jag kom hit när jag var fyra år. Min far bar mig och min syster på sina axlar över gränsen. Han sa åt oss att vara tysta annars skulle vi hamna i fängelse. Min mamma väntade i en bil på andra sidan. Hon var den enda av oss som fått ett blått åka-till-väst-pass. timmarna som förflöt medan hon väntade i en vinröd Lincoln Continental förde oss antingen närmare henne eller mycket mycket längre bort.
Mannen som hjälpte oss snodde sen alla våra pengar. Pengar som vi sålt huset vi byggt för. Till underpris, i hemlighet och snabbt. Så när vi kom till Sverige hade vi precis ingenting. Mötet med Sverige: mormors glädje när hon och morfar mötte oss på Stockholm Central, poliser som skrek på min pappa (flyktingar innebär mycket pappersarbete).
När jag ser invandrarungdomarna gå upp och ner i tunnelbanevagnarna, på min gröna linje och väsnas på kvällarna tänker jag att Nej! vi kommer inte följsamt och tacksamt låta oss inlemmas i den här tysta kulturen. Jag blir stolt över dem. Vi skriker, alltså finns vi! Hör oss och lär er något. Jag vet inte hur många svenskar, hur många vuxna, som uppfattar genialiteten i deras uppvisning, deras softuppror. Subtila saker som uttrycks softbrutalt.
Ni tycker att det är ett pinsamt faktum att vi vägrar att ta till oss svenskheten. Att vi vill bevara vår blattementalitet och förstärka den ibland. "De skapar sig ett utanförskap" kan det heta. Så är det. Vi försöker möblera det utanförskap vi fått oss tilldelat med för oss lite mer hemtama detaljer, så att det blir en smula mer beboeligt. Om ni inte vill ha oss, vill vi inte ha er. För rasismen är verkligen sårande. Den säger: Dansa runt på en femöring. Ramlar du av bevisar du bara hur alla ni invandrare är. Ni väsnas, ni vägrar ta seden dit ni kommer, ni är kriminella, ni vill ha svenska flicka. När vi sen skriker ut vår smärta för att vi inte står ut med rasismen kan ni inte se våra tårar genom våra förvridna ansikten. Det blir bara ännu ett bevis. Ser ni inte hur rasismen ödelägger era liv, förkrymper era hjärtan? Oss hindrar ni från att ta finare jobb, men ni, ni känner ingen som inte är som ni själva. Det är fattigt på riktigt. Hur jag kom till Sverige är märkvärdigt. Jag känner mig märkvärdig.
Vi satt i det höga fuktiga nattgräset och väntade på mamma. Niki, pappa och jag. Niki, apu és én. Vi visste att vi hade klarat det men det var inte läge att jubla än. de kunde fortfarande höra. så vi kände rädslan blandas med forsen av ord som vill ut när man är lycklig. Men vi var ovanligt tysta. Niki snart tre och jag skulle ännu snarare fylla fyra där på Stockholms Central. Timmarna innan bråkade jag med jag med mamma för att jag ville ha min röda kjol. Mamma förklarade tålmodigt att det inte gick. Rött syns för mycket i mörkret.
Jag vet att min bitterhet kan vara genant ibland. Men jag undrar ändå, hur många fick inte den respekt de förtjänade idag? Människor som lämnat allt, som har förlorat, människor som måste förklara för sin fyraåring att hon inte kan ha den röda kjolen om de någonsin ska ses igen.
Hur många av oss sitter inte förvånade, chockade, bortgjorda, dragna vid näsan i en förort sedan. Vi trodde att det svåraste skulle vara att ta oss till friheten. att fly. Sedan visar det sig att det var småpotatis mot det som skulle komma efteråt. Frihetens ansikte skymtar till, sedan deporteras vi till ställen där bara invandrare bor, till en meritlista med skitjobb efter skitjobb, till att inte bli tagen för människa för att man har en brytning.
Så växte jag upp i Rinkeby. Med en mamma som tappade håret och dolde sin hemlängtan djupt inuti för att inte komma i vägen för vår lycka eller grusa vår framtidstro. Och en pappa som aldrig gav upp tanken att bakom nästa krök finns det Sverige som hela världen känner, som hela världen drömmer. När mormor tappade pressade blommor från vår by ur en bok hemma i Bagarmossen fattade jag ingenting. Eller det kanske var då jag fattade det. De hade aldrig raderat Ungern ur sina hjärtan. Det var bara det att de aldrig sa det till oss.
Det kanske inte är så dramatiskt alls. Många byter land, många byter liv. Det finns ingen dramatik som kan mäta sig med historien om ett liv, om vemsomhelsts liv. Vi flyttade hit. Det hade sitt pris. Inte så konstigt. det som är konstigt är att vi aldrig får berätta. det får oss att skrika på tunnelbanan. För skrik är trots och triumf och ibland glädje. Skrik utmanar och säger "Om jag inte finns - vad är det då som ekar mellan dina öron?" Skrik i Sverige säger att jag har sett något som ni behöver. De här extra decibelen är min gåva till er. Se om ni kan förstå vad det handlar om till slut. Om det där snörpet på munnen kan bytas ut till ett Heureka! livet är en musikal och Expressen duger inte ens till toapapper! Skriket är också (såklart, vad trodde du?!) hjälp jag drunknar om jag tvingas leva i en bubbla osom ni, långt ifrån alla andra men nära till närmaste metroläsare. Leva så och sen dö i konformitetens, Ica + Konsum = sant, tecken.
Tror du jag menar att det är synd om oss? Vi ser bara lite tydligare på den här diasporan, på de här överlevnadsvillkoren under kolonialismens svallvågor. Din ömkan, liksom ditt förakt är båda konsekvenser av din rasism. För oss kvittar det tämligen lika. Dansa på en femöring eller en spottloska. Kan vi inte få leva ett liv bara? Få vara människor? Det här är mitt liv, låt mig berätta det. Visst, många svartskallars liv är dramatiska, men sen när var det något nytt? Försök inte hantera oss. Sätt inte upp några känslomässiga murar som berättigar avståndet. Erkänn bara att vi är samma. Erkänn att du tagit skada av att rasbiologin uppfanns i Sverige. Av att den ariska urtypen anses finnas här i höga nord. Erkänn det och försök komma mig nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar