Deddis hämnd eller Familjeband (novell)

Vi blev osams med några större killar nån gång och av alla gånger man klagat för farsan att man hade fått stryk eller blivit behandlad på något annat nedrigt sätt så valde han just det här tillfället att agera. Inte när en av de finska grannbrudarna stal min rosa studsboll och vi kom upp båda två och jag sa till min far och pekade:
- "Hon har tagit min studsboll." Den lömska finskan drog då fram sitt ess ur rockärmen:
- "Det är faktiskt min." Jag kunde inte naila argumentationen utan endast kontra med ett för situationen ganska lamt:
- "Men den är min…" Vad som brände bakom tänderna var:
- "Jag vet att det är min din lilla fitta för jag stal den av min bästa kompis förra veckan!" (Förlåt Silvi, men du hade så jävla läckra grejer.)

Farsan stod och flinade typ: För ett litet tag sen så sa nån att jag är far till tre barn. Jag kan fortfarande inte fatta det. Ändå kommer de till mig och vill ha hjälp med sina små barnadilemman. Så han sa:
- "Det kanske är hennes då?" Vilket jävla svek det var.
- "Du är min far. Du ska ställa upp för mig när nån har snott nåt av mig (även om jag själv är ganska tjuvaktig)!" tänkte jag. Man ville liksom ta tag i honom och säga:
- "Fattar du hur förnedrande det där var?!" Finskan (kommer inte ihåg vad hon hette eller om hon verkligen var finsk) visste att hennes far aldrig skulle göra så mot henne. Det var det som var det värsta.

Så när han bestämde sig för att göra nåt åt en del av mina svårigheter och hjälpa mig i striden mot typ tre-fyra tonårsgrabbar minns jag att jag var glad för att han ställde upp men att jag samtidigt skruvade på mig i klätterställningen på vår gård, varifrån jag iakttog skådespelet. Min far jagade efter killarna och brände säkert av ett frivarv runt Rinkeby. Det var innan hans isterbuk gjorde intåg. Hade någon förnedrat mig nu när han allt som oftast trippar fram och tillbaka runt hundrakilosstrecket hade han nog fått skjuta personen. Han sprang efter grabbarna och ja… skulle spöa dem. Det var ju lite jobbigt eftersom aga är förbjudet i Sverige och det skulle vara så pinsamt om min farsa skulle klå upp några tuffa killar som sen skulle reta mig för att min familj var en bunt misfits som inte förstod spelreglerna.
- "Knulla din hora mor", sa min far till dem. Och jag höll på att dö. Den faderliga omtanken för den här gången höll på att kosta mig all min coolness och jag fick uppmana hela min familjekänsla och kärlek till min far för att inte skrika
- "Slutaa!" Att översätta skämt (från ungerska) är ingen lyckad idé, men svordomar... Ingen blev rädd av det där. Det man tänkte var mer
- "Jaha."
Det var liksom lamt och vulgärt på samma gång. I vilket fall som helst så kommer jag inte ihåg hur äventyret slutade. Men känslan av att vara lite misslyckad och mina dagdrömmar där en storebror tar hand om business och ger hela min gård näsblod uteblev inte. De till och med förstärktes. Det var tungt att vara storasyster. Speciellt till min syster som kaxade först och sen såg upp till mig tillräckligt mycket för att uppfordrande titta på mig och liksom mena ’Okej jag har värmt upp dom här grabbarna lite, de är lagom pissed. Shysst va? Nu sköter väl du resten?’ Och man stod där liksom väntande på att mjölken man just hade druckit skulle förvandlas till fil i ens mun (ett ungerskt talesätt för att beskriva debilitet. Nån är så långsam att ’det’ hinner bli fil. I ens mun. Det tar några dagar. I Ungern ska man vara som en ettrig myra som sprutat ur sig ordvitsar och historiska årtal och springer omkring och kedjeröker och svär: - "Knulla gud som är en hora!" Annars betraktas man som efterbliven. Det där är lite känsligt. Jag var lugn som barn. Och jag har aldrig pallat det ungerska trycket utan stammar och låter lite nonchalant när jag pratar som om jag försöker säga så mycket som möjligt med munnen format till exempelvis ett litet o. I själva verket är jag rädd för att artikulera. Artikulerar jag dör jag. Då visar jag vem jag är. Här gäller det att komma undan helskinnad.)

