Samarin

Av en ren slump läste jag och min syster Niki baksidan på en samarinförpackning häromåret. Man skulle kunna tro att den information som fanns därpå inte kunde vara livsavgörande för någon, men för oss var den viktig. En revansch.

Under hela vår barndom, sen vi kommit till Sverige, botades magont framför allt men också andra krämpor i vår familj, av samarin. Samarin. Finns det några fler i Sverige i vilkas liv samarin existerar? Eller ännu mer otroligt; där den har spelat en avgörande roll? Folk vet ju inte ens vad samarin är, herregud! Men i vårt hem var samarinet husgud.

Det tog åratal innan det gick upp för mig att samarin inte är äckligt. Anledningen till att jag tyckte att det smakade illa var att jag oftast tog det när jag var illamående eller sjuk. Samarin. Fruktsaltet från helvetet.

Själva revanschen, ögonblicket när vi såg igenom dom vuxnas falskspel kom den dagen vi råkade läsa vad som stod på förpackningen; ”Skall bubbla färdigt innan det drickes”. Vi hade haft det på känn. Det är på något sätt inhumant att som barn drabbad av illamående eller gaser (och för husfridens vara tvungen att intaga samarin) förutom smaken även måste gå igenom den prövning det innebar att dricka det förbannade samarinet medan det bubblade. Det var inte som en vanlig kolsyrad dryck. Det spottade och fräste som en vit minivulkan i våra duralexglas och lämnade rester i hela öronnäsahals-området samt en känslomässig förnimmelse av tomhet och lite övergrepp. Bubblandet gjorde åliggandet, i ens försvagade tillstånd, till en nästan övermänsklig uppgift. Att de vuxna stod och hetsade och skrek: ”- Du måste dricka det medan det bubblar annars har det ingen verkan!!!” gjorde hela tillställningen traumaartad. I alla fall för mig. Jag avböjde från att vara samarinslukarkungen ganska snabbt. Jag fuskade medvetet. Jag stod helt enkelt ut med de satans bubblorna i den oheliga alliansen med den salta smaken.

Min syster plockade dock det salta russinet ur kakan, mycket mer tillvand med negativ uppmärksamhet än jag, enligt devisen ”Det som sätter Niki i fokus kan inte vara dåligt”. De vuxnas hetsande skrin som ekade ut över nejden från vår lägenhet på andra våningen på Osbyringen 12 när hon drack sitt samarin fick henne att nå oanade höjder. Hon blev en samarindiggare. Jajamän. Hon har fortfarande samarin i sitt lilla husapotek. Nu när jag själv är vuxen kanske det inte är en lika stor bedrift, men att vara en flicka på sex år som älskar samarin är, kära läsare, något makabert. Vi är båda stora och förnuftiga nu och hör på självaste ordet 'fruktsalt' att det är nyttigt. Men då… Jag undrade hur hon gjorde det. Hon var ju å andra sidan en oberäknelig natur, resonerade jag. Inte minst när det gällde mat- och dryckesvanor. Niki åt det hon gillade, i den ordning hon gillade det. Exempel på en måltid: Ett glas vatten, några koshergurkor (mjölksyrade gurkor med stark kryddning), sockerkakssmet, några stekta ägg, några kokta ägg, söndagsstek, tre glas vatten, ett glas saft, mer koshergurka, fler ägg.

När vi läste bruksanvisningen till samarinet såg jag och Niki på varandra och utropade: ”Vi visste det!” Vi hade på var sitt håll anat att hela samarincirkusen bara hade varit en uppmärksamhetsavledare. En show för att omvandla vårt ontimagen-tjat till ett riktigt kalas där vår far och morfar kunde ha roligt på vår bekostnad. Dom skrattade, stressade och hade kul
(- Drick! Drick fortare!) medan de åsåg våra plågade miner när vi kämpade med samarinbubblorna som likt målsökande robotar åkte upp i näsan. För man ville ju inte gå miste om den rent mirakulösa effekten, som helt uteblev när det väl slutat bubbla.