Slutet

Mobilen ringde. Hon blev irriterad eftersom hon precis hade krånglat på sig vantarna och tanken på att ta av dem igen och börja frysa om fingrarna inte var tilltalande.

- Du måste komma hit.

Dörren till lägenheten var öppen. Hon klev rätt in i någons dröm och fortsatte drömma den själv, för det som mötte henne, Gildas pappa framstupa på vardagsrumsgolvet, mängden tjockt, vinrött blod där taklampan speglades, kändes allt annat än verkligt. Chocken kramade åt bröstet. Tonvis med tjockt saliv samlades i munnen. Blicken började flacka. Krukväxter. Gardin. Virkade dukar. Gatlyktan utanför. Hon gick som i ultrarapid mot telefonen.

- Nej, hörde hon Gildas röst långt bortifrån. Jag lät honom inte slå mig en gång till.

Det är över nu. Nu ska allt bli bra.

Gilda såg åt ett annat håll när hon pratade. Som om det förflutna spelades upp på väggen med mässingsklockan.

- Pappa, det var inte meningen! Jag spillde inte med flit. Örfilens ljud knäppte av alla ljud i tillvaron. Det ljusgula sommarljuset blandades med dagens pastellnyanser när tårarna kom. Solens värme på benen påminde om att allt gjorde ont. Till och med det som var skönt.

Anaïs stod fortfarande med ytterkläderna på. Klockan tickade vidare och ljusstaken sände sitt värmande, hemtrevliga ljus. Uppkastningen överraskade dem båda. Gilda såg med vädjande ögon på Anaïs när hennes maginnehåll stänkte ner på golvet.

Anaïs försökte samla tankarna. Hennes hjärta värkte när hon tänkte på Gildas liv. Tusen år av lidande.

Gilda torkade sig långsamt om munnen med ärmen. Tårar hade trängt upp i ögonen av kräkningen. Ur hennes kropp steg ett högljutt jämmer. Tårarna blandades med hennes rinnande snor. Hjärtskärande smärta ekade mellan väggarna i det som aldrig mer skulle kallas hem. HOn kastade sig ner på golvet och försökte rubba den blytunga kroppen. Ljuden som kom ur henne blev högre och högre och ansträngningen snarare förvred Augostos kropp än att förflyttade den. Trots hennes beslutsamhet blev det hela en mardrömsscen. Blod överallt. Golvlampan omkullvält. Glassplitter som skar in i parketten. Kroppen låg nu i en vinkel som skrek död i hela rummet.

- Mamma gå inte! skrek hon. Smärtan i att hålla orden inom sig istället för att skrika ut dem, som hon helst hade velat, kändes som en hästspark i bröstet. Hon visste att det inte skulle tjäna något till att be. Om det hade gjort det hade hon fallit på knä. Skrikit. Tiggt. Nu stod hon bara fastfrusen och kände att benen vika sig under henne. Men hon kunde inte låta bli att komma med en invändning.

- Lämna mig inte med honom, mumlade hon. Självklart hörde hon inte. Hon som vädjan var avsedd att nå. Eftersom hon inte ville höra. Bitterheten spreds som cancer i kroppen. Det finns ingen rättvisa för barn. Det finns ingen rättvisa för mig.

- Vi gör som pappa säger. Var stark nu Gilda. Vi ses ju snart.

Så lätt hade hon offrat henne.

Ryggtavlan som försvann bortåt centrum var avsked och svek. Det som skulle vara några veckor blev månader och år.

- Så tung... Han är så tung, mumlade hon. Hjälp mig. Hjälp mig! Gråten kom tillbaka. Gilda skrek.

- Du förtjänar att bli fri, Gigi. Din jävel! Anaïs sparkade till kroppen. Jag är glad att du är död! Ditt jävla svin! Helvetes jävla svin! Hon fortsatte sparka.

De hade rast en varm vårdag. De spelade pingis utomhus och helt plötsligt frågade Anaïs det som hon annars visste inte skulle nämnas. Mer för att hon var chockad när Gildas ärm hade glidit upp än för att hon inte visste vad hon såg.

- Vad har du på armen?

-Ingenting, Ana. Hon skrattade till. Nu fortsätter vi. Eller är du rädd för att förlora?

- Men du har ju ett blåmärke. Det är så stort.

- Det är väl inget nytt under solen, du vet hur farsan är. Sluta tjata. Det är din tur att serva.

-Vad hade hon gjort dig? Hon var bara en liten flickaaa! Hon vände sig till Gilda. Du var bara ett barn.

- Hjälp mig nu. Vi måste härifrån.

De började städa. Det var något kroppen mindes, därför gick det fort. Tankarna irrade som molnskuggor flyende över en ändlös vidd. I ena stunden städade de. I nästa kom de ihåg varför. Sedan samlade Gilda ihop sina värdesaker. Packade en ryggsäck.

-Nu går vi.

Anaïs kunde knappt slita blicken från kroppen. Till slut följde hon Gilda och gick hon mot dörren. När de kom ut hörde de sirener som närmade sig.

-Vafan! Kniven!

Innan Anaïs hann göra något rusade Gilda tillbaka upp. Anaïs tog hennes väska och sprang runt hörnet.

När radiobilen kom körandes inom synhåll kom Gilda äntligen ut ur porten. Hon tvingade sin kropp att inte springa. Hon gick lugnt och hann precis fram till Anaïs när bilen stannade utanför deras husnummer. Utom synhåll för poliserna rusade de. Lukten bakom huset var unken. Solen hade inte fått tillåtelse att lysa där på många år.

- Vart ska vi? Det var kyligt i luften. De kände doften av tvättmedel när de gick igenom den upphettade luften som strömmade ut ur tvättstugan.

- Mot tunnelbanan, Ana. Mot tunnelbanan, bara.