Mauzi

Morfar hade, antagligen på sitt halvt mediala halvt tyranniska sätt, bestämt att tant Mauzi, som betyder liten mus på tyska (Min mormor och de flesta från vår trakt var schwaber, katolska tyskar som kommit till Ungern på 1600-talet, flyende undan protestanterna. Deras modersmål var under första hälften av 1900-talet fortfarande tyska.) från Nagykovácsi, vår hemby i Ungern, skulle må gott av att hälsa på mina morföräldrar i Bagarmossen och insupa den friska svenska alpluften. Jag vet inte hur han kommit fram till att denna uppgift skulle bli hans och mormors, sommaren 198?, men så blev det i alla fall. Mauzi var en barndomsvän till min mormor som senare blev bekant med morfar (och många andra män i byn). I morfars föreställningsvärld kanske de alla tre kunde återuppliva gamla minnen och han skulle få visa någon hemifrån hur vi framlevde vår existens här långtbortistan.

Mauzis besök blev självklart inte vad morfar hade fantiserat om. Det var hans öde alltför äventyrligt för att gå med på. Han och mormor åkte runt med henne i hans uttjänta postfolka med ratten på höger sida. De såg Kaknästornet, Uppsala, Skansen och filmen Hajen.

Morfar krävde 100 % fokus på morfar när han interagerade med människor. Mauzi kom på den punkten och många andra visa sig vara som en motsträvig tax. För liten för att helt omkullkasta hans planer, men för envis och okänslig för vår familjs terrormotto (”om alla gör precis som morfar vill så behöver det inte bli något bråk”), Hon gjorde därmed deras utflykter inte helt njutbara ur ett morfarperspektiv. Morfar var, till hans försvar, inte bara en superdominant människa, han hittade också på många glad upptåg.

När de fortfarande bodde i Ungern hade Mauzi genom åren varit en hårt arbetande fabriksarbeterska tillika en erotiskt mycket aktiv dam. (Hon framlevde en Zsa-Zsa Gabor-liknande tillvaro med vår bys mått mätt. Hon hade männen, sexappealet och star qualityn, men inte diamanterna.) Detta resulterade i en hel del, bland annat ett utomäktenskapligt barn med min mormors storebror János. Barnet kom av min mor (hans kusin) att kallas Igelkotten. Far och son var på pricken lika men pappan erkände aldrig sin avkomma. Så de gick omkring i samma by och försökte undvika varandra så länge János levde. Den ena med ett faderstrauma och den andra med ett ordenligt tappat ansikte, återinstallerat med cement.

Från all that hade Mauzi, när hon kom till Sverige, blivit en halvdöv (maskinerna på textilfabriken), utseendefixerad tant runt 60 år. Men hon gled fortfarande runt som en diva. Det kändes som att lagarna för camp hade inverterats och börjat verka i motsatt riktning, i full effekt. Istället för en juvelbeströdd perukprydd och översminkad transvestit utanpå och kanske en tant, farbror eller nåt inuti hade förhållandena omkullkastats. Diva inuti, ungersk tant utanpå. Lika osexigt som kryptiskt tyckte jag då. Lite mer oförlåtande som jag var på den tiden kunde jag inte annat än förgås av genans över att Mauzi fortfarande var så fåfäng. Dessutom betedde ingen kvinna jag kände (mamma och mormor) sig så.

En annan sak som var kryptiskt med Mauzi (förutom vart hennes mod att stå upp mot morfar kom ifrån) var att hon gillade sitt jobb. I vår familj pratade vi om oss själva som prolis, proletärer, och de vuxna beskrev sitt arbetsliv med avsmak;

- Vi arbetar som robotar. En förklaring till denna avsmak kan ha varit att mormor och morfars generation efter andra världskriget kallades in många extra dagar i månaden för att arbeta för Ungerns återuppbyggnad utan betalning. Samtidigt kunde de knappt överleva på sina löner, utan var så fattiga att min mammas täcke frusit fast vid väggen när hon var liten för att de inte hade haft råd att värma upp rummet de bodde i. I födelsedagspresent på sin fyraårsdag önskade sig mamma salami eller grädde. Inte tårta ( - Tårta? Du skämta aprilo!) Inte ett gameboy (not that there’s anything wrong with that, misär är inte att föredra) utan pålägg på mackan eller pålägg på tårtan. Ungefär samtidigt, men på en annan plats (efter upproret 1956), njöt min far av de svenska hjälpsändningarna innehållande choklad och salt sill. (Tack Bofors och en s.k. neutral hållning under både det första och andra världskriget för all denna generositet.) En annan förklaring till denna inställning till förvärvsarbetandet är att både mina föräldrar och morföräldrar som arbetarklassmänniskor kände sig bittra över att de inte kunde förverkliga sina drömmar utan var tvungna att arbeta på ett sätt som de sett slita ut sina föräldrar, folk omkring dem och som de visste till slut skulle slita ut även deras kroppar.

Arbetsfakta:
Arbetarklassmänniskors liv är kantat med jobb. Jag vet att min far älskar att jobba när han får välja vad han ska göra själv, som att snickra och bygga. Det är när the man ska bestämma vad man ska göra och har makten att tvinga en att göra det den mesta av ens vakna tid som man lackar ur. Och framför allt måste the man alltid införa varierande grader av outhärdlig leda i arbetsmomenten. Som om jobb med nödvändighet måste vara intill döden tråkigt. Men det är ledan som dödar. Inte arbetet. För det är kul att jobba. Att bygga hus är kul men inte byggnadsställningar som rasar över en. Uppfostra barn men inte att man inte får betalt eller att det inte ens betraktas som ett jobb utan något man ska klara av vid sidan om.

- Hej! Det här är mitt nya extraknäck, som bara råkar leda till artens överlevnad. I arton år minst hade jag tänkt hålla på med det här. Arbetstakten är 100 %, inte som i heltid utan som i hela tiden.

Mjölka kor måste vara kul, men inte att sälja mjölken till ett pris som så småningom kommer leda till att man måste sälja gården. Köra ambulans, men inte att vara utmattad jämt och jobba alla möjliga konstiga tider och slussa runt pundare och se för mycket av livets baksidor, varje dag. Att svetsa är kul, men inte att bli exponerad för gifter för att företagets vinster ska öka från betydande till astronomiska.

När det gäller ledan gör man till slut vadsomhelst för att slippa den. En liten kexchoklad, åtta små koppar kaffe, lite pommes frites. Ledan, att man inte får bestämma själv fast man vet bäst om sitt arbete och det faktum att man tjänar ihop stålarna men nån annan ska ha dem är det som leder till att arbetarklassmänniskor fastnar i hopplöshet. Hopplösheten får dem att ta till flaskan, utnyttja bruna arbetarklassmänniskor någon annanstans på jorden (att lyxa till det ordentligt på den där välbehövliga semestern leder ju verkligen nån vart… t.ex. till att man efter fem veckor kommer hem till fyrtiosju helt nya veckor i almanackan som man kan fylla med arbete… och lite fritid). I teorin är det nästan sant att alla kan plugga vidare på KTH, med den lilla nackdelen att jorden skulle sluta snurra då. Det är arbetarklassmänniskorna som fixar skivan. Varje dag, varje minut.

Erfarenheterna av arbetets baksidor delade även Mauzi. Men Mauzi hade den mirakulösa förmågan, något som morfar tyckte var ännu ett tecken på att kvinnan var korkad, (märk väl: detta skedde efter att hon hade antagit sin oppositionella hållning) att tycka om det jobb hon haft på spinneriet i 45 år (nattskiftet). Ett sådant uttalande var i vår familj att betrakta som sinnesslöhet gångrat med att spotta i kyrkan. Och vi var inte ens religiösa. (Förutom mormor och senare min lillebror.)

Men det lönar sig att ha kul på jobbet, Mauzi hade fått medalj för lång och trogen tjänst samt en resa till Leningrad. Som till och med jag fattade var ett tecken på att hon var korkad. Under min barndom berättades skräckhistorier om folk som skickats till Sibirien och kommit tillbaka som spillror. Och en tanke sändes alltid dem som inte kommit tillbaka. Vem fanken ville åka till Sovjet? Och vem kunde liksom Mauzi få det att framstå som en liten oskyldig weekendtripp? Sovjet! Dit man kämpade hela dagarna i ända för att inte hamna. Det var en ständig balansgång i Ungern på den tiden; att bevara sitt människovärde och våga ge uttryck för sitt hat mot det stalinistiska systemet, samt fruktan för att ÁVH (den hemliga polisen) skulle få nys om ditt misstycke med den kommunistiska perfektionens utopiska experiment ’Ungern’, och sätta ditt arsle i en fängelsecell, göra dig oanställbar (då Ungern var ett land i vilket det var förbjudet att vara arbetslös mer än tre månader), förstöra dina barns chans till en högre utbildning m.m.

På vår utflykt till Kaknästornet kungjorde tant Mauzi, när vi stigit ur bilen och precis skulle till att åka upp, att hon led av höjdskräck och minsann inte tänkte följa med.

– ”Hade någon trott att jag skulle åka upp? Ni har er egen enfald att skylla på den besvikelsen! Hur är en människa funtad som skulle ha intresse av något sådant?” Morfar slet sitt hår. (Det som var kvar av det. Han hade ett slags stilig Robin Hood-frisyr. Morfar hade klass.)

– ”Vi åkte hit för hennes skull och nu vill hon stanna här nere.” (Utsikten!) Av någon anledning fick han inte ett av sina beryktade utbrott, utan svalde. Mauzi var någon han inte kunde rå på.

Det retade morfar att Mauzi som den provinsiella kusin hon var inte kunde uppskatta hans bildningsförsök. I hans ögon var motsatsen till bildad inte obildad utan degenererad. Hon hade inte vett att förstå ’Sverige. Underbart! Väst! Inte grått!’ eller vilka associationsbanorna nu var som han ville mana fram under sightseeingturerna.

När de var på Skansen och kollade in kulturskatterna tog Mauzi kort på en kattfamilj. Sånt knäckte morfar som vattendroppen som till slut urholkar stenen.

– ”Hon har aldrig sett en älg. Hon skiter i älgen och tar kort på katterna!” Plussat med ungerska svordomar om Gud som avkomma till en moder med tveksamma inkomstförhållanden. Gubben var chockad och förnärmad. Personligt förolämpad.

Vartefter dagarna gick (och morfars nederlag inte kunde förnekas längre) måste han ha räknat timmarna tills kvinnan skulle åka. Men än var det inte slut… Hämnden kom när hela familjen satt församlad och tittade på Hajen 1, den läskigaste. Den som fick barn och vuxna över hela världen att för resten av sina liv känna obehag i vatten de inte bottnade i. Än idag kan jag och min syster ropa

– ”Hajen!” när vi badar i sjö, hav eller bassäng och skrämma vettet ur varandra.

Mitt under vårt familjesamkväm börjar Mauzi gråta och tala osammanhängande om att hon inte vill att mormor och morfar skulle dö. Idag kan jag förstå att man dagarna innan man ska ta farväl av några man känt hela livet och kanske aldrig mer kommer att träffa (inte om morfar fick bestämma i alla fall) kan få en att känna sig sorgsen. Då tyckte jag bara att hon var konstig och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Det var liksom hela situationen med hennes tölpaktighet (hennes kommentar då jag sydde från höger till vänster och inte tvärtom; - Är du jude?), den spända stämning som kom av all morfars uppbyggda ilska, men mest av allt tyckte jag att det var så sjukt att någon kunde känna sig sentimental när de kollade på Hajen. Det här var det närmaste morfar skulle komma upprättelse. När hon började gråta skrattade han till och tittade runt i rummet på oss församlade. Liksom för att säga:

– ”Ser ni? Ser ni allihop? Jag hade rätt hela tiden, kvinnan är galen och här är det livslevande beviset.” Hans skratt och att han blev så uppspelt över att hon äntligen avslöjat sig fick även honom att verka en smula galen. Men det var vi redan vana vid.