Det skulle komma en tid när jag kunde stå i videoaffären, på andra sidan Rinkeby, och undra vad jag skulle hyra eftersom vi i min familj hade sett det mesta redan. I skräckväg pallade jag inte mycket. Har alltid levt mig in för mycket i filmer för att kunna tänka ”det här är bara en film”, som jag har fått höra är tricket av folk som kan kolla på vilka hemskheter som helst. Hos oss var det min syster som var våghalsen. Hon var den farsan fick söka styrka hos när han skulle kolla på Psycho. Då fick hon vara uppe extra sent så att han skulle slippa kolla själv.
Det var inte filmerna i sig, jag blev trollbunden av rörliga bilder. TV, video spelar rocken. Min syrra har alltid retat mig för min TV-min, som är en kombination av djup koncentration, debilitet och världsfrånvändhet. V, Knight rider, Macahans. Det är mina sommarminnen (och så förstås kollo). När jag hittade en gammal dagbok häromåret blev jag helt bestört av att läsa den. Jag förväntade mig barnslig visdom men fann en besynnerlig uppräkning av väder och TV-program. Till mitt försvar måste jag säga att det kanske inte var så mitt liv i själva verket såg ut. Det kan ha varit ett uttryck för en dokumentationsnoja jag burit på hela livet. Den har tyvärr inte lett till något egentligt dokumenterande. Mer tvångsdagboksskrivande i några perioder samt många oframkallade engångskameror som har legat och väntat på att bli åtgärdade är storyn om mitt liv.
Vårt videobibliotek därhemma var en smula snävt. Vi var hyrare. Vi hade: en Disneypotpurri, Eurovisionschlagerfestivalen från 83 och För en handfull dollar med Clintan. Vi syskon, min syster och bror och jag, kan fortfarande sången som Kalle Anka sjöng när han stekte pannkakor:
Babachera babachek
Slotte slotte
Babachera babachek
Slotte te
Det var skönt att ha video tidigt. Jag hade aldrig några snygga kläder. Hade jag inte haft video hade jag inte ens kunnat sätta på en dator nuförtiden, så dåligt skulle mitt självförtroende när det gällde, inte bara tekniska prylar utan framsteg, vara. Nu kan jag i alla fall kolla min mail. Tack pappa! Det var det att vi hade video och att vi hade bilat genom Europa några gånger som gjorde att jag kände mig kosmopolitisk, jag hängde med goddamnit. Jag var inte kaxig för videon, det var skönt att ha den bara. Precis som jag antar att nån rik snubbe som har en Picasso i kassavalvet känner det. Man kan inte säga det till nån, det ger bara en sån mysig självkänsla.
Jag kommer så väl ihåg förmiddagarna när man var ledig. Man satt i den noppriga bruna soffan som framkallade svett och en därpå följande klåda. (När man hade suttit tillräckligt länge för att bara inte idas göra något åt saken.) Man lät bara nopporna äta sig in i huden på ens trosbeklädda stjärt och flydde in i filmen för att glömma. Ack, hypnosen min vän! Ack, att kunna stänga av hjärnan med lite TV! Soffan stod på olika ställen under sin livstid men lyckades alltid vara placerad så att dagsljuset störde tv-bilden maximalt. Det är många gånger man såg på någon av de tre filmer vi hade hemma e, speciellt För en handfull dollar eller TV-program som Go’morron Sverige, Toffelhjältarna, Solstollarna (med Samantha Fox), genom randiga persiennskuggor, med en växande irritation som byggde på en vetskap om att det var ohållbart för inlevelsen att kolla på film under sådana förhållanden.
För en handfull dollar är en våldsam film. Det är inte bara ultravåldet i ökenmiljö utan även att stämningen är kuslig hela tiden. Clintan kommer till en västernhåla, hamnar mellan två familjer som är i fejd (”the Baxters on one side, the Rojos on the other and me, right here in the middle”) och får sitt arsle insparkat ordentligt. Han bygger upp sig genom att hamra på metallgrejer och hämnas sedan gruvligt. Exempel på scener: Staden är övergiven, obeboelig pga. för mycket bråk. Nåt är i görningen. Det blåser upp sand. Det kommer elaka mexikaner. En vacker kvinna med snygg kjol blir våldtagen och bortrövad. /Baxters eller Rojos slår sönder Clintan. Han spelar död och ligger under en veranda. Är svag. Ligger där några veckor. Hamrar metall. / Clintan föds på nytt.
Vad man störde sig på morsan för att hon prompt skulle dammsuga när man såg på film – så man inte hörde nåt! – och man hade inte skam nog att hålla käft, hjälpa till eller nåt annat acceptabelt, istället blev man sur och riktigt dåliga dagar klagade man
– Slutaaaaaa mammaaaaa! Men morsan var inte jämt överseende. Ibland fick hon nog och kastade helt enkelt ut en. Vad man kände sig redo att ringa BRIS. För förnedring av barn. Nu stod man här ute. Var det roligare för det? Helt jävla uttråkad med blåsten bitande i kinderna eller den ljumma solvinden som ännu en påminnelse om att man hade sysselsättningsproblem.
Överlag satt man och kände sig som ett misslyckat barn när man kollade på video en solig dag eller någon annan dag när vädret tillät en att vara ute. Man kände pressen på sig som barn att man rosenkindad, utan något kroppsfett (för den hade all rörelseglädje tagit hand om) skulle vara ute och springa och hoppa och springa och springa, bara för att man älskade livet och utomhuslivet framförallt. Farsan var inte sen att påtala generations- och kulturklyftan.
– När jag var i er ålder var jag ute jämt. Mina fötter var hårda som tapló (nåt hårt på ungerska) och min rygg var svartbränd för att (du hade så bra pigment?) jag var ute jämt.
– Min mamma packade ner en macka bredd med ister och pudrad med socker och den levde jag på hela dagen. (Okej, det låter i och för sig gott men nu kollar jag på video…) Underförstått ville han säga:
- Ni är lata barn. Ni är inte barn. Vad är ni?
På ett sätt hade det varit lättare att bara vara cool och stå för att man gillade att kolla på video och hade fått sig en släng av den lyxiga västerländska ledan. Men jag led av min passivitet. Jag kände mig oduglig för att jag inte kunde ta tillvara det som var det underbara med att vara barn. Samtidigt rös jag av bara tanken på att ge upp min bekvämlighet och misärartade TV-tillvaro.
Såhär i retrospektiv ser jag att min barndom måste ha varit en Waldorfpedagogs skräckvision. Inga pasteller (soffan var brun), mycket TV, videovåld, inga ansiktslösa dockor utan Barbie och Sindy. Inga medel, som färgpennor, för att hjälpa barnen till kreativitet. Inga yttre tecken på att mina föräldrar förstått estetikens väsen, kreativitetens väsen. Men morsan och farsan lät oss vara fria som luffare (fast på ett bra sätt), lät oss utforska allt vad Rinkeby hade att ge (gällande allt från morötter i dagisrabatter till Järvafältets innersta vrår), lagade mat i massor, grävde efter grejer i containrar, sa ja till husdjur som vi släpat hem utan lov och älskade oss.
[1] skapelseberättelser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar