna högerns planhalva. Och där kan man inte vinna. Genom att diskutera "samvets"- (som om bara de som är emot abort har ett samvete) osynliggörs den stora frågan: Människor med fitta och bröst måste få bestämma själva. Så fort man säger att abort inte borde vara tillåtet menar man att ett foster värderas högre än en kvinna. Men det vet ju alla att ingen värderar foster speciellt högt. För dem samma som hävdar detta älskar kapitalismen och detta system har kommit på ett sätt att använda foster till extra bra kosmetiska produkter. Så skippa skitsnacket. Ni värnar inte om någon.

'Hur kan demokratiskt fattade beslut väga tyngre än den enskildes moral?' var spörsmål som luftades. Självklart förväntar jag mig inte att denna fråga kan besvaras av ett program som Debatt. Men jag undrar, när någon uttalar ordet demokratisk med ett äcklat ansiktsuttryck, hur långt tillbaka i utvecklingen den vill ta oss? Att det är innan 60-talet är ju uppenbart. Det blir till och med innan arbetarrörelsen och faktiskt way innan upplysningstiden då man kämpade för frihet, jämlikhet och broderskap. Ja, vi hamnar faktiskt mitt på en dynghög i feodalsamhället. Då hade kvinnor och människor i allmänhet det mycket bättre! Då fick feodalherrar och vasaller bestämma precis efter sin egen moral hur saker skulle göras utan att några skitiga arbetare, demokratiska beslut eller skräniga kvinnorörelser blandade sig i.

Men okej då, vi sjunker till denna absurda nivå och pratar lite om samvetsklausuler. Min moral som lärare hindrar mig från att sätta betyg. Faktiskt från att låta eleverna stämplas med så pass många bokstavskombinationer att vem som helst kan få sig en släng dyslexi när den försöker hålla reda på dem. Inte heller kan jag längre tänka mig att vi ska vara så få vuxna i skolan, så min moral tvingar mig att bombhota Manpower, shampofabriker och andra helt onödiga arbetsplatser, för att kunna ta arbetarna därifrån och tillföra lite extra resurser där de behövs. Vid närmare eftertanke kan jag absolut inte tänka mig att hålla ungdomarna inlåsta utan vi springer alla ner på Järvafältet, i bästa Lilla huset på prärien-stil, och syr ett cirkustält där de får undervisa mig och alla andra tråkiga vuxna i hur man har lite jävla kul!

Tack den kristna hathögern! Ni har fått mig att älska samvetsklausulen. Framåt kamrater! Ni vet alla vad som ska göras!

Kriget är här

Såhär skrev jag i Metro den 9/2:

Sverige har smugits in i ett krig

"Nu när två svenska soldater har dött i Afghanistan blir det uppenbart att Sverige är i krig. Det har ju varit lite si och så med att tala klarspråk kring detta. Vi har smugits in i ett krig. Annars hade vi inte haft styrkor i Afghanistan eller någon annanstans, eftersom de flesta som bor i Sverige värnar om neutraliteten. Det blir plötsligt uppenbart vad som sker i krig: människor dör. Är man för att Sverige är ett krigförande land räknar man kallt med unga män och kvinnor kommer hem i kistor. Man hoppas säkerligen inte att så blir fallet men man vet att detta är risken med krig. Kanske får detta tragiska som skett några fler att vakna."

Det blev inget uppvaknande. De flesta medier behandlar frågan med en självklarhet som lämnar oss alla som inte vill att Sverige ska kriga, döda eller dö här eller i något annat land, akterseglade. I P1 förra veckan berättades om amerikanska soldater som fått hjärnskador i Irak. 180 000 stycken är de. Berättelser och filmer från Afghanistan, Vietnam, Irak vittnar om vidare problem med krig: att unga män och fler och fler unga kvinnor kommer hem krigsskadade. Det har man ingen beredskap för. Psykvård och förtidspensionering kan det sammanfattas. Vi tror att kriget är "där" men effekterna av krig är snart här också.

Kvinnliga blottare - Ja tack!

Det är fullkomligt fel att kvinnor använder bikiniöverdel. Bara för att Morrissey ville "put my hands on your mammary glands" så betyder inte det att det är rätt att skyla sig. Vem bryr sig om ett par bröst i dagens moderna samhälle? Hittills har bröstblottningsmotståndarna kommit med vaga argument som att brösten är sexualiserade. Men det låter bara som struntprat i mina öron. Det faktiskt inte upp till varje enskild kvinna att bestämma. Såklart att jag inte vill ha förbud, men i frihetens namn är jag beredd att yrka på ett förbud. Som en sista utpost. För kvinnornas skull! Jag blir illa till mods av kvinnor som döljer sina bröst. Kanske har de mer än så att dölja? Hur ska jag veta vem det egentligen är jag pratar med? Är det fru Taxöra eller månne fröken Pärontutte? Synnerligen obehagligt. Det kanske inte är lätt att vara kvinna men det är faktiskt inte skäl nog. I ett fritt land skyler kvinnor inte sina bröst! Så fort temperaturen tillåter skall bröst på kvinnor boende i Sverige friläggas! Jag tycker inte att det räcker med att hänvisa till kristen tradition och västerländsk sed. Detta är en fråga om frihet. Jag är villig att ta detta ända till Europadomstolen om så behövs! Bara bröst ger bättre tröst!

Vid pennan,

Tuttankamon Andersson

Hur man kan tappa sina trosor

- "Hur kan man tappa sina trosor?" undrade jag ofta när jag var liten. Jag blev påmind om min barndoms spörsmål i närheten av Havsörnstorget. Där låg ett par vita stringtrosor, tilltygade av väder och vind sedan, låt oss säga, i lördags. Som barn såg jag ofta enstaka klädesplagg på alla möjliga ställen. En tröja i en buske, en bh på gatan likt de vita stringtrosorna, en stövel i ett dike. Jag fick undermedvetet för mig att det var något svenskt. Att strö klädesplagg omkring sig. Nu vet jag varför vissa går och tappar sina trosor. Det fanns något mystiskt över att se dessa kringströdda persedlar. Varje plagg andades mintgrön och urtvättad rosa mystik. Om det inte var en mossgrön gummistövel såklart. Eller en nötbrun handväska i fuskskinn. Vem hade burit dem? Hur hade personen blivit av med dem? Vidare undrar man: Hur tog sig dessa personer sedan hem? De kringströdda persedlarna berättar något olycksbådande om sin barbenta, stövel- eller troslösa ägare.

Ingen omkring mig drack. Visst blev det lite alkohol vid vissa tillfällen, mer för att det hörde till än för att någon var speciellt förtjust i det. Min mamma blev röd i ansiktet, mormor trugade på att få mindre, nej mycket mindre!, än det de hällde upp. Morfar gjorde skumma saker med alkohol. Som den sanna kosmopolit han var hällde han till exempel sherry över vår fruktsallad. En touch av världen.

Jag är faktiskt exemplarisk på att hålla reda på vantar och mössor under vinterhalvåret. De mössor jag har tappat kan jag räkna på ena handens fingrar, och minnet av dem bär fortfarande med sig ett sting av sorg. Som barn hjälpte det inte, vad morsan än hittade på så tappade jag vantarna. Mössan satt på skulten och var inget jag behövde ta av och på, den ingick inte i min medvetandesfär överhuvudtaget. Det gjorde vantarna. De hängde och slängde från mojängerna de var fastspända i den röda overallen med. Men hipp som happ så var de bara borta. Besviken kanske inte är rätt ord, men en förebrående och trött blick fick jag nog. Med tre barn fattades bara en extra sväng till Tempo för mamma den här veckan igen för att köpa vantar.

De flesta frågeluckor tätas när jag adderar en av ingrediensen som skiljer barndomen från vuxenlivet. I alla fall en av dem. Det som då var mysterier får nu ett än mer ödesmättat drag. Speciellt om det är underkläder. Eller en fotbeklädnad. För man måste vara rejält dragen för att missa att man tappat skon. Men fortfarande undrar jag: Hur tar man sig hem? Är det inte skämmigt att åka tunnelbana med bar underkropp? Har man fått i sig tillräckligt mycket kanske det bara spelar roll för medresenärerna.

Vem är rädder för Vargas-Llosan där?

Såklart att man kan vara en fantastisk författare och samtidigt totalt politiskt förvirrad, ärelysten och förkastlig. Inte för att jag har läst Vargas-Llosas böcker men det behöver man inte ha gjort för att vrida debatten åt ett annat håll. Nobelpriset i ekonomi har konsekvent använts för att promota nyliberala ekonomer (Milton Friedman. Wtf?!) som minst sagt har blod på sina lena kontoristhänder. Utnämning av detta litteraturpris till Vargas-Llosa är en täckmantel, ett försök att under en kappa av behaglig skönlitteratur ge högern den push de i avsaknad av vinnande idéer så väl behöver. Högeridéer har aldrig varit populära (det är skillnad på övergående populistiska dagsländor och verklig folklig uppbackning). Det tog högern 30 år att genomföra kuppen i Chile. Trots att de hade tonvis med gröna dollarhögar i ryggen. Har man inte idéerna folk gillar så får man (i enlighet med beprövade högermetoder) antingen döda sina motståndare (som i det här fallet hade varit lite tveksamt) eller låtsas att man är en vinnare. "Vi är Sveriges enda arbetarparti" är ett exempel. Detta är ett annat. Man måste då skapa dimridåer och chimärer som också är till för att demoralisera oss.
Jag citerar America Vera-Zavala:

"Inte heller fick han Nobelpriset [året som Gabriel Garcia Marquez kammade hem det] och impotensen och bitterheten ökade och den politiska kompassen blev mindre analytisk och mer enkelt hämndinriktad. Mario Vargas-Llosas stöd till kuppförsök i Latinamerika de senaste åren gör också att han numera sällar sig till anti-demokraternas läger. Så nära var han botten innan Svenska Akademien räddade honom." http://www.aftonbladet.se/debatt/article7917810.ab

Snacka om konstgjord andning.