Idag inleddes rättegången mot Anna Odell, konstfackseleven som istället för att måla en tavla, skriva en debattartikel eller avlägga en vetenskaplig avhandling, valde att iscensätta en "psykos"* för att visa hur psykvården "fungerar". Dokumentationen av omhändertagandet av henne på Liljeholmsbron den 21:a januari i år och interneringen i samband med detta är det som blivit konstverket Okänd kvinna. "Jag ville öppna upp en diskussion om hur omhändertagandet av skrämda, ensamma människor ska se ut." säger hon själv. Hon har varit psykiskt sjuk menar hon och blivit tvångsomhändertagen vid ett tillfälle 1995.
Anna Odell, studerande vid Konstfack, uppträdde förvirrat på Liljeholmsbron i Stockholm. Hon fördes av polis till akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, där hon spändes fast i bältessäng och fick intermuskulär medicin. Följande förmiddag blev hon utskriven efter att ha berättat för sjukvårdspersonalen att hennes tilltag var ett konstprojekt, skriver DN idag.
Anna Odell har blivit hånad, anmäld, hyllad (se dagens Brännpunkt i SvD), bespottad, så allt det ska jag försöka hålla mig ifrån. Jag vill istället diskutera vad som händer när man kommer på psykiatrin med byxorna nere. För vart tar airen av vetenskaplighet vägen när någon säger "Ja bara skämta" och går hem? Hur "sjuka" är de som "vårdas", i Sverige idag, med hjälp av elchocker, tunga mediciner, spännbälte? Vad föranledde deras gripande och intagningen av dem? I Anna Odells fall var det att hon uppträdde förvirrat. Det skulle vara svårt att dansa limbo under den ribban.
Varför är det okej att behandla psykpatienter som vi inte ens behandlar våra hundar längre? För hundar, har man kommit på, ska inte bestraffas när de gör något fel utan endast uppmuntras när de gör rätt. Om Fido inte ligger eller apporterar på kommando skulle matte knappast få för sig att några veckor i spännbälte skulle få honom på bättre tankar.
Om jag en dag har en röd och en grön strumpa och kanske till med vill göra en svindlande utsvävning genom att ta mig friheten att uppträda förvirrat (som antagligen är motsatsen till att spurta till tunnelbanan, aldrig be om hjälp, se glad ut utan "anledning"), kan jag inte få göra det då? Att marginalerna för ett acceptabelt beteende är så smala, vad säger det om vårt samhälle? Varför finns det ingen diagnos på beteendet jag-har-flera-miljarder-pengar-men-måste-trots-att-jag-medverkar-till-andra-människors-elände-skaffa-flera-miljarder-till? (Jämför det med att någon hade en miljard leksaksbilar men ändå ville ha fler.) För att finna svar på den frågan måste vi skärskåda begreppet normal. Normal = övre medelklass/överklass, vit, man, heterosexuell, medelålders, boende i den anglosaxiska delen av västvärlden, icke-funktionshindrad. För det första märker vi snabbt att en försvinnande liten del av jordens befolkning passar in på den beskrivningen. För det andra är alla de tillhörigheterna förtryckarroller. Att vara normal är att ha makten att peka och säga att någon annan inte är det. Jag kan till exempel hävda att jag inte tycker att Carl Bildt är "normal" (i betydelsen välfungerande). Att åka ner till det före detta Jugoslavien mitt under brinnande krig och medverka till att införa en frihandelszon med alla de tillhörande nyliberala attributen är ett tecken på att man är väldigt förvirrad och behöver dygnetrunt-omvårdnad av minst fem robust kärleksfulla östeuropeiska kvinnor. Skulle jag kunna hävda. Skulle Carl Bildt hävda att jag (som är invandrare och arbetarklass, bland annat) var helt spritt språngande galen för att jag vill ha min och alla andra människors frihet, skulle det antagligen ge ett kraftigare genomslag. Det var ju inte heller direktörer, byråchefer eller sina läkarkollegor man tvångssteriliserade på den tiden det begav sig. Det var tattare, arbetarklassmänniskor, hysteriska överklassfruar som inte fann någon mening med livet som sin mans kuttersmycke och "promiskuösa" kvinnor. Folk som vitrockarna såg ned på och inte kunde känna sympati för eller förstå. Alltså var dessa människor inte normala och behandlades som man på den tiden ansåg lämpligt.
Förtryckta grupper som reagerar mot förtrycket med vrede, som ungdomar i Paris och Rosengård, stämplas istället för att man ifrågasätter systemet som lett fram till detta.
Indelningen mellan normala och icke-normala är ett hot mot oss alla. Avviker vi kan faktiskt på riktigt vad som helst hända oss. Snacka om ett "övertygande" argument för att sköta sig. Så länge vi har den indelningen trippar vi runt på frihet stor som en femöring och sätter vår tillit till en disciplin lika vetenskaplig som voodoo.
*Alla citationstecken är ett miniuppror mot psykiatrin i synnerhet och normalitetsbergreppet i allmänhet.
måndag 24 augusti 2009
lördag 22 augusti 2009
Kasta dina pengar på djävulen, du
Kopplingen mellan spridningen av HIV och alkoholkonsumtion kan inte längre negligeras, menar UNAIDS, FN:s organ för bekämpning av HIV/AIDS. Det beror på en mängd olika faktorer. Alkohol används för att stärka sig innan raggning, men även för att stärka sig inför ett besök hos prostituerade. Det är lättare att glömma bort att skydda sig eller helt enkelt tänka att det inte är viktigt. Det sker fler våldtäkter i samband med alkoholkonsumtion. Alkohol försvagar även immunförsvaret; en cell påverkad av alkohol löper tre gånger så stor risk att bli smittad
I södra Afrika, där spridningen av HIV/AIDS är högst i världen, driver alkoholföretag en hänsynslös jakt på vinster. Ölen säljs för några kronor per flaska. I länder som Malawi, där hälften av befolkningen lever på mindre än 15 kronor om dagen, där andelen hivsmittade är bland de högsta på jorden, där alkoholismen är kraftigt utbredd cch där en skillnaden mellan en icke-alkoholiserad familjefar och en alkoholiserad sådan är skillnaden mellan svält och överlevnad, har företag som Carlsberg (som faktiskt startade sin bana i Malawi som ett biståndsprojekt) kommit på att man kan sälja öl i tjockare form, som ett slags välling. Detta har blivit väldigt populärt eftersom det, som Poomba säger, både är sliskigt och mättande.
Carusa Quirago på UNAIDS menar att vi har svårt att se alkoholens roll i spridningen av HIV-smitta för att den är en sån självklar del av vårt samhälle. Hon menar också alkoholföretag har sådana starka relationer med mediaföretag att information, som skulle kunna vara livsavgörande, inte når fram. Till exempel sådan information att viruset sprider sig snabbare på alkoholpåverkade personer.
[ovanstående fakta är taget från Kaliber P1 2009.05.03]
Här i Sverige dricker vi mer än på länge. Våra gamla dryckesvanor från vodkabältet har nu fått följe av mer avslappnade "kontinentala" dryckesformer som innebär att det är okej, till och med bra för hjärtat att dricka lite varje dag. Här är alkoholen inte bara en självklar del av det sociala (ute)livet utan kanske en förutsättning för att social kontakt överhuvudtaget ska etableras. Inte för att svenskar inte kan ta kontakt utan för att de inte tror att de kan det utan alkohol. Spridningen av HIV har ökat snabbare än någonsin i Sverige, då en fördubbling har skett det senaste året. Om den har ett samband med alkholkonsumtionen vet vi inte än. Kanske kommer det aldrig att fastslås eftersom man, av skäl som Carusa Quirago nämnde, har svårt även i forskningsammanhang att se sambanden.
I södra Afrika, där spridningen av HIV/AIDS är högst i världen, driver alkoholföretag en hänsynslös jakt på vinster. Ölen säljs för några kronor per flaska. I länder som Malawi, där hälften av befolkningen lever på mindre än 15 kronor om dagen, där andelen hivsmittade är bland de högsta på jorden, där alkoholismen är kraftigt utbredd cch där en skillnaden mellan en icke-alkoholiserad familjefar och en alkoholiserad sådan är skillnaden mellan svält och överlevnad, har företag som Carlsberg (som faktiskt startade sin bana i Malawi som ett biståndsprojekt) kommit på att man kan sälja öl i tjockare form, som ett slags välling. Detta har blivit väldigt populärt eftersom det, som Poomba säger, både är sliskigt och mättande.
Carusa Quirago på UNAIDS menar att vi har svårt att se alkoholens roll i spridningen av HIV-smitta för att den är en sån självklar del av vårt samhälle. Hon menar också alkoholföretag har sådana starka relationer med mediaföretag att information, som skulle kunna vara livsavgörande, inte når fram. Till exempel sådan information att viruset sprider sig snabbare på alkoholpåverkade personer.
[ovanstående fakta är taget från Kaliber P1 2009.05.03]
Här i Sverige dricker vi mer än på länge. Våra gamla dryckesvanor från vodkabältet har nu fått följe av mer avslappnade "kontinentala" dryckesformer som innebär att det är okej, till och med bra för hjärtat att dricka lite varje dag. Här är alkoholen inte bara en självklar del av det sociala (ute)livet utan kanske en förutsättning för att social kontakt överhuvudtaget ska etableras. Inte för att svenskar inte kan ta kontakt utan för att de inte tror att de kan det utan alkohol. Spridningen av HIV har ökat snabbare än någonsin i Sverige, då en fördubbling har skett det senaste året. Om den har ett samband med alkholkonsumtionen vet vi inte än. Kanske kommer det aldrig att fastslås eftersom man, av skäl som Carusa Quirago nämnde, har svårt även i forskningsammanhang att se sambanden.
Demokrati bortskänkes
I början av detta sekel hade de som ägde mer fler röster än fattigare medborgare. Kampen för allmän och lika rösträtt segrade, en man en röst. Senare fick till och med kvinnor rösträtt. Att gå tillbaka till ett system där antalet röster bestäms efter förmögenhet skulle betraktas som en allvarlig inskränkning på demokratin, folkstyret.
Den nyliberala idén bygger på att "marknadskrafterna" ska släppas fria. "Marknadskrafterna" är ju inte annat än storföretagen, eller ägarna till storföretagen för att vara mer korrekt. Sedan 70-talet har de nyliberala idéerna varit mycket populära bland världens makthavare. Förespråkarna för denna ideologi försökte redan årtionden innan 1973 övertala ledande politiker i olika länder att få prova sin ekonomiska modell. Det var otänkbart. Keynes var husgud, idéerna från Chicagoskolan lät i det närmaste befängda. Efter att ha bearbetat Augusto Pinochet med åratal av förföriska viskningar i hans öron; Låt oss prova. Låt Chile bli det nya laboratoriet för våra idéer gick han till slut med på det. Pinochet var inte ekonom men det krävdes inte mycket kunskaper i ekonomi för att nappa på detta erbjudande. Den omvända Robin Hood-devis som viskades i hans öron var inte svåra att förstå. Vi kan översätta det till: du och dina polare kommer att bli extremt rika. För idéerna från Chicagoskolan skulle aldrig ha kunnat slå rot om de inte hade varit mycket lukrativa.
Vi vet alla vad som hände i Chile. Militärkupp, diktatur, tortyr, landsflykt för tusentals. De nyliberala idéerna kom dock inte att ifrågasättas. De sattes inte ens i samband med skeendena i Chile. Tvärtom, som en löpeld drog de genom världen, spridda av ekonomer som länge stått standby för att rycka ut vid tillfälle. Där dessa idéer, snart anammade av världsbanken och IMF, för att ge lite extra tyngd åt dekokten, iscensattes upprepades Chilereceptet med diktatur och chockterapi.
