Deckare åt helvete

Vanligtvis är folk emot droger. När det gäller opium för folket, alltså droger som konsumeras av ett helt folk är det vanligtvis tvärtom. Ett exempel på det är alkohol. Dricker man inte får man ofta frågan varför. Ställer man motfrågan Varför dricker du? får man oftast inget svar. Förutom Det har jag inte tänkt på... Detta utelämnar oss till spekulationer, eller låt mig säga, kvalitativa gissningar. Nu hade jag inte tänkt skärskåda alkoholens vara eller icke vara utan klargöra skälet till varför bokbål är befogade. Om man på dem bränner deckare. Världen skulle nämligen vara mycket bättre om folk slutade knarka ultravåld med rituella inslag på den svenska landsbygden; alltså fictionversioner av vår omvärld som genom alla detaljer den redogör för anser sig, eller tas för, faktiska dokumentära förhållanden om sakernas tillstånd. Det sker inga ritualmord varannan vecka i Skåne. Knut Wartander skulle i dagens Sverige inte ha en strålande karriär, han skulle vara arbetslös.

Men som en len konjak slinker den ner i semestertrötta svenskars medvetanden. Len för att den bekräftar samma människosyn som Expressen kastar i ansiktet på oss dagarna i ända. Människor är gemena. Människans väsen är outgrundligt. Len för att den viskar samma budskap i örat på oss som kapitalismen. Människor är onda och giriga. Vem skulle vara intresserad av dessa cyniska små berättelser om de inte passade så bra in i en cynisk liten värld?

Spelkulationer i gott/ont som förklaringar till hur världen fungerar är inte spännande. De kanske var det på medeltiden. Det är en osexig tankebana som hindrar oss från att ta reda på hur människor och världen verkligen fungerar. Vi behöver inte fler versioner av överintelligenta, livströtta, olyckliga miljardärskor. Lika lite som vi behöver fler framtidsvisioner där man måste skära med machete för att skingra de mörka dimmorna. Människor är inte onda. Människor är goda. Brott är mest bara deprimerande. Därför skulle jag dansa runt ett bokbål på deckare men rädda några Sjöwall/Vahlöö.

Den finns en sufisk berättelse som beskriver en påfågel med en läderhuva. Huvan hindrar den vackra påfågeln från att se sin egen skönhet, men också allt det fina som finns runtomkring den. Deckare är en del av den huvan. De drar ner oss och lurar oss att vi inte är gjorda av samma stoff som stjärnor. Att försöka kasta av sig den huvan krävs det mer mod för än att än en gång kapitulera för en grym värld och försöka glömma densamma med en deckare i näven.