Hur man kan tappa sina trosor

- "Hur kan man tappa sina trosor?" undrade jag ofta när jag var liten. Jag blev påmind om min barndoms spörsmål i närheten av Havsörnstorget. Där låg ett par vita stringtrosor, tilltygade av väder och vind sedan, låt oss säga, i lördags. Som barn såg jag ofta enstaka klädesplagg på alla möjliga ställen. En tröja i en buske, en bh på gatan likt de vita stringtrosorna, en stövel i ett dike. Jag fick undermedvetet för mig att det var något svenskt. Att strö klädesplagg omkring sig. Nu vet jag varför vissa går och tappar sina trosor. Det fanns något mystiskt över att se dessa kringströdda persedlar. Varje plagg andades mintgrön och urtvättad rosa mystik. Om det inte var en mossgrön gummistövel såklart. Eller en nötbrun handväska i fuskskinn. Vem hade burit dem? Hur hade personen blivit av med dem? Vidare undrar man: Hur tog sig dessa personer sedan hem? De kringströdda persedlarna berättar något olycksbådande om sin barbenta, stövel- eller troslösa ägare.

Ingen omkring mig drack. Visst blev det lite alkohol vid vissa tillfällen, mer för att det hörde till än för att någon var speciellt förtjust i det. Min mamma blev röd i ansiktet, mormor trugade på att få mindre, nej mycket mindre!, än det de hällde upp. Morfar gjorde skumma saker med alkohol. Som den sanna kosmopolit han var hällde han till exempel sherry över vår fruktsallad. En touch av världen.

Jag är faktiskt exemplarisk på att hålla reda på vantar och mössor under vinterhalvåret. De mössor jag har tappat kan jag räkna på ena handens fingrar, och minnet av dem bär fortfarande med sig ett sting av sorg. Som barn hjälpte det inte, vad morsan än hittade på så tappade jag vantarna. Mössan satt på skulten och var inget jag behövde ta av och på, den ingick inte i min medvetandesfär överhuvudtaget. Det gjorde vantarna. De hängde och slängde från mojängerna de var fastspända i den röda overallen med. Men hipp som happ så var de bara borta. Besviken kanske inte är rätt ord, men en förebrående och trött blick fick jag nog. Med tre barn fattades bara en extra sväng till Tempo för mamma den här veckan igen för att köpa vantar.

De flesta frågeluckor tätas när jag adderar en av ingrediensen som skiljer barndomen från vuxenlivet. I alla fall en av dem. Det som då var mysterier får nu ett än mer ödesmättat drag. Speciellt om det är underkläder. Eller en fotbeklädnad. För man måste vara rejält dragen för att missa att man tappat skon. Men fortfarande undrar jag: Hur tar man sig hem? Är det inte skämmigt att åka tunnelbana med bar underkropp? Har man fått i sig tillräckligt mycket kanske det bara spelar roll för medresenärerna.