Under socialdemokratiskt styre, i mitten av 90-talet kom den ända hit till Sverige. Nyliberalismen har aldrig varit populär, i meningen omtyckt av folk. Men ekot från kritiken av den har tonat ut i tortyrkammare och fängelser. Men kanske fick den så stort genomslag inte bara för att den var lukrativ utan för att den menade att ekonomi är "hard science". Ekonomi var inte längre en blandning av politik och psykologi utan ekonomi var enligt Milton Friedman (nyliberalismens fader) exakt som en naturvetenskap. Naturlig som en naturvetenskap, rentutav. Neutral som en naturvetenskap, till och med. Naturvetenskap vänder sig till naturen för att där finna fakta som bara väntar på att bli upptäckt, inte sant?
Så kom den som sagt till vårt land. Sossarna började sälja ut det vi dittills känt som Sverige. Hade sossarna föreslagit en folkomröstning om nyliberalismens införande och en tillbakagång till systemet röster efter förmögenhet, skulle folk antagligen ha skrattat. Nu tog de istället smygvägen, precis som borgarna idag tar smygvägen från svensk neutralitet via ett litet krigförande förband (som bara kostar en miljard om året) i Afghanistan. Sossarnas smygväg innebar att de, precis i nyliberalismens anda, gav bort sin makt, alltså den de hade fått av folket, till lägstbjudande. (Det är ju faktiskt lägstbjudande som vinner entreprenörskapet.) Helt frivilligt. I andra länder hade man fått avrätta motståndare. Här var det som att skära i smör. För att det var populärt, i meningen en modefluga. När en modefluga väl kommer till Sverige, då gäller det att hänga på för att inte se ut som kusinen från landet i för korta byxor och franskavaj. Men förutom att den var inne så spelade det också roll att det var lukrativa idéer. Även kusinen från landet kan plus och minus. Och så var det ju helt naturligt. Precis som naturvetenskap. Det fanns ingen annan väg att gå. När den kalla nordanvinden viner kan man ju inte annat än att sätta på sig lusekofta.
Men visst fanns och finns det en annan väg att gå. Den vägen är skriven i blod på fängelseväggar världen över. De som dog mellan dessa väggar stod för andra idéer. Dessa idéer måste ha varit oerhört kraftfulla om man inte kunde avfärda dem som nonsens och bara fortsätta sitt korståg utan faktiskt var tvungen att avrätta tiotusentals människor för att kunna fortsätta experimentet.
Latinamerika har rest sig ur askan och mullrar mer kraftfullt än någonsin. I USA har finanskrisen aktualiserat klass. Politiker i Sverige kan fortfarande återta sin makt. Och vi kan fortfarande kräva att de gör det.
Den nyliberala idén bygger på att "marknadskrafterna" ska släppas fria. "Marknadskrafterna" är ju inte annat än storföretagen, eller ägarna till storföretagen för att vara mer korrekt. Sedan 70-talet har de nyliberala idéerna varit mycket populära bland världens makthavare. Förespråkarna för denna ideologi försökte redan årtionden innan 1973 övertala ledande politiker i olika länder att få prova sin ekonomiska modell. Det var otänkbart. Keynes var husgud, idéerna från Chicagoskolan lät i det närmaste befängda. Efter att ha bearbetat Augusto Pinochet med åratal av förföriska viskningar i hans öron; Låt oss prova. Låt Chile bli det nya laboratoriet för våra idéer gick han till slut med på det. Pinochet var inte ekonom men det krävdes inte mycket kunskaper i ekonomi för att nappa på detta erbjudande. Den omvända Robin Hood-devis som viskades i hans öron var inte svåra att förstå. Vi kan översätta det till: du och dina polare kommer att bli extremt rika. För idéerna från Chicagoskolan skulle aldrig ha kunnat slå rot om de inte hade varit mycket lukrativa.
Vi vet alla vad som hände i Chile. Militärkupp, diktatur, tortyr, landsflykt för tusentals. De nyliberala idéerna kom dock inte att ifrågasättas. De sattes inte ens i samband med skeendena i Chile. Tvärtom, som en löpeld drog de genom världen, spridda av ekonomer som länge stått standby för att rycka ut vid tillfälle. Där dessa idéer, snart anammade av världsbanken och IMF, för att ge lite extra tyngd åt dekokten, iscensattes upprepades Chilereceptet med diktatur och chockterapi.
Under socialdemokratiskt styre, i mitten av 90-talet kom den ända hit till Sverige. Nyliberalismen har aldrig varit populär, i meningen omtyckt av folk. Men ekot från kritiken av den har tonat ut i tortyrkammare och fängelser. Men kanske fick den så stort genomslag inte bara för att den var lukrativ utan för att den menade att ekonomi är "hard science". Ekonomi var inte längre en blandning av politik och psykologi utan ekonomi var enligt Milton Friedman (nyliberalismens fader) exakt som en naturvetenskap. Naturlig som en naturvetenskap, rentutav. Neutral som en naturvetenskap, till och med. Naturvetenskap vänder sig till naturen för att där finna fakta som bara väntar på att bli upptäckt, inte sant?
Så kom den som sagt till vårt land. Sossarna började sälja ut det vi dittills känt som Sverige. Hade sossarna föreslagit en folkomröstning om nyliberalismens införande och en tillbakagång till systemet röster efter förmögenhet, skulle folk antagligen ha skrattat. Nu tog de istället smygvägen, precis som borgarna idag tar smygvägen från svensk neutralitet via ett litet krigförande förband (som bara kostar en miljard om året) i Afghanistan. Sossarnas smygväg innebar att de, precis i nyliberalismens anda, gav bort sin makt, alltså den de hade fått av folket, till lägstbjudande. (Det är ju faktiskt lägstbjudande som vinner entreprenörskapet.) Helt frivilligt. I andra länder hade man fått avrätta motståndare. Här var det som att skära i smör. För att det var populärt, i meningen en modefluga. När en modefluga väl kommer till Sverige, då gäller det att hänga på för att inte se ut som kusinen från landet i för korta byxor och franskavaj. Men förutom att den var inne så spelade det också roll att det var lukrativa idéer. Även kusinen från landet kan plus och minus. Och så var det ju helt naturligt. Precis som naturvetenskap. Det fanns ingen annan väg att gå. När den kalla nordanvinden viner kan man ju inte annat än att sätta på sig lusekofta.
Men visst fanns och finns det en annan väg att gå. Den vägen är skriven i blod på fängelseväggar världen över. De som dog mellan dessa väggar stod för andra idéer. Dessa idéer måste ha varit oerhört kraftfulla om man inte kunde avfärda dem som nonsens och bara fortsätta sitt korståg utan faktiskt var tvungen att avrätta tiotusentals människor för att kunna fortsätta experimentet.
Latinamerika har rest sig ur askan och mullrar mer kraftfullt än någonsin. I USA har finanskrisen aktualiserat klass. Politiker i Sverige kan fortfarande återta sin makt. Och vi kan fortfarande kräva att de gör det.
fredag 21 augusti 2009
Modeflugan
Tror ni att mode handlar om stil? Vad är i så fall stil? Definiera det! Stil ska ju föreställa något som vissa har och andra inte. En känsla för vad som är estetiskt korrekt. Med tillägget mystiskt. För vissa har det bara. Och andra har det inte. Absolut inte. Hur mycket de än anstränger sig. Stil är något arbetarklassmänniskor är i avsaknad av. Och även din lokale somalier om du så vill. Medan medelklassmänniskor nonchalant kan hänga på sig ett toalock (med rätt accessoarer, dock) och bara ha "det".
Allt snack om stil är bara ett mystifierande av en konsumtionskultur. Det blir i själva verket rättfärdigandet av konsumtion. För tänk er vilken lukrativ idé: att alla ska försöka ha en "stil". Numera är det en ganska dyr stil som har varit inne, med märkeskläder för flera tusen kronor plagget. Dessutom är det (och nu sänder vi alla en tanke till Michel Foucault) ett effektivt sätt att hålla oss själva på mattan. Vi ska självreglera oss och tänka på vår stiiiil den mesta av vår vakna tid. Stilen ska även hängas på något stiligt. Vi måste därför bråka med våra underbara kroppar tills de når måttet och förtjänar att vara galgar åt vårt senaste kap. Ett kap som ska införskaffas med alla till buds stående medel. Som finaxlån. För det fattar ju vemsomhelst att alla som har en vanlig inkomst inte har råd att konsumera sig till denna stil. Så vi pankar oss. Eller varför inte bara klä av en riking en fjällis. Vissa av oss gör oss kriminella för att skaffa oss dessa markörer för status, som alla andra i samma område ändå vet att du har snott. Det spelar ingen roll för dig så länge du har den.
