Minister (novell)

Det var en underbar morgon och det skulle med all säkerhet bli en underbar dag. Det lade han märke till redan när han vaknade och deras alltför ljust inredda sovrum badade i solsken. Nu stod han vid fönstret illa till mods på ett sätt som man bara är när man vet att man står inför en lång rad prövningar. Där han stod och tittade på reportrarna som hade samlats i hans trädgård, med sina kläder i en matchande grå-grön-beige nyans allihop, undrade han om det var värt att plocka upp ansiktet och gå ut i den där kalla världen som han varit med om att göra falsk. Är det inte bättre att bara ta farväl? Han visste att han inte skulle göra nåt sånt. Att han ville leva. Men det var ett andningshål att bara få tänka tanken.

Reportrarna hade sin egen säckiga stil och flera av dem var förvillande lika. De stod och skämtade, drack kaffe och småpratade, såg inte alls ut som människor som livnärde sig på att förstöra andra människors liv.

Han hade stått där ett bra tag och försökt att förlänga sin blick, se så långt bort mot horisonten som bara var möjligt, men en dag som denna var det svårt. Det kändes som att hans blick inte ville lyfta och bli lätt. Det var en ansträngning att bara se så långt som till Johnstons kohage med de brunvitfläckiga kossorna. De stod och idisslade och småbetade. Som stenar som tiden inte kunde rå på. Tittade slött upp nån gång då och då. Världen var inte deras angelägenhet.

Nere i köket hörde han hur hans tonårsson slamrade. Han fick plötsligt en klump i halsen och tårarna trängde brännande upp i hans ögon. Journalisternas färger och vårdagens blandades när allt gled ur fokus. Vad skulle han säga till honom? Det var ju en sak att förklara. Att bara vara ärlig med vem han var och varför han hade gjort det han hade gjort. Men det var en helt annan sak att lämna honom till kamraternas hån och hela världens blickar. Din pappa transvestiten, skulle de säga och inget kunde skydda honom där ute. Att han inte kunde försvara honom nu när han skulle vilja, nu när han stod här, mitt i katastrofens nav och tänkte att han var far framför allt. Det hade slagit honom när han kommit fram till att det var John det skulle bli svårast att berätta för. Plötsligt kände han lättnad. Om allt detta kommer att föra honom närmare sin son, så var hade det ändå kommit ut något bra av allt det hemska. Vad hade han egentligen fått ut av att sitt yrkesliv? Magsår. En känsla av seger som egentligen var tom. För utan nästa nära förestående utmaning kände han sig som en ballong som punkterad var i färd med att sopas upp efter ett alldeles för stojigt kalas. Då skulle den här skärselden vara värd det.

Han klädde på sig raskt, stärkt av den energi hans nya insikt hade gett honom. Nu hoppades han bara att John skulle gå att prata med.

– Underbar jävla morgon, sa sonen ner i diskmaskinen. Man hörde i själva rösten att gråten var nära. John vände ansiktet mot sin far när han hittat det han letat efter. Han såg helt förkrossad ut. Ögonen vädjade på hans mjukhårda sätt. Någonting som inte funnits i blicken när han var pojke. Hans son stod där och behövde hans stöd. Det skar i hjärtat. Den där underbara ungen som fick bröstkorgen att fyllas av värme när han fick hålla honom för första gången.
– Pappa är här, tänkte han, men han sa:
– Det var det minsta man kan säga. Underbar jävla morgon. Jag ska gå rakt på sak. Jag kanske är ett freak, men det var aldrig meningen att skada dig. Jag kräks nästan när jag tänker att jag måste släppa ut dig till drevet. Jag skulle göra allt för att göra det ogjort.
Orden rann ur honom. Han brydde sig inte om ifall de lät bra eller övertygande eller sammanhängande. Det bara kom, som en domesticerad störtflod som trots att den var tam inte gick att hejda.
– Men jag kan inte göra det ogjort. Jag har tänkt John. Tänkt så hela jävla hjärnan gjorde ont till slut…
Trots att han gjorde samma vuxenfel som alla andra, han pratade helt enkelt för mycket, kände John hur mycket han älskade honom. Det var sjukt med de där bilderna. Klädd som en kvinna på ett slags sofistikerat och allvarligt sätt. Inget av det självförakt med vilken vanliga transor var vulgära och uppenbara och överdrivna, utan mer som ett projekt, en annan sida av hans far som nu när den uppdagats inte var så otippad. Det var något komiskt i det som han skulle ha skrattat åt om det inte varit hans egen pappa. Att en man med så mycket hår på bröstet och så genommanliga drag klädde sig i skira klänningar och sminkade sig. Han skulle aldrig kunna bli tagen för att vara en kvinna ens på natten.