Så visst önskar jag att jag kunde säga att jag var blyg, vägrade artikulera men jag spöade de där grabbarna. Men det slutade typ med att jag fick en örfil av dem som fan gjorde lika ont fysiskt som den ärrade min själ och blåste under mina fantasier om att vara en karatemästare. Och skitbra på breakdance.

Lika tungt, fast på ett annat sätt, var det att vara storasyster till min bror. Där var åldersskillnaden på fem år en garant för att man skulle kunna skydda honom och spöa vemsomhelst i hans åldersgrupp som gjorde nåt (och be till gud att den inte hade en storebror. Eller en storasyster som Nikos syrra Alexandra, som skulle ha dödat en med sin landbandyklubba – om hon varit aggressiv. Nu var hon ganska lugn och det tackar vi för.)

Han klagade i flera månader på att han blev terrad av José-Raul. "José-Raul gjorde det, sen gjorde han det. Han slår mig", och så vidare. Hela familjen kokade. Den där lilla skiten… (som går på dagis, en riktig lågoddsare). Det var min och min systers heliga plikt att ”ta hand om” honom. En hederssak inför far och mor men mer inför morfar och mormor. Det var morfar som var mafioson i familjen. Mormor var en helsnäll tant som knappt svor, gick i kyrkan och alltid ritade tre korstecken på brödet innan hon skar upp det. Inget kött på fredagarna där inte! (Hon bara halka med på maffiagrejen på ett bananskal. Och bidrog med sin del: snattade plastpåserullar vid kassan, provsmakade ett nästintill fräckt antal druvor och snodde damtidningar i sjukhusväntrummen.

Så en dag ser vi honom vid de vinröda husen på Gärdebyplan. Det kändes som att hitta världens mest eftertraktade godis. Mmm vad det här ska smaka gott! Geronimo! Och så var man på honom, både jag och min syster, det var lite pinsamt för han var jävligt liten. Men fet! Så det var nog okej. Hade han tagit i hade han varit en värdig motståndare. (Inte. Men nåt var man ju tvungen att intala sig.) Vi dopade oss med minnena av vår brors tårdränkta ansikte och hans sista viskning i livet som svagt ljöd:
- "Snälla hämna mig. Låt honom få sota. Ah…skönt att jag hann säga det innan…" Lillebror dör på vita lakan. Familj gråter. Lillebror dör?! José-Raul, du har satt din sista latinamerikanska potatis. Men ny, mycket oväntad, aktör gör entré: José-rauls mamma. Hon kommer springande. Åh nej! Strength: 300 Agility: 0 Rage factor: 6000. Oh no! Not the overprotective latinamerican mother!
- Slår ni mitt varn? Hmm. Det skulle vara omöjligt att förneka. Hon såg ju trots allt en näve höjas och sänkas och träffa en kär son (medan dottern lever på vatten och bröd inlåst i en bur därhemma. Försök inte förneka, detta vet vi alla.) och technically: det är stryk classico. Så vi erkänner.
- "Ja!" och försöker för henne levandegöra bilden av lillebror på lit de parade, bara vita liljor runt. Ett förut rosigt men numera gråblekt barnansikte. Ett offer för dagisvåld. Men hon köper det inte. Hon skingrar oss som en flock ormar med fäktande språk och armar och vi retirerar. Det här sweet candy gav inte bara karies utan även dålig eftersmak.