Modeflugan är också ett förhärligande av en förlegad kvinnosyn som har sin plats på valfri sophög. Kvinnan som skyltdocka. De kvinnor som leder modeligan har ganska liknande stil. En annan sak de har gemensamt är otroligt smala kroppar. I själva verket är detta mer deras stil än kläderna de bär. Hade de vägt mer hade de varit ointressanta mullon som resten av oss. Eller hade vi haft någon som hade som sitt yrke att tänka ut vår stil samt åtskilliga miljoner i ryggen som dessa kvinnor har, så kanske vi också hade fått vara med och leka modelejon.
Förutom att vara en unken pust på kvinnoområdet så är det också det på klassområdet; vi försöker härma överklassen. Suger inte det hästballe, folk? Ska vi gå till butikskedjor som låtit barn och underbetalda vuxna, arbetarklassmänniskor i andra länder, sy upp plaggen och spendera våra surt fördärvade slantar på drömmar om att bli en annan? En rikare, en med mer populär stil, en snyggare. Vad många förtrycksspiraler det är som bygger på att ingen är nöjd med sig själv.
Begå en revolutionär handling! Se djupt in i spegeln, blinka förföriskt och blås en slängkyss till den ljuva varelsen mittemot dig.
Allt snack om stil är bara ett mystifierande av en konsumtionskultur. Det blir i själva verket rättfärdigandet av konsumtion. För tänk er vilken lukrativ idé: att alla ska försöka ha en "stil". Numera är det en ganska dyr stil som har varit inne, med märkeskläder för flera tusen kronor plagget. Dessutom är det (och nu sänder vi alla en tanke till Michel Foucault) ett effektivt sätt att hålla oss själva på mattan. Vi ska självreglera oss och tänka på vår stiiiil den mesta av vår vakna tid. Stilen ska även hängas på något stiligt. Vi måste därför bråka med våra underbara kroppar tills de når måttet och förtjänar att vara galgar åt vårt senaste kap. Ett kap som ska införskaffas med alla till buds stående medel. Som finaxlån. För det fattar ju vemsomhelst att alla som har en vanlig inkomst inte har råd att konsumera sig till denna stil. Så vi pankar oss. Eller varför inte bara klä av en riking en fjällis. Vissa av oss gör oss kriminella för att skaffa oss dessa markörer för status, som alla andra i samma område ändå vet att du har snott. Det spelar ingen roll för dig så länge du har den.
Modeflugan är också ett förhärligande av en förlegad kvinnosyn som har sin plats på valfri sophög. Kvinnan som skyltdocka. De kvinnor som leder modeligan har ganska liknande stil. En annan sak de har gemensamt är otroligt smala kroppar. I själva verket är detta mer deras stil än kläderna de bär. Hade de vägt mer hade de varit ointressanta mullon som resten av oss. Eller hade vi haft någon som hade som sitt yrke att tänka ut vår stil samt åtskilliga miljoner i ryggen som dessa kvinnor har, så kanske vi också hade fått vara med och leka modelejon.
Förutom att vara en unken pust på kvinnoområdet så är det också det på klassområdet; vi försöker härma överklassen. Suger inte det hästballe, folk? Ska vi gå till butikskedjor som låtit barn och underbetalda vuxna, arbetarklassmänniskor i andra länder, sy upp plaggen och spendera våra surt fördärvade slantar på drömmar om att bli en annan? En rikare, en med mer populär stil, en snyggare. Vad många förtrycksspiraler det är som bygger på att ingen är nöjd med sig själv.
Begå en revolutionär handling! Se djupt in i spegeln, blinka förföriskt och blås en slängkyss till den ljuva varelsen mittemot dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