Hans far fortsatte prata. John blev yr av alla ord. Det spelade ingen roll vad han sa. Han skulle alltid vara hans farsa. Bara han ville sluta snacka.
– Till slut så kom jag fram till att om vi klarar det här, så får du bestämma. Jag menar, vi klarar det men du får bestämma sen.
– Bestämma vad?
– Var vi ska bo, vad vi ska göra. Du vet att jag inte har varit en bra farsa. Jag vill ändra det nu. Du är det enda jag verkligen bryr mig om, och din mamma förstås. Men det är ett lite senare problem, tänkte han.
– Jag går ut och städar upp den här röran och sen börjar vi ett nytt liv. Det kan ta ett tag. Men de hittar snart en ny skandal. Vi bor i England, hur lång tid kan det ta?
– Visst… sa John och suckade som om hela morgonens spänning släppte just där och då. Bröstkorgen sjönk ihop när han satte sig på en pall vid bordet.
– Är du allvarlig? Så farligt var det inte, farsan. Om du inte hade vart känd hade det varit en skitsak. Men nu blir det en jävla cirkus. Jag hatar ju dom, pappa. Jag bryr mig inte så mycket om det du har gjort. Men gamarna därute. Jag hatar att de får ett frislag på dig.

Men samtidigt slog drömmen i honom rot. Jag vill bort. Bort från alla snobbiga klasskamrater, från fotbollsträning och rugbyträning, alla pillertrillande tonåringar runtomkring. Alla rika föräldrar som sket i sina barn och slängde till dom en resa till New York när det höll på att bli för uppenbart att de var värdelösa föräldrar som själv knaprade både det ena och det andra. Och ungarna svalde det ofattbart nog. Resorna och kläderna och pengarna kastade till dem som köttben efter en veckas hunger. Det sorgliga var att de visste att de inte skulle få nåt bättre. Så det var lika bra att nöja sig med grejerna och låtsas att man tyckte det var en bra deal. Och Millie… Hon såg inte ens åt honom sen de gjort slut. Vem vill inte fly när man är tonåring? Från tonåren. Tiden då det drabbar en med full kraft vad det snart kommer att innebära att vara vuxen och acceptera allt skit i världen som en lismande förklaring om balans. Yin och yang, fattig och rik, kvinna och man. Fast man anar sanningen som kalla kårar utefter ryggraden. Allt är helt snett och snart är den här skeva världen lagd i mina händer. Jag kommer att hållas ansvarig som om det inte existerat en enda generation före mig. Jag kommer äta eller ätas.
– Okej. Men inget flashigt liv. Lova mig det. Inget mer halvliv. Det ska vara på riktigt.

Hans pappa ministern var alltför förvånad för att kunna svara. Han som stått inför pressuppbåd från hela världen och ljugit dem allesamman rakt i ansiktet utan att blinka. Skakat hand med den ena statschefen efter den andra och alltid hållit god min, även om de luktat sprit eller vart helt zonkade på lugnande. Det här hade han inte väntat sig. Han kände ända ner i djupaste magvecket att han hade träffat en guldåder. Alla åren han grävt i blindo svischade förbi som när man faller nerför ett stup och hinner se sitt liv spelas upp som en alltför medioker och skrattretande filmsnutt. Han skakade på huvudet och blinkade sedan till sin son. Fyllde lungorna för att brista ut i sin favoritaria ur Aida och dansade ut genom ytterdörren.
– Herrarna ville mig nåt?