Efter flera år, kanske förra, får vi veta att J-R aldrig hade gjort min bror något.
- "Men varför ljög du då?" Svaret slog oss som en buddhistisk koan gåta (hur låter en hand som klappar?)
- "Jag vet inte." Vad har vi lärt oss av detta: Lillebröder får egentligen sköta sitt skit själva men man kan inte låta bli att hjälpa dem för de är så söta.

En annan otacksam sida av att hjälpa Johan-Carl var att han kunde ändra sig senare än vad man skulle kalla sista sekund, eftersom hand då redan har träffat ansikte eller fot smalben. Vår bästa gårdskompis Ted fick smaka på min systers vrede en dag. Till skillnad från J-R hade han verkligen slagit min bror. Inte med flit utan i en landbandymatch, men ändå, han hade burit hand på honom. Den här gången pallade jag inte att vara med. Ted var Dennis lillebror och jag hade varit kär i Dennis exakt sen första gången jag såg honom och är man kär i någon är det svårt att slå deras lillebror. Syrran var också kär i Dennis men detta hindrade inte henne från att gå ner och göra upp. Så hon säger några ord:
- "Varför slog du min bror?"
Väntar inte på svar utan spöar på. Jag står en bra bit bort för jag tycker det är så pinsamt att utöva våld på nån som jag vet att man kommer bli kompis med alldeles för snart igen. Mitt i spöandet hörs ett skri:
- "Slå honom inte!" Undertext: Din elaka häxa.
Alla på gården vänder sig om. Då står min bror där och har ångrat sig. Ångrat sig? Ångrat sig!!! Den där jävla lilla skiten! Till och med jag blir arg. Det är ju helt emot allt vad maffia heter. Man har gett bort sin rätt att ångra sig när… vem fan vet men det finns bara inte. Speciellt inte efter att Ted redan har fått stryk . Förstår du vad du sätter din syster i för position? Svartmålad och grym. Ett hetsigt litet monster. Så hon argumenterar med min bror, förnedrande nog inför åskådare (Och Ted. Som kanske undrar om det blir mera stryk, men mycket snart förstår han, precis som alla andra, att Niki har blivit vanärad av sin lillebror. Framför hela gården.) Men Johan har bestämt sig.
- "Slå honom inte."
Nu önskar man honom kanske inte en död lillebrors gråbleka ansikte, men väl en fläskläpp på hans ärliga blonda (uppenbarligen alltför svenska) fejs. Scenen fadar ut. Men vi, systrarna, kommer aldrig att glömma…

Egentligen blev jag mest arg för att Johan skämde ut oss. Vi ställde upp och fick en ljummen fis i ansiktet tillbaka. När skulle han nånsin slå nån åt oss? Aldrig. Men samtidigt som jag stod och skämdes insåg jag att jag hade bevittnat nåt unikt. Och då menar jag inte min systers sätt att kicka ass. Det var something like a phenomenon redanpå sin tid. Hon kastade en stol på en kille på dagis när hon fått nog en dag och gjorde hundra lika hjältelika dåd till, så det var inte det. Det var att jag fattade att min bror var en av de modigaste människor jag nånsin hade träffat. En som vågade erkänna att han var rädd, som vågade ändra sig trots att konsekvenserna ekat ända fram till våra dagar.
Niki: - "Din fega svenneclown." (Johan är den enda av oss som är född i Sverige. Därav namnet. Johan. Inte clown.) "Ska du göra om det där du gjorde när jag spöade Ted?" Kan det låta ibland.

Efter denna händelse gick jag omkring och iakttog min bror närmare. Han har alltid varit lite utstirrad i vår familj. Johan kommer, fett efterlängtad, hem från BB. Han ligger på mina föräldrars säng och är så söt, borde vi ha tänkt men vi var mer: kolla pungen! Så jag liksom studerade honom i hemlighet och önskade att något av det där modet skulle smitta av sig på mig. Jag har alltid beundrat honom efter det. Men har ännu inte sagt nåt. Det ska jag verkligen göra.