Michel Foucault i våra hjärtan eller Hommage till Gunilla Hasselberg

Idag inleddes rättegången mot Anna Odell, konstfackseleven som istället för att måla en tavla, skriva en debattartikel eller avlägga en vetenskaplig avhandling, valde att iscensätta en "psykos"* för att visa hur psykvården "fungerar". Dokumentationen av omhändertagandet av henne på Liljeholmsbron den 21:a januari i år och interneringen i samband med detta är det som blivit konstverket Okänd kvinna. "Jag ville öppna upp en diskussion om hur omhändertagandet av skrämda, ensamma människor ska se ut." säger hon själv. Hon har varit psykiskt sjuk menar hon och blivit tvångsomhändertagen vid ett tillfälle 1995.

Anna Odell, studerande vid Konstfack, uppträdde förvirrat på Liljeholmsbron i Stockholm. Hon fördes av polis till akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, där hon spändes fast i bältessäng och fick intermuskulär medicin. Följande förmiddag blev hon utskriven efter att ha berättat för sjukvårdspersonalen att hennes tilltag var ett konstprojekt, skriver DN idag.

Anna Odell har blivit hånad, anmäld, hyllad (se dagens Brännpunkt i SvD), bespottad, så allt det ska jag försöka hålla mig ifrån. Jag vill istället diskutera vad som händer när man kommer på psykiatrin med byxorna nere. För vart tar airen av vetenskaplighet vägen när någon säger "Ja bara skämta" och går hem? Hur "sjuka" är de som "vårdas", i Sverige idag, med hjälp av elchocker, tunga mediciner, spännbälte? Vad föranledde deras gripande och intagningen av dem? I Anna Odells fall var det att hon uppträdde förvirrat. Det skulle vara svårt att dansa limbo under den ribban.

Varför är det okej att behandla psykpatienter som vi inte ens behandlar våra hundar längre? För hundar, har man kommit på, ska inte bestraffas när de gör något fel utan endast uppmuntras när de gör rätt. Om Fido inte ligger eller apporterar på kommando skulle matte knappast få för sig att några veckor i spännbälte skulle få honom på bättre tankar.

Om jag en dag har en röd och en grön strumpa och kanske till med vill göra en svindlande utsvävning genom att ta mig friheten att uppträda förvirrat (som antagligen är motsatsen till att spurta till tunnelbanan, aldrig be om hjälp, se glad ut utan "anledning"), kan jag inte få göra det då? Att marginalerna för ett acceptabelt beteende är så smala, vad säger det om vårt samhälle? Varför finns det ingen diagnos på beteendet jag-har-flera-miljarder-pengar-men-måste-trots-att-jag-medverkar-till-andra-människors-elände-skaffa-flera-miljarder-till? (Jämför det med att någon hade en miljard leksaksbilar men ändå ville ha fler.) För att finna svar på den frågan måste vi skärskåda begreppet normal. Normal = övre medelklass/överklass, vit, man, heterosexuell, medelålders, boende i den anglosaxiska delen av västvärlden, icke-funktionshindrad. För det första märker vi snabbt att en försvinnande liten del av jordens befolkning passar in på den beskrivningen. För det andra är alla de tillhörigheterna förtryckarroller. Att vara normal är att ha makten att peka och säga att någon annan inte är det. Jag kan till exempel hävda att jag inte tycker att Carl Bildt är "normal" (i betydelsen välfungerande). Att åka ner till det före detta Jugoslavien mitt under brinnande krig och medverka till att införa en frihandelszon med alla de tillhörande nyliberala attributen är ett tecken på att man är väldigt förvirrad och behöver dygnetrunt-omvårdnad av minst fem robust kärleksfulla östeuropeiska kvinnor. Skulle jag kunna hävda. Skulle Carl Bildt hävda att jag (som är invandrare och arbetarklass, bland annat) var helt spritt språngande galen för att jag vill ha min och alla andra människors frihet, skulle det antagligen ge ett kraftigare genomslag. Det var ju inte heller direktörer, byråchefer eller sina läkarkollegor man tvångssteriliserade på den tiden det begav sig. Det var tattare, arbetarklassmänniskor, hysteriska överklassfruar som inte fann någon mening med livet som sin mans kuttersmycke och "promiskuösa" kvinnor. Folk som vitrockarna såg ned på och inte kunde känna sympati för eller förstå. Alltså var dessa människor inte normala och behandlades som man på den tiden ansåg lämpligt.

Förtryckta grupper som reagerar mot förtrycket med vrede, som ungdomar i Paris och Rosengård, stämplas istället för att man ifrågasätter systemet som lett fram till detta.

Indelningen mellan normala och icke-normala är ett hot mot oss alla. Avviker vi kan faktiskt på riktigt vad som helst hända oss. Snacka om ett "övertygande" argument för att sköta sig. Så länge vi har den indelningen trippar vi runt på frihet stor som en femöring och sätter vår tillit till en disciplin lika vetenskaplig som voodoo.




*Alla citationstecken är ett miniuppror mot psykiatrin i synnerhet och normalitetsbergreppet i allmänhet.